onetruefairytale

Min semester har, ännu en gång, varit nyttig för mig. Jag tyckte kanske inte det (på samma sätt) till en början, men nu när jag har kommit hem så har jag hunnit reflektera över saker och ting. Vad gjorde jag som var mindre bra, eller inte bra ALLS, för mig? Vad gick så fruktansvärt fel? Och det viktigaste av allt, var har jag lärt mig av det här?

Nu har jag lärt mig en hel del. Jag har kommit fram till många saker, men inte heller allt. Det tar tid att bearbeta saker, det tar inte en vecka eller två. Det kommer när det kommer. Men hur som helst så är avdelningen bra, den är riktigt bra. Personalen har tagit så bra hand om mig och de har faktiskt varit rädda om mig, även fast jag inte var den som pratade så mycket de första veckorna. Och att gå in i en relation när någon av parterna (eller båda) inte mår bra är det dummaste man kan göra.

Män i största allmänhet har jag inget emot. Men de som vill komma en "nära" har jag väldigt mycket emot.
Jag kan inte lita på dem till fullo, och varje gång jag har känt så så har jag slutligen insett att jag har min anledning.
Den enda man (förutom min pappa och mina bröder) som jag kan lita på till 1000% är Jompa. Han har aldrig svikit. Han har alltid funnits där för mig.
Så ja, han är den enda. Det har han alltid varit, INGEN har någonsin överträffat honom.

Jag och Jompa har aldrig varit tillsammans, men han är den jag har det bästa förhållandet med. Han har alltid funnits där vid min sida. Han gör mig glad. Igår så kom han förbi en sväng och jag skrattade oavbrutet ett tag, inte för att allt var så kul så, men hans närvaro påverkar mig så starkt. Han behöver inte säga eller göra något, han gör mig så glad ändå. Han är han, den han är. Det räcker för mig.

Vad det handlar om när det gäller "den rätta" (som jag, personligen, tror på) är att ha tålamod, att inte leta och försöka att påverka genom att snabba på processen. Man kan också nöja sig med ett halvtaskigt förhållande om man inte orkar vänta. Jag har provat mig fram, men det där med att "nöja sig med" håller inte länge för mig.
Jag vill inte ha en halvtaskig man och i framtiden halvtaskiga barn. Jag vill inte leva ett halvtaskigt liv helt enkelt. Jag nöjer mig bara med det bästa. Att ha ett halvtaskigt jobb räcker än så länge för mig, mer än väl dessutom.
Jag vill ha gemensamma intressen. Jag vill göra saker, jag vill ha mål och visioner. Men hur många par idag är det som har gemensamma intressen? Det enda man har gemensamt är att ligga i soffan och kolla på film och sen lurva iväg till sängen för att ha sex. DET har man gemensamt, men är det allt man vill åstadkomma här i livet?
Jag skulle inte tro det va......

Sex är bra. Det är viktigt. Men det är inte allt. Vad ska man säga till sina barn när de frågar varför alla andra mammor och pappor gör saker tillsammans och inte "vi"? Ska man då säga till dem att mamma och pappa bara har könsumgänge gemensamt?
Vilket pinsamt liv.

Hädanefter så är det bara Jompa som kommer att gälla, som den fina vän han är. Ååååh. Jag tycker om honom.
Min vackra, min älskade. Min enda, någonsin <3

Och Malin har varit hos mig den senaste tiden. Min älskade vän, min ängel. Min syster <3
Glöm aldrig att jag finns här för dig. Mår du dåligt så säg det, är du ledsen så kom och gråt ut hos mig. Jag förstår såna saker, mer än du kan ana. Inget är dumt eller konstigt i mina ögon, jag har trots allt legat på psyk :)
Allt jag vill är att du ska må bra, resten spelar mig ingen roll. Du betyder massor för mig och jag hoppas att vi kan vara sambos en bra lång tid framöver. Vi och våra gaser! :D
Jag älskar dig syster, du betyder allt för mig. Jag avviker aldrig från din sida. Det vet du! <3


Peace and Love,
Isse