onetruefairytale

Jag har varit en riktigt bitter kärring i dag. Det har INTE varit min dag för en sekund. Jag har sagt dumma saker och jag har en sån ångest över det. Förlåt alla ni.

Det tär på psyket att se andra må dåligt. Jag mår dåligt själv då. Det tär på mig att känna mig så hjälplös. Jag vill hjälpa, jag vill förändra och hjälpa människor till att få må bättre. Men vad gör man när man gör precis allt man kan men det ändå inte hjälper? Vad gör man då? Ska man bara stå och se på eller ska man vända sig bort och lindra sin egen smärta? Det är så svårt då man inte mår så bra själv, jag har inte de resurser jag skulle vilja ha.
Jag hatar att känna mig hjälplös och jag hatar att behöva vända ryggen till. Men vad ska jag göra? Ska jag sabba det välmående jag mot alla odds lyckades bygga upp bara för att andra inte mår bra? Hur ska jag då, någonsin, kunna hjälpa någon igen?
Jag är ingen psykolog som har kunskap om det mänskliga psyket, jag är inget orakel som har svar på alla frågor, jag kan inte trolla människor till att få må bättre. Men jag önskar att jag hade alla dessa förmågor. Bara Gud själv vet hur mycket jag önskar..
Jag vill kunna hjälpa på alla möjliga sätt. Jag vill kunna stå där och ta emot, jag vill kunna sitta och lyssna i timmar, jag vill kunna ta hand om, jag vill kunna trösta på bästa möjliga sätt. Jag vill allt, men kan så lite.

Jag måste ta hand om mig själv. Jag måste ge mig själv den tid jag behöver, för jag vill så mycket mer här i livet än att leva det liv jag lever i dag. Och för att jag ska kunna ta mig dit så måste jag ta hand om mig själv i första hand. Jag kan inte bortse från mig själv hela tiden, jag har gjort det så länge och det håller inte. Jag är inte speciellt långt ifrån att kollapsa igen, det behövs bara en liten knuffi fel riktning så ligger jag. Varje dag får jag lägga band på mig själv för att inte dras in i det destruktiva betéende jag en gång hade.

Allt har sitt pris. I bland så fattar man felaktiga beslut, och i bland så fattar man ett beslut som man aldrig någonsin kommer att ångra. Jag har fattat många dåliga beslut, vissa av dem var dyrbara lärdomar och andra kunde jag ha levt utan. Men jag kan leva med dem alla.

Nu ska jag ge mer tid åt min familj och till mina nära och kära. Framför allt dem jag inte träffar så ofta. Mina bröder t.ex, jag träffar dem aldrig! Jag mår inte bra av att vara i från dem så som jag är nu! Jag vill träffa dem och följa deras utveckling. Min mamma träffar jag också sällan, och jag vill träffa henne oftare. Sen har jag mormor och morfar, farmor och farfar. Dem träffar jag heller aldrig. Familjen är det viktigaste man har, det är i alla fall det viktigaste jag har. Stegebys har blivit som en familj för mig och dem hinner jag inte heller åka ut till så ofta, inte så ofta som jag skulle vilja i alla fall.

I morgon så ska jag sova hos mamma och sen på måndag så ska jag ut och hälsa på Stegebys. Där ute lär jag vara från måndag till onsdag, det ska bli helt underbart! Jag ska hjälpa dem med lite saker och sen ska jag bara ta det lugnt den resterande tiden. Så det ska bli skönt! :)
Det är helt fantastiskt att vara där ute hos dem, det går inte att med ord att beskriva. Jag längtar redan..

Nej jag undrar om jag kanske ska ta och gå och lägga mig. Ska upp vid nio då jag ska göra mig i ordning för kyrkan, och sen efter det så ska jag ju hem till mamma så jag borde packa ner det jag behöver ha med mig.
Ååh vad jag längtar!!

Jag älskar alla medgångar och motgångar lika mycket. Vad man än stöter på så finns det alltid något att ta lärdom av. Men visst, jag kan bli galen på motgångar, men så fort jag fått perspektiv på dem så går det fint.
Livet handlar om lärdom, att tackla vad man än möter på vägen på rätt sätt.
Livet är vackert, det är en älskvärd gåva, och den ska man ta hand om.

Peace and Love,
Isse