dop åt dem döda
Michas pappa ska se efter om jag kan följa med nästa gång de ska till Templet och utföra dop åt dem döda. Jag har aldrig varit med och gjort sånt förut, så det ska bli spännande om jag kan följa med.
Jag har aldrig ens varit i Templet förr, jag var inte aktiv så länge efter mitt dop, så jag är inte ens fullfjädrad när det gäller skrifter och såna saker heller. Men jag ska jobba på dessa saker den här gången!
Sist jag jobbade så såg jag mig omkring, jag såg på mina kollegor. Jag har så underbara kollegor! De är helt fantastiska och unika på sina egna sätt. Jag älskar dem alltihopa. Givetvis så lyser vissa upp min tillvaro mer än vissa andra, men faktum kvarstår att jag uppskattar och älskar var och en av dem för vilka de är.
Jag är så lycklig. Det finns ju dem som har den oturen att få tråkiga och humorlösa kollegor också, och den oturen har definitivt INTE jag! :D
Det känns som att jag har tusen saker att göra. Jag ska jobba på än det ena än det andra. Hur ska jag hinna med mig? Jag ska hinna jobba, sköta hemmet, umgås med nära och kära, hälsa på folk, kanske ut och rida hos Micha? Det är inte mycket, det är det inte, men det tar tid och det ska passa mitt schema. Även att jag vill tänka igenom vad jag behöver jobba på hos mig själv. Hur vill jag utvecklas? Vart vill jag nå? Hur kan jag bli en bättre person och ta lärdom på bästa sätt? Ja, det är mycket och det är RÖRIGT. I alla fall innan man hunnit komma igång..
Det självklara målet med mitt liv är att bli en sån bra person som jag bara kan bli. Mitt mål är att älska alla människor, och ja, jag är en bra bit på väg faktiskt! Att utveckla talanger och gåvor är också en självklarhet, det är något man redan har och det bör man ta vara på. Ovanor är inte bra, de ska bort. Att prioritera rätt är också en viktig sak, tänk när man har familj. Då är det ett måste att kunna prioritera rätt! Ansvar, det är superviktigt att kunna ta ansvar! Kan man inte ta ansvar så är man inte vuxen, anser jag i alla fall. Då är man snarare ett vuxet barn (jag kan ta ansvar, men om jag säger att jag inte kan bli bättre på det så ljuger jag). Jag vill se nya vyer, jag vill se andra kulturer innan jag bildar familj. Jag vill utveckla mitt skrivande, jag skriver för lite!!
Jag vill så mycket!! Min skalle spricker av alla tankar och alla förväntningar!!
Men kort och gott så är ett mål (av typ tusen) att föregå med gott exempel, framför allt för sina barn. Jag har sett många goda exempel så jag vet vad jag har framför mig. Vad jag har att själv jobba på.
Utvecklig är viktigt, utan utveckling så kommer man ingen vart känns det som.
Jag vet vad som betyder något i mitt liv. Härom dagen så fick jag en teckning av min minsta bror där han hade ritat mig och honom och våra namn stod där också. Det var så fint. Det är såna saker som betyder så mycket för mig. Min familj, mina vänner och alla relationer. Meteriella ting stannar här när man lämnar jordelivet, men minnen och det känslomässiga kan man faktiskt ta med sig. Och det är det som verkligen betyder något.
Idag så blev jag bjuden på middag och bio av familjen Stegeby. Det var så fint. De är så vackra hela den där familjen! Vad skulle jag göra utan dem? Jag kan känna en sån samhörighet, så starka band och känslor till dem. Micha, min älskade syster. Hon har funnits där så länge. Hon vet allt om mig. Hon var med mig till min kurator idag och vi tre hade ett riktigt trevligt samtal. Förmodligen det roligaste samtalet jag haft där! :D
Tack Micha! Du förgyller min tillvaro! <3
Och min älskade sambo.. Du finns där, jag finns där. Det känns som att det alltid kommer att vara vi två. Du och jag. Jag älskar dig, det vet du. Tvivla aldrig på det!! Jag kommer aldrig lämna eller glömma bort dig, du finns i mitt hjärta och det som finns där glömmer man bara inte. Inte ens om jag skulle drabbas av en minnesförlust, mina känslor och min kärlek för dig finns där ändå. Så det så! :)
Jag älskar dig, alltid <3
Och att vi två har pratat känns så bra. Det känns helt underbart. Allt känns bra, allt känns okej på något sätt.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag alls har svårt för att förlåta. Jag har inte det. Säg förlåt och jag har glömt det nästa sekund. Att förlåta är så viktigt att kunna göra. Kärlek och förlåtelse går hand i hand. En kärleksfull person är en förlåtande person. Jag tror att det är så.
Jag älskar att göra saker för andra. Det är något som jag faktiskt brinner för. Om jag skulle vara ledig en helg och t.ex Michas familj skulle behöva hjälp ute på gården så skulle jag mer än gärna åka ut och hjälpa dem. Jag skulle utan att tveka kunna ge dem den tiden. De har hjälpt och ställt upp för mig så oerhört mycket så jag vet inte ens hur jag ska kunna tacka dem. Bara ordet "tack" känns otillräckligt, jag vill ge dem mer än bara ett "tack". Ordet går inte att jämföra med vad de gjort för mig. Jag vill ge dem så mycket mer tillbaka, men jag vet bara inte vad. Jag kan erbjuda dem min hjälp när de behöver den, men om de inte skulle behöva någon hjälp då? Vad ska jag då ge dem tillbaka?
I mina ögon så är de änglar. Utan tvekan.
