onetruefairytale

Jag blir bara mer och mer säker på att jag gör det rätta. Vart jag än vänder mig så ser jag "tummen opp", det är rätt, det är bra. Det är sant och det är uppbyggligt.
Aldrig mer dåliga val av yrke och vänner, aldrig mer ångest och tårar, aldrig mer grå grå grå. Det är inte fören nu som jag insett vad jag gjort mot mig själv, vad jag stått ut med och vad för slags skit som jag tågit i alla dessa år.
Jag har stått kvar på SAMMA punkt hela tiden, och visst har jag vetat om det, men jag har då aldrig sett det så klart som jag gör nu. Nu känner jag att jag lever, nu känner jag att jag faktiskt har riktiga känslor och jag känner verkligen vad jag vill. Jag kan se mitt mål, jag måste bara våga sträva efter det. Och det gör jag.
Jag tänker inte ta den här skiten länger. Jag vägrar. Och jag förstår inte hur man kan beté sig så som vissa kan. Hur sover folk om nätterna egentligen? Många lider av sömnproblem, och det är inte så konstigt med tanke på det idiotiska samhälle vi lever i. Men är det monstrena eller de utsatta som lider av dessa sömnproblem? För jag kan förstå dem båda. Jag har lidit av psykisk ohälsa, men jag har aldrig lidit av permanenta sömnproblem, och jag har hyfsat rent samvete. Jag vill snarare hjälpa än stjälpa andra. Men om man stjälper andra så kan jag förstå att man sover dåligt om nätterna. Det skulle jag göra i alla fall.

Ibland så blir jag så arg på hur folk kan beté sig. Allt ska gå så FORT idag. Allt ska gå på en sekund trots att man ska hinna med tusentals olika saker. De som bestämmer att det ska vara så, skulle de själva vilja utföra det? Skulle de kanske till och med kunna göra det bättre?
Förstår människor idag vad det innebär att vara människa? Känner de till vad vi kan utföra och var våra gränser går? Känner de till att det finns både positiv stress och negativ stress? Och vet de om att om man uppnår en viss stress-nivå, att det då inte är stress längre, utan att det vid det laget kallas ångest?
Vet människor någonting alls om sig själva längre?

Ibland så undrar man ju.. Det gör jag i alla fall. Allt människor tänker på idag är pengar och makt. Alla pengar man kan tjäna på andra människor och den makt man har att stressa ihjäl andra genom att skrika och dela ut lite banningar här och där. Men saken tillhör att de inte har någon makt alls, de är alldeles för beroende av andra. Jag menar, utan undersåtar så står de ensamma, och då måste de ju göra allt själv. Och det vill ju ingen "höjdare" behöva göra, för då är man ingen sådan längre. Och dessutom så har man misslyckats, vad har man då att blåsa upp sig över?

Det farliga med makt och pengar, tror jag, är att man lätt blir fixerad och beroende av dessa två ting. Och blir det för mycket så lägger man för mycket av sin egen personlighet i det, och skulle man tappa sin makt eller sina pengar så förlorar man hela sin personlighet. Och där står man. Jag vet inte, men jag vill inbilla mig att så är fallet. Och det behöver nödvändigtvis inte handla om pengar eller makt, det kan handla om vad som helst som man blir alldeles för fixerad av på så sätt att man tappar kontakten med verkligheten. Människor blir lätt hödmodiga av sådana saker, så fort man har en chefstitel så är man plötsligt så mycket bättre än alla andra, och det är farligt. För tappar man en dag den titeln så står man där ensam, och förhoppningsvis skamsen.

Det är mycket därför som jag väljer att åka iväg ett tag, min personlighet har suttit i det destruktiva allför länge. Ett tag så hade jag tappat mig själv totlat. Jag visste knappt vem jag var och vart jag var påväg. Ett tag så satte jag hela mitt liv till jobbet, och det insåg jag snabbt att jag inte hade det minsta för. Vem har tackat mig för att jag slet ut mig så pass att jag hamnade på psyk? Sen har jag lagt för mycket tid och energi på andra, istället för mig själv. Det har jag inte heller haft mycket för (dock mer än jobbet i alla fall). Allt har handlat om allt och alla runtomkring mig, och vart har det lett till? Jo, att jag står kvar på samma ställe dag ut och dag in.
Jag måste därför se till att göra något för mig. Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Vart vill jag komma i livet? Vill jag leva det liv jag i dag lever? Nej. Bra, gör något åt det då! Lös "problemet"! Man får aldrig någonting gjort genom andra, man måste själv se till att få det gjort. Ingen lever ditt liv åt dig. Det är en viktig sak att komma ihåg. Det är bara DU som kan förändra dig själv och din tillvaro, och ingen annan.

Så! Nu har jag fått spy ur mig lite! Det kändes bra! Och nej, alla människor är inte likadana. Det skulle bara ha varit lite drygt att hela tiden sitta och skriva "vissa människor" och "vissa människor".
Alla är vi olika, och tur är väl det! :)

Och jag LÄÄÄÄNGTAR till augusti!!!! Jag kan omöjligt längta mer!!!!


Peace and Love,
Isse