onetruefairytale

En sann och trogen vän. Who would I bee without her? Jag hade en sån ångest förut i dag. Jag ringde min farmor och nästan grät i telefonen, känslan var outhärdlig. Det kändes bättre efter att vi pratat. Sen kom det tillbaka igen och då skickade jag ett mejl till Micha och hon ringde mig då hon läst det. Nu la vi nästan nyss på och jag mår bra igen. Allt tar såna krafter av mig, jag ska packa allt, städa ur lägenheten, jag ska lista ut var jag ska göra av mina möbler. Men det lutar åt att jag säljer eller skänker bort, bara jag blir av med dem! Att ha gjort mig av med både jobb och bostad stör mig inte det minsta, men hur ska jag göra mig av dem på snabbaste sätt stör mig dessto mer. Jag vet att det är aningen motsägelsefullt, men sanna mina ord. Det är så det är, och känns. Hade det varit för en månad sen däremot så hade jag legat inne på psyk för länge sen. Jag hade inte kunnat tagit det, inte för en sekund. Det är konstigt hur fort allting kan förändras. Det är nästan häpnadsväckande!

Jag vet inte vad folk tycker och tänker om mig. Jag har ingen som helst aning, jo, visst gör jag det när det gäller somliga. Men i övrigt så vet jag inte. Men ärligt talat så bryr jag mig inte heller, för jag anser att ALLA borde följa sina drömmar och visioner om livet. Många anser att min resa inte är genomtänkt och saknar struktur, det gör den säkert. Men vad spelar planer och struktur för roll om det känns rätt? Och vad spelar andras åsikter mig för roll om det här känns rätt för mig? Jag gör, och har alltid gjort, så som jag vill och känner. Jag är ledsen om det inte skulle kännas rätt för någon av er andra, men om det är till någon tröst så är det mitt eget liv jag lever och ingen annans.

Det är så sjukt mycket som har påverkat mitt liv på bara den senaste veckan. Jag har inte hunnit vänja mig själv än! Det känns som att mitt liv ska fortsätta så som det alltid har gjort. Förut då jag hade min hemska ångest så började jag att fundera på om det här kanske är fel ändå, så då föreställde jag mig bilden av att jag ska stanna kvar. Men icke, då fick jag bara ännu mer panik så då övergick jag till mina tankar av planering och jag kunde känna skillnaden. Tanken på att åka får mig att må bättre. Så hur fel ute kan jag vara? ALLT har känt rätt hittils, och nu har jag även min ångest som ett bevis på att jag gör det rätta. I sådana fall kan man lita på sin egen ångest, tro mig.

Jag och Micha pratade igenom allt. Allt från packning till hur roligt vi ska ha när jag kommer över! Det tog inte många minuter innan jag kunde slappna av igen. Jag är så glad över att det är just henne jag ska åka och hälsa på, allt annat där spelar ingen roll faktiskt. Utan henne skulle jag inte orka med all ny miljö och alla nya ansikten. Det skulle bara suga all kraft ur mig. Henne kan jag prata med om jag skulle behöva det, för henne har jag alltid kunnat prata med om allt. I alla de snart femton åren vi känt varandra.
Vi är verkligen som systrar, vi har allt systrar har. Michas syster känns som en syster också för mig. Hennes familj känns som en familj till mig. Jag och Micha, vi är verkligen obrytbara.

Allt i mitt liv klarnar. Jag har slagit mig fri från min tidigare mindre bra tillvaro, jag har hittat hem, jag ska resa och träffa nya människor. Jag har återfunnit min familj, Stegebys och kyrkan. Jag känner mig så hemma.
Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv, sidor som jag verkligen kan utveckla. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och jag vet hur jag ska komma dit. Givetvis måste jag fortsätta att jobba på mig själv, men nu har jag självinsikt och på bara den kan man komma långt. Men å andra sidan, är inte just man själv det eviga jobbet man har här i livet? Kan man uppnå en perfektioni hos sig själv? Så ingen av oss kommer någonsin att slippa det, egentligen.

