25 dagar kvar
Ja, jag tror att det är 25 dagar kvar nu. Vad tiden har runnit i väg!! Jag tyckte att jag nyss flyttade hit, men det är snart en hel månad sen nu!! Och det känns som att jag har MASSOR kvar att göra. Hur ska jag hinna med mig??
Jag håller på och läser en bok som bl.a. handlar om rädsla. Och förut då jag var ute och gick med Nala så tänkte jag vidare på det där med rädsla. Hur mycket sätter rädslan stopp för oss i våra liv? Är det så att vi många gånger låter den styra oss i våra val och chanser här i livet? Har rädslan så pass mycket makt över oss?
Och när tänker vi övervinna den?
Jag vet att jag har många drömmar i mitt liv. Jag har såna visioner och planer för framtiden. Jag har egentligen inga krav om att det måste bli just så som jag tänkt mig, det är bara vissa saker som jag håller ett fast grepp om. En sak som inte tillhör ett av kraven är ett liv i lyx, om jag säger så, för just den biten betyder ingenting för mig personligen. Men jag har länge gått runt och funderat över hur jag ska kunna uppnå mina mål osv. I det skede jag förr befann mig i mitt liv såg jag ingen utväg. Jag var fast där. Det kändes som att jag också skulle ta mitt sista andetag där, det kunde vidliknas vid en känsla av att vara dödsdömd. Men vad gör man? Man måste ju överleva också (ironiskt nog, varför fortsätta leva i en misär?).
Men jag satt fast av en ren rädsla. Och i den rädslan försöker man ändå att göra bra saker, man försöker att tjäna andra samtidigt som man kanske borde tjäna sig själv lite mer för att kunna leva i framtiden också. Men saken tillhör att man inte kan hjälpa andra så mycket som man skulle önska då man befinner sig i en avgrund. Lever man i rädsla för framtiden så mår man inte helt och hållet bra. Då har man en hel del att arbeta på själv.
Jag fick tvinga mig själv att söka lyckan. Och det var då min kära syster dök upp, Micha. Precis då jag kommit tillbaka till kyrkan så kom hon till Sverige. Det var ett sånt underbart sammanträffande. Och sen gick allt så fort. Allt föll på plats i mitt liv. Det var oerhört många människor som kom in i mitt liv på en och samma gång och de har hjälpt mig så otroligt mycket allihopa. Långa telefonsamtal, alla i kyrkan har stöttat mig (personer som jag egenligen inte alls känner så väl), familjen Stegeby, Ea (Michas syster) och sen Ulrika (också Michas syster) och sen har det varit personer utöver det. Allt kom så spontant.
Till en början så visste jag inte om jag egentligen vågade. Det tog en natt för mig att bestämma mig för att jag skulle åka i väg och sen tog det mig en vecka för att bestämma mig för att säga upp jobb och lägenhet.
Jag fixade pass efter den där natten, då jag åtminstone sovit på saken. Sen fick jag hjälp med att planera resten. Jag var helt extas, jag pratade om precis allt på samma gång och den jag pratade med hade mer koll än vad jag själv hade. Men mitt i allt kaos så kändes allt så rätt och riktigt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så lugn i ett sånt här läge, då jag måste ordna med en massa saker på en relativt kort tid (med tanke på hur mycket papper och intyg osv man måste ha för att kunna åka till U.S.)
Ibland så måste man våga släppa taget om saker för att kunna komma någonstans här i livet. Och framför allt för att kunna utvecklas och bli (i bästa fall, beroende på vad det är man ska göra) en bättre person. Man måste våga se alla möjligheter. Vad har man att vinna och vad har man att förlora. Jag säger inte att det är lätt alla gånger, men det kan definitivt vara värt det också. I mitt fall så har jag "lämnat" vissa personer som en gång verkligen fanns där, men jag har också släppt in så otroligt många fler, nya, personer i mitt liv. Jag vågar säga att det har varit värt det i mitt fall. Jag ångrar ingenting, och jag saknar (inte än i alla fall) ingenting. Relationer ska vara sanna, goda och uppbyggliga. Och kan ens nära och kära inte acceptera att man vill utvecklas och våga förändra ens tillvaro så anser jag inte att den relationen uppfyllt vad jag nyss nämnde. Och är det så så är det heller ingenting att klamra sig fast vid och sörja. Det får helt enkelt vara då. Kan man kalla det för en förlust? Knappast.