Nej nu ska jag göra någon nytta. Vad vet jag inte än, men jag kommer nog på något! :)
Peace and Love,
Isse
Jag har aldrig ens varit i Templet förr, jag var inte aktiv så länge efter mitt dop, så jag är inte ens fullfjädrad när det gäller skrifter och såna saker heller. Men jag ska jobba på dessa saker den här gången!
Sist jag jobbade så såg jag mig omkring, jag såg på mina kollegor. Jag har så underbara kollegor! De är helt fantastiska och unika på sina egna sätt. Jag älskar dem alltihopa. Givetvis så lyser vissa upp min tillvaro mer än vissa andra, men faktum kvarstår att jag uppskattar och älskar var och en av dem för vilka de är.
Jag är så lycklig. Det finns ju dem som har den oturen att få tråkiga och humorlösa kollegor också, och den oturen har definitivt INTE jag! :D
Det känns som att jag har tusen saker att göra. Jag ska jobba på än det ena än det andra. Hur ska jag hinna med mig? Jag ska hinna jobba, sköta hemmet, umgås med nära och kära, hälsa på folk, kanske ut och rida hos Micha? Det är inte mycket, det är det inte, men det tar tid och det ska passa mitt schema. Även att jag vill tänka igenom vad jag behöver jobba på hos mig själv. Hur vill jag utvecklas? Vart vill jag nå? Hur kan jag bli en bättre person och ta lärdom på bästa sätt? Ja, det är mycket och det är RÖRIGT. I alla fall innan man hunnit komma igång..
Det självklara målet med mitt liv är att bli en sån bra person som jag bara kan bli. Mitt mål är att älska alla människor, och ja, jag är en bra bit på väg faktiskt! Att utveckla talanger och gåvor är också en självklarhet, det är något man redan har och det bör man ta vara på. Ovanor är inte bra, de ska bort. Att prioritera rätt är också en viktig sak, tänk när man har familj. Då är det ett måste att kunna prioritera rätt! Ansvar, det är superviktigt att kunna ta ansvar! Kan man inte ta ansvar så är man inte vuxen, anser jag i alla fall. Då är man snarare ett vuxet barn (jag kan ta ansvar, men om jag säger att jag inte kan bli bättre på det så ljuger jag). Jag vill se nya vyer, jag vill se andra kulturer innan jag bildar familj. Jag vill utveckla mitt skrivande, jag skriver för lite!!
Jag vill så mycket!! Min skalle spricker av alla tankar och alla förväntningar!!
Men kort och gott så är ett mål (av typ tusen) att föregå med gott exempel, framför allt för sina barn. Jag har sett många goda exempel så jag vet vad jag har framför mig. Vad jag har att själv jobba på.
Utvecklig är viktigt, utan utveckling så kommer man ingen vart känns det som.
Jag vet vad som betyder något i mitt liv. Härom dagen så fick jag en teckning av min minsta bror där han hade ritat mig och honom och våra namn stod där också. Det var så fint. Det är såna saker som betyder så mycket för mig. Min familj, mina vänner och alla relationer. Meteriella ting stannar här när man lämnar jordelivet, men minnen och det känslomässiga kan man faktiskt ta med sig. Och det är det som verkligen betyder något.
Idag så blev jag bjuden på middag och bio av familjen Stegeby. Det var så fint. De är så vackra hela den där familjen! Vad skulle jag göra utan dem? Jag kan känna en sån samhörighet, så starka band och känslor till dem. Micha, min älskade syster. Hon har funnits där så länge. Hon vet allt om mig. Hon var med mig till min kurator idag och vi tre hade ett riktigt trevligt samtal. Förmodligen det roligaste samtalet jag haft där! :D
Tack Micha! Du förgyller min tillvaro! <3
Och min älskade sambo.. Du finns där, jag finns där. Det känns som att det alltid kommer att vara vi två. Du och jag. Jag älskar dig, det vet du. Tvivla aldrig på det!! Jag kommer aldrig lämna eller glömma bort dig, du finns i mitt hjärta och det som finns där glömmer man bara inte. Inte ens om jag skulle drabbas av en minnesförlust, mina känslor och min kärlek för dig finns där ändå. Så det så! :)
Jag älskar dig, alltid <3
Och att vi två har pratat känns så bra. Det känns helt underbart. Allt känns bra, allt känns okej på något sätt.
Jag vet inte, men jag tror inte att jag alls har svårt för att förlåta. Jag har inte det. Säg förlåt och jag har glömt det nästa sekund. Att förlåta är så viktigt att kunna göra. Kärlek och förlåtelse går hand i hand. En kärleksfull person är en förlåtande person. Jag tror att det är så.
Jag älskar att göra saker för andra. Det är något som jag faktiskt brinner för. Om jag skulle vara ledig en helg och t.ex Michas familj skulle behöva hjälp ute på gården så skulle jag mer än gärna åka ut och hjälpa dem. Jag skulle utan att tveka kunna ge dem den tiden. De har hjälpt och ställt upp för mig så oerhört mycket så jag vet inte ens hur jag ska kunna tacka dem. Bara ordet "tack" känns otillräckligt, jag vill ge dem mer än bara ett "tack". Ordet går inte att jämföra med vad de gjort för mig. Jag vill ge dem så mycket mer tillbaka, men jag vet bara inte vad. Jag kan erbjuda dem min hjälp när de behöver den, men om de inte skulle behöva någon hjälp då? Vad ska jag då ge dem tillbaka?
I mina ögon så är de änglar. Utan tvekan.
Nej nu ska jag göra någon nytta. Vad vet jag inte än, men jag kommer nog på något! :)
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
