onetruefairytale

Jag sov av och till hela natten. Jag vaknar ung. varannan timme och sen jag kollat på klockan så somnar jag om igen. Det är rätt irriterande. Rätt flumigt. Men det är heller inget som jag direkt lider av.

Morgonen började bra, trots allt. Trots mitt samtal med min vän. Jag kan inte påstå att jag satte mig i en undangömd vrå här hemma och grät av förtvivlan. Visst var det tråkigt att höra, men det kom mest med en lättnad. Jag kunde pusta ut och slå mig fri, slå mig fri från mina känslor som jag gått runt och burit på och inte vetat var jag ska göra av dem. Jag vet inte om de redan är borta, men jag kan heller inte känna dem. Allt känns bara så sorligt och tråkigt. Jag trodde inte att det skulle sluta såhär, jag trodde på ett mindre tråkigt avslut.
Men nu vet jag. Nu vet jag att det inte kommer att bli fler flumiga samtal, funderingar och kvällar. Och det är skönt. När jag fick veta imorse så kom jag först i ett litet chocktillstånd, tankarna gick runt i mitt huvud och mitt ansiktsuttryck måste ha sett ganska roligt ut. Klockan var inte ens fem på morgonen och jag hade nyss klivit upp. Sen gick informationen in och jag började att skratta. Det var min slutliga respons på det hela. Jag tror att jag skrattade av lättnad. Nu är det slut på funderingar. Nu är det jag, och bara jag.

Ja, vad ska jag säga? Vad ska jag säga om allt? Om min numera kollega?
Jag kan inte påstå att jag "hatar" honom, för det är inte mig han gör illa. Inte för att han kanske gör illa någon alls, det vet jag ingenting om. Det är kanske inte det mest stilfulla sättet att "beté sig" på, det är ganska smaklöst enligt min åsikt. Men men.. Han är bara människa han med.

Allt som spelar någon roll är att jag är fri
Allt som spelar någon roll är att jag kan ta det för vad det är,
utan förtvivlade tårar
Allt som spelar någon roll är att det här var det bästa som kunde hända mig just nu
Men det bästa av allt är känslan av lycka,
att tiden nu är min egen

Jag kom att tänka på en sak i kväll. Nu är det nio år sen jag lärde känna Jompa. Och under de nio åren så har ingen lyckats få mig att "lämna" eller "glömma" honom. Ingen har överträffat honom.
Det är ganska läckert. Även om vi båda varit i ett förhållande så har vi alltid hållt kontakten, oavsett om våran partner gillat det eller inte. Ibland verkar det som att inget kan få oss att hålla oss ifrån varandra (nu låter det som att det är en galen ungdomsromans, men nu menar jag bästa vänner).
Men jag klagar inte.

Jag har sagt det så många gånger förr, men jag säger det igen: så länge jag har honom så kommer jag att klara mig hur långt som helst, hur bra som helst och jag kommer att vara hur lycklig som helst! <3
Det där med att vara lycklig.. Då överdriver jag inte ens. Hans energi är så genomträngande. Det är nästan omöjligt att må dåligt i hans närvaro. De gånger jag gråtit ut hos honom, då har det hänt att jag skrattat och gråtit på samma gång. Han är en av mina största lyckor i mitt liv. Han har min kärlek.

Nej. Nu sova.

Ta vara på dagen, var lycklig..
Inse ditt eget värde, för män kommer aldrig att ta slut :)
Kom ihåg att de har ett behov av att "sprida sin säd", så dessvärre kommer de då aldrig att ta slut! :P

Peace and Love,
Isse