dagbok
Ibland så blir jag så less på att blogga. Jag kan inte skriva vad jag vill här, vissa tankar och känslor vill man bara inte dela med sig av. Först hade jag ingen inspiration till att blogga, så jag skrev i min dagbok istället, men efter att jag fått ur mig lite där så kom inspirationen.
Jag har suttit och tänkt över allt vad jag tagit mig igenom, ibland så är det kul även fast det inte var så kul när jag var mitt uppe i allt. Men jag kan faktiskt glädjas över mina motgångar, inte just då men jag vet att jag kommer att känna tacksamhet till slut. Jag och Micha pratade om det och det kanske var det här jag behövde för att kunna komma upp på fötter igen och kunna komma tillbaka till kyrkan mer helhjärtat. Och den här gången så känner jag för kyrkan på ett helt annat sätt, jag känner att jag verkligen vill. Jag vill vara där och jag vill gifta mig i Templet och allt det där. Kyrkan är min stabilitet, den är det viktigaste i mitt liv, det är den jag prioriterar mest. Och var det här vad som krävdes för att jag skulle komma tillbaka dit med den här viljan så var det all möda värd.
Ibland tvingas vi gå igenom jobbiga perioder i livet för att kunna utvecklas och förändra vissa saker i tillvaron. Jag vet att det kanske kan vara svårt att förstå, vad vet jag, och till en början är det svårt att förstå vad det är man ska förstå och vad det är man ska ta lärdom av. Men när man har kommit ur det och kan se det lite mer utifrån så ser man så mycket tydligare. Sist jag var inlagd så gick jag igenom allt som gått bra och allt som gått fel om och om igen, men jag förstod aldrig. Jag satt och skrev hela dagarna (vilket är mitt allra bästa sätt att bearbeta saker och ting) men jag blev inge klokare av det heller, vilket var enormt frustrerande och fick mig att fundera ännu mer. Jag trodde att jag skulle bli galen av allt tänkande. Det som gav mig mest var att prata med änglafarmor.
Det var svårt för mig att förstå, kanske för att jag inte ville förstå med tanke på alla känslor som for runt i mig. De ville inte riktigt landa med så kort varsel. Men efter någon månad då jag återhämtat mig så förstod jag. Nu är budskapet så tydligt att jag inte kan förstå varför jag inte förstod då, men jag var mitt uppe i det och det var därför.
Hur många gånger ska man begå samma misstag om och om igen? Varför kan man inte se att det man gör kanske är fel vissa gånger? Varför vill man inte inse sina egna misstag? Varför gör man ibland saker som man vet att man senare kommer att få ångra? Varför kan man göra det mest idiotiska saker ibland?
Det är mycket man inte förstår, men jag brukar trösta mig själv med att jag inte behöver förstå allt. Jag lever mitt eget liv, jag bryr mig inte om vad andra tycker och säger (mer än "nödvändigt") och jag gör det som jag mår bra av att göra. Jag försöker att träna någorlunda regelbundet osv. Jag vill inte kräva alltför mycket av mig själv och det är helt okej. Jag ska bara se till att bli stabil i mig själv igen.
Många verkar göra det så svårt för sig. Många vill gärna baktala och engagera sig så mycket i alla andra hela tiden. Är det verkligen så nyttigt för en? Mår man uppriktigt bra av det? Jag har svårt att tro det, för jag skulle då inte må bra av det. Jag skulle inte ens ha ork och energi till att bry mig så mycket. Jag bryr mig om dem jag älskar, och visst bryr jag mig om alla andra i min omgivning med, men det är på ett annat plan. Där engagerar man sig inte på samma sätt. Ärligt talat så förstår jag mig inte på sånt, men jag var sån själv förut och det resulterade i att jag glömde bort mig själv helt och hållet. Skulle någon fråga mig om hur jag mår så skulle inte ens jag själv veta svaret. Jag vill inte tro att folk saknar ett eget liv så pass att de måste lägga näsan i blöt. Alla har ju faktiskt ett liv, mer eller mindre, och alla bör ta hand om det.
Jag kan inte bli arg på dem som baktalar och är nyfikna, självklart kan jag bli irriterad för stunden, men jag kan inte bli arg och sedan tycka illa om den människan. Jag tycker mest synd om den personen. Jag tycker att det är tråkigt att man åtsidosätter sig själv på det sättet.
Missförstå mig inte. Att fråga saker av omtanke och för att man bryr sig eller för att man intresserar sig för den personen är en sak. Men om man frågar och lägger sig i av ren nyfikenhet och lägger näsan i blöt är en helt annan sak. Med andra ord så är det avsikten som räknas, anser jag i alla fall.
Men det är jag det! :)
I morgon så ska jag gå ner till tågstationen och säga hejdå till min älskade Micha..
Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket. Jag saknar henne redan nu faktiskt.. Jag känner mig halv utan henne..
Jag älskar dig, min underbara syster.. <3
Kom hem snart igen!!
Peace and Love,
Isse
Jag har suttit och tänkt över allt vad jag tagit mig igenom, ibland så är det kul även fast det inte var så kul när jag var mitt uppe i allt. Men jag kan faktiskt glädjas över mina motgångar, inte just då men jag vet att jag kommer att känna tacksamhet till slut. Jag och Micha pratade om det och det kanske var det här jag behövde för att kunna komma upp på fötter igen och kunna komma tillbaka till kyrkan mer helhjärtat. Och den här gången så känner jag för kyrkan på ett helt annat sätt, jag känner att jag verkligen vill. Jag vill vara där och jag vill gifta mig i Templet och allt det där. Kyrkan är min stabilitet, den är det viktigaste i mitt liv, det är den jag prioriterar mest. Och var det här vad som krävdes för att jag skulle komma tillbaka dit med den här viljan så var det all möda värd.
Ibland tvingas vi gå igenom jobbiga perioder i livet för att kunna utvecklas och förändra vissa saker i tillvaron. Jag vet att det kanske kan vara svårt att förstå, vad vet jag, och till en början är det svårt att förstå vad det är man ska förstå och vad det är man ska ta lärdom av. Men när man har kommit ur det och kan se det lite mer utifrån så ser man så mycket tydligare. Sist jag var inlagd så gick jag igenom allt som gått bra och allt som gått fel om och om igen, men jag förstod aldrig. Jag satt och skrev hela dagarna (vilket är mitt allra bästa sätt att bearbeta saker och ting) men jag blev inge klokare av det heller, vilket var enormt frustrerande och fick mig att fundera ännu mer. Jag trodde att jag skulle bli galen av allt tänkande. Det som gav mig mest var att prata med änglafarmor.
Det var svårt för mig att förstå, kanske för att jag inte ville förstå med tanke på alla känslor som for runt i mig. De ville inte riktigt landa med så kort varsel. Men efter någon månad då jag återhämtat mig så förstod jag. Nu är budskapet så tydligt att jag inte kan förstå varför jag inte förstod då, men jag var mitt uppe i det och det var därför.
Hur många gånger ska man begå samma misstag om och om igen? Varför kan man inte se att det man gör kanske är fel vissa gånger? Varför vill man inte inse sina egna misstag? Varför gör man ibland saker som man vet att man senare kommer att få ångra? Varför kan man göra det mest idiotiska saker ibland?
Det är mycket man inte förstår, men jag brukar trösta mig själv med att jag inte behöver förstå allt. Jag lever mitt eget liv, jag bryr mig inte om vad andra tycker och säger (mer än "nödvändigt") och jag gör det som jag mår bra av att göra. Jag försöker att träna någorlunda regelbundet osv. Jag vill inte kräva alltför mycket av mig själv och det är helt okej. Jag ska bara se till att bli stabil i mig själv igen.
Många verkar göra det så svårt för sig. Många vill gärna baktala och engagera sig så mycket i alla andra hela tiden. Är det verkligen så nyttigt för en? Mår man uppriktigt bra av det? Jag har svårt att tro det, för jag skulle då inte må bra av det. Jag skulle inte ens ha ork och energi till att bry mig så mycket. Jag bryr mig om dem jag älskar, och visst bryr jag mig om alla andra i min omgivning med, men det är på ett annat plan. Där engagerar man sig inte på samma sätt. Ärligt talat så förstår jag mig inte på sånt, men jag var sån själv förut och det resulterade i att jag glömde bort mig själv helt och hållet. Skulle någon fråga mig om hur jag mår så skulle inte ens jag själv veta svaret. Jag vill inte tro att folk saknar ett eget liv så pass att de måste lägga näsan i blöt. Alla har ju faktiskt ett liv, mer eller mindre, och alla bör ta hand om det.
Jag kan inte bli arg på dem som baktalar och är nyfikna, självklart kan jag bli irriterad för stunden, men jag kan inte bli arg och sedan tycka illa om den människan. Jag tycker mest synd om den personen. Jag tycker att det är tråkigt att man åtsidosätter sig själv på det sättet.
Missförstå mig inte. Att fråga saker av omtanke och för att man bryr sig eller för att man intresserar sig för den personen är en sak. Men om man frågar och lägger sig i av ren nyfikenhet och lägger näsan i blöt är en helt annan sak. Med andra ord så är det avsikten som räknas, anser jag i alla fall.
Men det är jag det! :)
I morgon så ska jag gå ner till tågstationen och säga hejdå till min älskade Micha..
Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket. Jag saknar henne redan nu faktiskt.. Jag känner mig halv utan henne..
Jag älskar dig, min underbara syster.. <3
Kom hem snart igen!!
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
