the call of ktulu
Jag vet inte vad jag ska skriva i dag, känner mig helt tom i skallen. Tom på ord och tom på tankar. Jag fick sluta tidigare idag (TACK EMELIE, DU ÄR EN ÄNGEL!!) så att jag skulle kunna komma hem och vila upp mig till morgondagen då jag ska öppna. Men jag känner mig lagomt taskig som bara går sådär, jag tyckte inte alls om det. Jag vill kunna ta ett extra varv och se så att jag inte glömt något, och blir det mycket så vill jag kunna stanna kvar och hjälpa till. Det är sån jag är, då jag mår bra och har energin. Men idag har jag saknar den energin otroligt mycket. Jag har inte varit mig själv de senaste dagarna. Jag saknar mig!
Många funderingar har träffat mig på senare. Vad vill jag göra? Vart vill jag komma? Vad behöver jag göra för att kunna ta mig dit? Alla såna tankar har snurrat i mitt huvud konstant känns det som. Jag har några "lösningar", men jag vet inte om det är rätt tid för mig att ta itu med såna saker. Jag är faktiskt inte helt stabiliserad än.
Jag vill flytta till en annan stad, när och hur är frågan än så länge. Jag vet inte om jag skulle orka med en helt ny miljö och helt nya människor ännu. Det känns som att det var igår jag blev utskriven, om jag säger så..
Jag känner en enorm skillnad sen jag blev det, jag känner mig som en helt annan människa. Faktiskt! Och det är skönt. Men återfall är dessvärre inte ovanligt. Många åker in och ut på den där avdelningen. Men tack och lov så är jag bara uppe i ett återbesök, och min plan är inte att ta ännu ett återbesök.
Jag är en god bit påväg, jag mår superbra numera. Men jag vågar bara inte lita på att jag kommer att må lika bra om en månad. Det är för tidigt för det än. Psyket kan vända snabbt, minsta lilla sak kan bli för mycket. Det beror helt på hur mycket som ligger och trycker där in-under, hur mycket man kanske har förträngt osv.
Men jag är ingen pessimist längre. Dagar som denna är jag det, jag är sjuk och jag slutar sent och ska vara på jobbet tidigt imorgon osv. Det är bara för att vissa saker känns jobbigt för mig, och jag försöker att acceptera det faktum att jag känner så, men jag kan ändå inte låta bli att bli irriterad på mig själv för att jag är sån. Jag kan egentligen inte acceptera att jag är sjuk ibland, att jag ibland bara kan känna mig dålig, att jag har problem med mitt röksug, att jag min energi tar slut snabbt och att jag då blir akut trött. Jag har jättesvårt för att acceptera såna brister hos mig själv. Gäller det någon annan så har jag förståelse, jag brukar tänka på att ha det i alla fall. Men är det jag så vill jag inte ta det till mig, jag vill skjuta bort det och glömma. Ignorera.
Idag tog det emot att lämna Emelie där på jobbet, jag tycker jättebra om henne och det gör det bara svårare för mig. Jag fick så dåligt samvete samtidigt som jag försökete ha överséende med mig själv. Jag kan inte vara på topp varje eviga dag, ingen kan vara det!
Nej det har varit en svår dag. Nu sitter jag här och mer eller mindre försöker att bli sams med mig själv. Ena halvan av mig är jättearg på mig och den andra försöker att lugna ner mig.
Jag undrar om jag ska gå ner och köpa något att äta, har inte ätit något vidare idag och jag behöver äta imorgon innan jag ska ner till jobbet också. Annars kommer öppningen att ta en vecka att få klar.
Peace and Love,
Isse
Många funderingar har träffat mig på senare. Vad vill jag göra? Vart vill jag komma? Vad behöver jag göra för att kunna ta mig dit? Alla såna tankar har snurrat i mitt huvud konstant känns det som. Jag har några "lösningar", men jag vet inte om det är rätt tid för mig att ta itu med såna saker. Jag är faktiskt inte helt stabiliserad än.
Jag vill flytta till en annan stad, när och hur är frågan än så länge. Jag vet inte om jag skulle orka med en helt ny miljö och helt nya människor ännu. Det känns som att det var igår jag blev utskriven, om jag säger så..
Jag känner en enorm skillnad sen jag blev det, jag känner mig som en helt annan människa. Faktiskt! Och det är skönt. Men återfall är dessvärre inte ovanligt. Många åker in och ut på den där avdelningen. Men tack och lov så är jag bara uppe i ett återbesök, och min plan är inte att ta ännu ett återbesök.
Jag är en god bit påväg, jag mår superbra numera. Men jag vågar bara inte lita på att jag kommer att må lika bra om en månad. Det är för tidigt för det än. Psyket kan vända snabbt, minsta lilla sak kan bli för mycket. Det beror helt på hur mycket som ligger och trycker där in-under, hur mycket man kanske har förträngt osv.
Men jag är ingen pessimist längre. Dagar som denna är jag det, jag är sjuk och jag slutar sent och ska vara på jobbet tidigt imorgon osv. Det är bara för att vissa saker känns jobbigt för mig, och jag försöker att acceptera det faktum att jag känner så, men jag kan ändå inte låta bli att bli irriterad på mig själv för att jag är sån. Jag kan egentligen inte acceptera att jag är sjuk ibland, att jag ibland bara kan känna mig dålig, att jag har problem med mitt röksug, att jag min energi tar slut snabbt och att jag då blir akut trött. Jag har jättesvårt för att acceptera såna brister hos mig själv. Gäller det någon annan så har jag förståelse, jag brukar tänka på att ha det i alla fall. Men är det jag så vill jag inte ta det till mig, jag vill skjuta bort det och glömma. Ignorera.
Idag tog det emot att lämna Emelie där på jobbet, jag tycker jättebra om henne och det gör det bara svårare för mig. Jag fick så dåligt samvete samtidigt som jag försökete ha överséende med mig själv. Jag kan inte vara på topp varje eviga dag, ingen kan vara det!
Nej det har varit en svår dag. Nu sitter jag här och mer eller mindre försöker att bli sams med mig själv. Ena halvan av mig är jättearg på mig och den andra försöker att lugna ner mig.
Jag undrar om jag ska gå ner och köpa något att äta, har inte ätit något vidare idag och jag behöver äta imorgon innan jag ska ner till jobbet också. Annars kommer öppningen att ta en vecka att få klar.
Peace and Love,
Isse
Kommentarer
Trackback