Och vad det gäller kärleksrelationer så är det egentligen samma där. Jag har varit i relationer då jag inte vågat bryta upp. Tänk om det är den bästa relation som man kommer att uppleva? Och om man känner så starkt som man gör, då borde det ju funka? Då borde det ju vara rätt? Bara man älskar varandra så kan man få det att fungera. Det är ju trots allt bara kärlek som behövs.
Men jag tror inte att det är så. Jag känner ingen tankegången så väl, för det vara så i alla fall jag tänkte och kände. Men i efterhand så kan jag se att det, i mina fall, aldrig hade fungerat. Och kärlek är absolut inte allt som behövs. Många gånger så har jag nog bara varit "kär i kärleken" också. Det är nog bara en gång i mitt liv som jag varit kär på riktigt (ungdomskärlekar finns alltid, men man är inte vuxen nog för att förstå vad kärlek är då. Tror jag själv personligen). Det är inte lätt att bryta. Jag hatar att såra andra människor. Men i vissa lägen så har man inget val, för sin egen skull. Och tiden läker alla sår, bara man tillåter det.
Det poppar upp nya tankar i mitt huvud hela tiden. Jag vet inte vart jag ska göra av alla dem!
I kväll så tog jag en promenad med Nala. Det är alltid lika mysigt! Hon är en supermysig hund! Så vacker hon är!
När hon verkligen vill någonting så är det så svårt att säga emot henne. Den där blicken..
Hon har kommit att bli min bästa vän!! <3
Min kära vännina med fästingar i pälsen, emellanåt! :P
Här finns gott om skog, lägdor, stigar, skogar som känns trollska, berg, små bäckar..
Här finns allt man kan behöva inom räckhåll. det kan inte bli bättre enligt mig. Det är så underbart och rofyllt.
Och det viktigaste av allt, i detta hem kan man känna så otroligt mycket kärlek. När Micha ringde förut så var det Inga-Lena som svarade, och när de pratat klart så ville Micha prata med mig. När då hon räckte över luren till mig så sa hon "det är din syster som vill prata med dig". Jag är en del av den här familjen och jag kan känna det.
Här sägs ingenting bara för att vara snäll. Här är alla raka och ärliga och jag älskar det. En stor del av mig mår så bra just nu. Min omgivning kan omöjligt bli bättre än så här. Jag har de allra bästa människorna i mitt liv, här och nu. Jag är så lyckligt lottad. Det här var något som jag bara kunde drömma om då jag var barn. En hel och lycklig och kärleksfull familj.
Min handled mår dock fortfarande inte bra. Jag känner mig handikappad. Jag får gå med den där dumma stödstrumpan med jämna mellanrum. Men jag vägrar ha den på då jag inte behöver den bara "därför att". Det vore kanske bra om jag hade den på om dagarna för läkningsprocessen, men den är bara i vägen för mig. De dagar då det är varmt ute så är det en ren pina att ha den. Man blir varm och svettig av den (där in under den alltså) och rätt som det är så klias det. Det värsta av allt är att en stukning kan sitta i i över ett år. För Micha så gjorde det det, och hon kan ha ont i sin axel än idag. Jag kan bara hoppas att det ska gå över inom en snar framtid.. I bästa fall..
När jag hade som ondast (när jag nyss stukat handleden) så hatade jag att behöva be om hjälp med vissa saker. Jag vet inte.. Men jag tyckte inte om det.
Nåja. Nu får det räcka för i dag. Har så sällan tid till att blogga nu för tiden känns det som.
