den 26 juni
I morgon ska jag till kyrkan, det ska bli så skönt! Där ska jag se till att hämta nya krafter, nya tag och ny positiv energi. Jag ser fram emot det!
Mina dagar är fyllda av drömmar. Det känns som att jag lever i en dröm, en dröm som är så långt borta, och det är faktiskt depprimerande. Jag tänker på allt jag ska göra, på saker som jag ska lämna bakom mig och saker som jag ska ta till mig av. Jag tänker på personer som jag faktiskt vill ha kvar i mitt liv, och personer som inte är värd det. Det är så mycket jag tänker på, och att gå och mala på i samma spår dag ut och dag in mår inte jag bra av. Det gör ingen, tror jag.
Jag tänker på hur bra jag ska må då jag åker, hur skönt det kommer att kännas att färdas över atlanten och veta att jag slipper all skit här hemma. Skiten kommer att vara så långt borta, och det kan inte ens nå mig per telefon. Hur fantastiskt är inte det?!?!
En del av mig säger mig att vissa saker går att lösa, och så är det, allt går att lösa på något sätt. Men en annan del av mig säger att vissa saker, och svek, inte är värda att lösa. Kan man leva med och ta vad som helst?
Jag skulle anse att jag är ganska överséende med det mesta, jag blir sällan hysterisk och skriker och säger saker som jag egentligen inte menar. Det skulle vara på jobbet som jag kan kläcka ur mig något dumt ibland, men det händer alltmer sällan. Jag tycker att det är rätt värdelöst att säga saker som man inte menar och att stå och gapa och skrika. Till vilken nytta gör man det? Känns det bättre efter att man fått stått och skrika på folk en stund? Jag kan bli arg och less på saker och ting, men när mitt tålamod är slut så är det slut, och då skiter jag i det helt enkelt. Jag säger ingenting, utan jag säger till innan det är slut och sen får det som sker ske.
Vi måste alla välja det som känns rätt för oss. Både personer, livsstil och livssituation. Jag har valt att åka iväg och vila upp mig, tänka igenom hur jag vill ha mitt liv. Det känns som att jag varit här länge nog, och nu är det dags för mig att vidga mina vyer, få se lite mer och träffa nya människor. Ingenting här hemma har lyckats hålla mig kvar riktigt. Jag känner att jag kan lämna det här, det finns ingen anledning att stanna kvar i det som en gång var. Det har hänt så mycket, saker och personer har gått mig på neverna under så lång tid. Och nu har jag min chans att ta mig härifrån och det känns självklart för mig att ta den chansen innan den far mig ur händerna.
Men nu måste jag ta och sova. Ska ju upp i morgon!! :)
Peace and Love,
Isse
Mina dagar är fyllda av drömmar. Det känns som att jag lever i en dröm, en dröm som är så långt borta, och det är faktiskt depprimerande. Jag tänker på allt jag ska göra, på saker som jag ska lämna bakom mig och saker som jag ska ta till mig av. Jag tänker på personer som jag faktiskt vill ha kvar i mitt liv, och personer som inte är värd det. Det är så mycket jag tänker på, och att gå och mala på i samma spår dag ut och dag in mår inte jag bra av. Det gör ingen, tror jag.
Jag tänker på hur bra jag ska må då jag åker, hur skönt det kommer att kännas att färdas över atlanten och veta att jag slipper all skit här hemma. Skiten kommer att vara så långt borta, och det kan inte ens nå mig per telefon. Hur fantastiskt är inte det?!?!
En del av mig säger mig att vissa saker går att lösa, och så är det, allt går att lösa på något sätt. Men en annan del av mig säger att vissa saker, och svek, inte är värda att lösa. Kan man leva med och ta vad som helst?
Jag skulle anse att jag är ganska överséende med det mesta, jag blir sällan hysterisk och skriker och säger saker som jag egentligen inte menar. Det skulle vara på jobbet som jag kan kläcka ur mig något dumt ibland, men det händer alltmer sällan. Jag tycker att det är rätt värdelöst att säga saker som man inte menar och att stå och gapa och skrika. Till vilken nytta gör man det? Känns det bättre efter att man fått stått och skrika på folk en stund? Jag kan bli arg och less på saker och ting, men när mitt tålamod är slut så är det slut, och då skiter jag i det helt enkelt. Jag säger ingenting, utan jag säger till innan det är slut och sen får det som sker ske.
Vi måste alla välja det som känns rätt för oss. Både personer, livsstil och livssituation. Jag har valt att åka iväg och vila upp mig, tänka igenom hur jag vill ha mitt liv. Det känns som att jag varit här länge nog, och nu är det dags för mig att vidga mina vyer, få se lite mer och träffa nya människor. Ingenting här hemma har lyckats hålla mig kvar riktigt. Jag känner att jag kan lämna det här, det finns ingen anledning att stanna kvar i det som en gång var. Det har hänt så mycket, saker och personer har gått mig på neverna under så lång tid. Och nu har jag min chans att ta mig härifrån och det känns självklart för mig att ta den chansen innan den far mig ur händerna.
Men nu måste jag ta och sova. Ska ju upp i morgon!! :)
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