Somliga relationer går förlorade då förändringar träder in. Förändringar är något som skrämmer människan, på ett eller annat sätt, mindre som större förändringar. Och det är tråkigt. Att människor i ens omgivning inte kan glädjas med en är tråkigt. Men det är sånt som sker överallt. När en person är superpositiv så är en annan person pessimisten. Det går inte att göra något åt. Och somliga andra tar bara avstånd och andra säger kanske upp kontakten medans ytterligare andra vänder ryggen åt och vägrar se.
Sånt är verkligen tråkigt. Jag vill att andra ska glädjas med mig precis som jag vill glädjas med dem. När Micha gifte sig så var jag inne i mitt sämsta förhållande någonsin, jag mådde verkligen piss. Men jag tog mig i kragen och åkte ner till hennes mottagning ändå, jag ville finnas där och uppleva detta ögonblick med henne för jag vet hur mycket det betydde för henne. Självklart ville jag vara där också, egentligen så hade jag inte orken över huvud taget, men jag hade heller inte samvete mot varken henne eller mig själv att tacka nej. Så jag åkte.
Jag kände mig som ett vrak och jag orkade knappt le så jag fick tvinga fram léenden för bådas skull. Innerst inne så var jag superglad för hennes skull för jag visste hur lycklig hon var. En blind skulle ha kunnat se hennes utstrålning av lycka, men givetvis så var det tråkigt för mig då hon skulle flytta efter vigseln. Men just såna gånger så måste man kunna se bort från sitt själviska jag, man ska glädjas med andra. Det är kanske inte alltid lätt, men det borde vara det. Man vill att dem man älskar ska må bra.

Till de mindra roliga sakerna då.. Jag kommer att sakna familj, vänner, kyrkan, kollegor och ja, tom jobbet. Faktiskt. Jag kommer att sakna min chef. Mest av allt så kommer jag att sakna mina bröder.
Jag sörjer de relationer som gått förlorade, men jag kan inte påverka det på något vis så jag väljer att släppa det. Ingen kommer att leva mitt liv åt mig så då lever jag det själv! :)
Var och ens liv handlar om en själv. Och sen måste man leva medans man är ung, för sedan står man kanske där med man och barn och då går det absolut inte att bara släppa allt och dra iväg. Då är det redan för sent, det enda man kan göra är att planera och börja spara pengar i väldigt god tid. Barn kostar ju pengar, och har man många (som jag vill ha) så kan det i värsta fall vara kört. I alla fall om man vill vara hemmafru, som jag vill! :)

Alla borde verkligen följa sin dröm. Jag uppmanar verkligen ALLA till att göra det. Alla är värd sin dröm.
Jag tror på kärleken, på lyckan och på den rätta. Men vad än allas dröm må vara, så följ den!

Jompa var helt inne på min "plan". Han sa att enda chansen att få något gjort, och att hända, är att fånga den där impulsen! Jag kunde inte annat än att hålla med. Nu ska man givetvis inte ta åt sig första och bästa impuls, det gjorde inte jag. Jag personligen tänkte på det någon dag eller så, jag minns inte riktigt. Men när jag känt efter och det kändes rätt så fattade jag beslut efter beslut, och det känns fortfarande rätt. Att säga upp jobb och lägenhet ville jag inte till en början, men när jag hunnit tänka på det så gjorde jag det med eftersom. Det kändes då helt okej. Numera kan jag knappt sova om nätterna då jag ligger och funderar och planerar precis allt!

Jag önskar att jag kunde åka redan i morgon. Det skulle vara så skönt. Det är så mycket vi ska göra då jag kommer dit. Vi ska bila från Texas till Californien (ung 260 mil har jag för mig att någon sa) och på vägen dit så ska vi stanna i olika städer och besöka olika platser. Väl i Californien så ska vi hälsa på James och hitta på saker med honom, hälsa på hans familj och så bland annat tror jag. Sen så ska vi ev hälsa på min mormors syster och hennes man som bor i Williamsburg (men det är ännu oklart, jag tog upp det men vi lär kolla på det när jag kommit över dit), och sen ska vi till Malibou och kika där. Det är inte mycket som vi planerat än, men det lär bli mer om jag känner mig och Micha rätt! Men hinner man så mycket på tre månader där i USA? Om man tänker på avståndet mellan alla dessa städer och stater så tar det tid att åka. Men att vi bilar mellan Texas och Ca är bara för att vi ska stanna upp däremellan och göra saker. Så i och för sig så är det inte onödig tid. Absolut inte! :)

Jag känner mig verkligen superglad över att jag ska åka, det gör jag. Men det kan kännas lite småbittert emellanåt nu tills jag ska åka, det är så mycket som jag ska tänka på och komma ihåg så det blir så rörigt ibland. Men Micha och jag planerar tillsammans så vi kommer att fixa det! Jag och Micha kan fixa precis allt tillsammans, det är nog inget som vi kan misslyckas med! Eller hur, darling? ;)

Jag har en lång och härlig semester framför mig. Jag har allt stöd jag kan få, det bästa stöd jag någonsin haft. Jag kan känna mig lugn med jobbet och hemmet uppsagt, för jag står inte ensam då jag kommer hem!
Mamma, Kent, fam Stegeby, Lillan.. Jag älskar er. Tack för att ni finns. Ni är bäst!!
Och Micha, vi ses snart! Äntligen!! :D

Peace and Love,
Isse