Vart tar tiden vägen?
Jag längtar!! Kära syster.. Vi ses snart!!! <3
Jag älskar dig!!! <3 <3
Peace and Love,
Isse
Jag håller på och läser en bok som bl.a. handlar om rädsla. Och förut då jag var ute och gick med Nala så tänkte jag vidare på det där med rädsla. Hur mycket sätter rädslan stopp för oss i våra liv? Är det så att vi många gånger låter den styra oss i våra val och chanser här i livet? Har rädslan så pass mycket makt över oss?
Och när tänker vi övervinna den?
Jag vet att jag har många drömmar i mitt liv. Jag har såna visioner och planer för framtiden. Jag har egentligen inga krav om att det måste bli just så som jag tänkt mig, det är bara vissa saker som jag håller ett fast grepp om. En sak som inte tillhör ett av kraven är ett liv i lyx, om jag säger så, för just den biten betyder ingenting för mig personligen. Men jag har länge gått runt och funderat över hur jag ska kunna uppnå mina mål osv. I det skede jag förr befann mig i mitt liv såg jag ingen utväg. Jag var fast där. Det kändes som att jag också skulle ta mitt sista andetag där, det kunde vidliknas vid en känsla av att vara dödsdömd. Men vad gör man? Man måste ju överleva också (ironiskt nog, varför fortsätta leva i en misär?).
Men jag satt fast av en ren rädsla. Och i den rädslan försöker man ändå att göra bra saker, man försöker att tjäna andra samtidigt som man kanske borde tjäna sig själv lite mer för att kunna leva i framtiden också. Men saken tillhör att man inte kan hjälpa andra så mycket som man skulle önska då man befinner sig i en avgrund. Lever man i rädsla för framtiden så mår man inte helt och hållet bra. Då har man en hel del att arbeta på själv.
Jag fick tvinga mig själv att söka lyckan. Och det var då min kära syster dök upp, Micha. Precis då jag kommit tillbaka till kyrkan så kom hon till Sverige. Det var ett sånt underbart sammanträffande. Och sen gick allt så fort. Allt föll på plats i mitt liv. Det var oerhört många människor som kom in i mitt liv på en och samma gång och de har hjälpt mig så otroligt mycket allihopa. Långa telefonsamtal, alla i kyrkan har stöttat mig (personer som jag egenligen inte alls känner så väl), familjen Stegeby, Ea (Michas syster) och sen Ulrika (också Michas syster) och sen har det varit personer utöver det. Allt kom så spontant.
Till en början så visste jag inte om jag egentligen vågade. Det tog en natt för mig att bestämma mig för att jag skulle åka i väg och sen tog det mig en vecka för att bestämma mig för att säga upp jobb och lägenhet.
Jag fixade pass efter den där natten, då jag åtminstone sovit på saken. Sen fick jag hjälp med att planera resten. Jag var helt extas, jag pratade om precis allt på samma gång och den jag pratade med hade mer koll än vad jag själv hade. Men mitt i allt kaos så kändes allt så rätt och riktigt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så lugn i ett sånt här läge, då jag måste ordna med en massa saker på en relativt kort tid (med tanke på hur mycket papper och intyg osv man måste ha för att kunna åka till U.S.)
Ibland så måste man våga släppa taget om saker för att kunna komma någonstans här i livet. Och framför allt för att kunna utvecklas och bli (i bästa fall, beroende på vad det är man ska göra) en bättre person. Man måste våga se alla möjligheter. Vad har man att vinna och vad har man att förlora. Jag säger inte att det är lätt alla gånger, men det kan definitivt vara värt det också. I mitt fall så har jag "lämnat" vissa personer som en gång verkligen fanns där, men jag har också släppt in så otroligt många fler, nya, personer i mitt liv. Jag vågar säga att det har varit värt det i mitt fall. Jag ångrar ingenting, och jag saknar (inte än i alla fall) ingenting. Relationer ska vara sanna, goda och uppbyggliga. Och kan ens nära och kära inte acceptera att man vill utvecklas och våga förändra ens tillvaro så anser jag inte att den relationen uppfyllt vad jag nyss nämnde. Och är det så så är det heller ingenting att klamra sig fast vid och sörja. Det får helt enkelt vara då. Kan man kalla det för en förlust? Knappast.
Och vad det gäller kärleksrelationer så är det egentligen samma där. Jag har varit i relationer då jag inte vågat bryta upp. Tänk om det är den bästa relation som man kommer att uppleva? Och om man känner så starkt som man gör, då borde det ju funka? Då borde det ju vara rätt? Bara man älskar varandra så kan man få det att fungera. Det är ju trots allt bara kärlek som behövs.
Men jag tror inte att det är så. Jag känner ingen tankegången så väl, för det vara så i alla fall jag tänkte och kände. Men i efterhand så kan jag se att det, i mina fall, aldrig hade fungerat. Och kärlek är absolut inte allt som behövs. Många gånger så har jag nog bara varit "kär i kärleken" också. Det är nog bara en gång i mitt liv som jag varit kär på riktigt (ungdomskärlekar finns alltid, men man är inte vuxen nog för att förstå vad kärlek är då. Tror jag själv personligen). Det är inte lätt att bryta. Jag hatar att såra andra människor. Men i vissa lägen så har man inget val, för sin egen skull. Och tiden läker alla sår, bara man tillåter det.
Det poppar upp nya tankar i mitt huvud hela tiden. Jag vet inte vart jag ska göra av alla dem!
I kväll så tog jag en promenad med Nala. Det är alltid lika mysigt! Hon är en supermysig hund! Så vacker hon är!
När hon verkligen vill någonting så är det så svårt att säga emot henne. Den där blicken..
Hon har kommit att bli min bästa vän!! <3
Min kära vännina med fästingar i pälsen, emellanåt! :P
Här finns gott om skog, lägdor, stigar, skogar som känns trollska, berg, små bäckar..
Här finns allt man kan behöva inom räckhåll. det kan inte bli bättre enligt mig. Det är så underbart och rofyllt.
Och det viktigaste av allt, i detta hem kan man känna så otroligt mycket kärlek. När Micha ringde förut så var det Inga-Lena som svarade, och när de pratat klart så ville Micha prata med mig. När då hon räckte över luren till mig så sa hon "det är din syster som vill prata med dig". Jag är en del av den här familjen och jag kan känna det.
Här sägs ingenting bara för att vara snäll. Här är alla raka och ärliga och jag älskar det. En stor del av mig mår så bra just nu. Min omgivning kan omöjligt bli bättre än så här. Jag har de allra bästa människorna i mitt liv, här och nu. Jag är så lyckligt lottad. Det här var något som jag bara kunde drömma om då jag var barn. En hel och lycklig och kärleksfull familj.
Min handled mår dock fortfarande inte bra. Jag känner mig handikappad. Jag får gå med den där dumma stödstrumpan med jämna mellanrum. Men jag vägrar ha den på då jag inte behöver den bara "därför att". Det vore kanske bra om jag hade den på om dagarna för läkningsprocessen, men den är bara i vägen för mig. De dagar då det är varmt ute så är det en ren pina att ha den. Man blir varm och svettig av den (där in under den alltså) och rätt som det är så klias det. Det värsta av allt är att en stukning kan sitta i i över ett år. För Micha så gjorde det det, och hon kan ha ont i sin axel än idag. Jag kan bara hoppas att det ska gå över inom en snar framtid.. I bästa fall..
När jag hade som ondast (när jag nyss stukat handleden) så hatade jag att behöva be om hjälp med vissa saker. Jag vet inte.. Men jag tyckte inte om det.
Nåja. Nu får det räcka för i dag. Har så sällan tid till att blogga nu för tiden känns det som.
Vart tar tiden vägen?
Jag längtar!! Kära syster.. Vi ses snart!!! <3
Jag älskar dig!!! <3 <3
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
