onetruefairytale

"Du vet väl om
att du är värdefull
att du är viktig
här och nu
att du är älskad
för din egen skull
för ingen annan
är som du"


"en Ängel

vaknade mitt i natten
rummet strålade och glittrade
likt nyfallen snö
och värmande sol

nära
lite närmre

en utsträckt hand
fylld av trygghet
värme och ömhet

en Ängel
i min hand"


Jag tänkte på min farmor när jag läste dem, speciellt den sista. För hon är min Änglafarmor.
Hon är SÅ änglalik.
Det var kort som jag såg i kyrkan, så jag köpte dem för att posta till henne. Hon ska veta och minnas vad och vem hon är för dem som älskar henne. En Ängel.

"Herren
välsigne dig
och bevare dig

Herren
låte sitt ansikte
lysa över dig
och vare dig nådig

Herren
vände sitt ansikte
till dig
och give dig frid"

Välsignelsen som står i Bibeln. Så vackert.
Jag tycker om att läsa sånt, jag blir så glad. Så varm inombords. Jag behöver det emellanåt.
Ja. Nej nu ska jag kolla klart på filmen.


Peace and Love,
Isse

Min bästa vän, du som aldrig sviker
Du som aldrig lämnar min sida
Jag hoppas en dag på att finna någon ny, någon bättre
Du äter upp mig, inifrån och ut
Du gör mig skinnlös, så sårbar, du kan få mig att tro att jag tappat förståndet
Jag känner mig galen, du gör mig desperat, du kan få mig att ge upp
Snälla, låt mig vara

Allt är ett mörker, jag famlar runt, försöker att hitta en väg ut
En väg ut från mitt mörker, min trogne, min älskade ångest
Allt jag kan känna är smärta, den är min enda verklighet
Allt jag kan se är blod, för det är allt jag är
Allt jag gör är att gråta, det är allt jag kan
Min ständiga påminnelse om att jag faktiskt ännu lever

Drömmar och verklighet flyter ihop, allt svävar i en tät dimma
Snälla, väck mig

Jag försöker att fästa min drogade blick, men allt flyter isär
Jag ligger och vrider på huvudet för att försöka se något, men allt jag kan konstatera är alla dessa röster
Dessa mörka, hesa, ondskefulla röster
Mina ögon svider och är röda av allt gråtande
Jag är full av sår
Mina fingrar värker av allt klösande
Min kropp pulserar av smärta efter alla mina flyktförsök
Jag har blodsmak i min mun

Jag kan känna hur pulsen slår, hur hjärtat kämpar vidare
Smärtan har jag vant mig vid, jag har slutat att kämpa emot
Den kommer alltid att finnas där, liksom mina demoner
De kommer alltid att håna mig, precis som att de alltid kommer att behandla mig brutalt
Jag tänder en cigarett, känner den äckliga smaken i min mun
Jag drar ett djupt bloss, försöker att släppa alla tankar
Allt pulserande, alla röster, alla känslor som sliter i mig, de vill inte försvinna
Tårarna tränger fram på nytt, allt blir svart

Min vän, jag är van
Du kan inte skrämma mig längre
Jag känner dig
Jag känner dig så väl

De säger att man lär sig bågot nytt varje dag och faktiskt så kan jag hålla med. Till en viss del i alla fall.
Ibland så får man lära sig den svåra vägen, jag är somliga gånger en av dem. Och nu har jag lärt mig något nytt.
Människor är aldrig dem man tror, oavett som det är en bekant eller någon man passerar på stan. Man vet aldrig. Att tro gott om människor är ren idioti. Vill man inte bli besviken så ska man inte tro någonting alls, och vill man ändå tro gott om människor i ens närhet så ska man helt enkelt hålla sig borta (på så sätt att man inte blir involverad i något). Jag är en sån som vill tro att dem i min närhet är bra, att de är något av en ärlig person, att de är humana. Det är vad jag vill tro. Men jag har nu lärt mig att jag inte ska tro så mycket.

Jag har verkligen behövt de här dagarna för mig själv. Många "stadier" har passerat mig, för många på för kort tid. Men jag behövde det verkligen. Jag har sovit kopiöst mycket, att gå ut och röka har varit min största ansträngning jag ens orkat tagit mig för. När jag väl varit vaken så har jag bara suttit, stirrat in i väggen eller bara tomt ut, någonstans. Och när jag gått ut för att röra lite på mig så har jag bara gått planlöst. Jag har inte ens känt igen mig själv, jag har varit så utmattad. Så orkeslös.
Allt har varit så rörigt, fram och tillbaka, av och på. Är det så det ska vara? Är det så jag vill ha det?
Jag ville aldrig bara ge upp sådär, men jag fick aldrig någon valmöjlighet. Och som jag redan sagt: passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete. Det var kanske inte så fint sagt av mig, nej, men jag menade varje ord.
Och kom inte och prata om ångest med mig, för du vet inte vem du jämför dig med.

Tänk så fort saker och ting kan vända, jag hann knappt vänja mig. Men jag ångrar ingenting, jag ångrar inte ens de största soporna! Allting har sin gång, allting tar sin tid, allt har en mening. Det är min livsfilosofi i alla fall. Allt som händer har något att säga en, så det är bara att ta lärdom.

Jag har även suttit och skrivit mycket. Datorn har jag inte haft någon tillgång till, jag ville det inte heller. Så nu har jag tagt tag i mitt skrivande igen och det känns riktigt skönt. Jag har skrivit hur mycket som helst, ingenting är direkt sammanhängande heller utan det är en del dagbok och sedan annat som jag påbörjat och sen skrivit om osv.

Jag älskar skrivandet. Det är min räddning ut ur det mesta. När jag skriver om min ångest så bearbetar jag den samtidigt och kan sedan lägga den bakom mig. Skrivandet hjälper mig att inte fastna allför mycket i det negativa, i destruktiva tankar och mönster. När jag skriver om det så tvingas jag se mig själv, jag möter mig själv på ett hårt men bra sätt. Ett hudlöst sätt. Men det gör att förändring är möjlig.

Jompa. Min räddning. Vad vore jag utan honom? Jag älskar älskar ÄLSKAR honom! <3
Jag är så glad över att jag har honom i mitt liv. Han är min allra bästa medicin, inga biverkningar, ingenting. Även om jag gråter så kan han få mig att skratta. Han kan verkligen det. Han får mig att må bra. Ångest, ätstörningar, det spelar ingen roll. Han kan alltid locka fram ett léende på mina läppar.
Det är snart tio år som gått och det känns som att vi känt varandra i hela livet. Ingen kan få mig att känna så som han kan, ingen kan locka fram de skratt hos mig som han, ingen kan få mig att känna mig så trygg som när jag ligger i hans famn, eller befinner mig i hans närvaro. Det har alltid varit han. Min Jompa. Han har allt jag vill ha, han har alltid varit den mest betydelsefulla. Utan honom känner jag mig halv. Han är min bästa BÄSTA VÄN.

Tio år av vänskap
Tio år av skratt
Tio år av tårar
Tio år av massor av telefonprat
Tio år av mys, kramar, pussar & trygghet
Tio år av kärlek
Tio år av förälskelse
Tio helt underbara år

Vad händer nu då? Ja, nu går jag i celebat. Jag har insett att allt annat är ganska värdelöst. Varför nöja sig med något som är "halvbra" eller "sådär, kan bli bättre"? Nu ska jag bara vara. Behöver jag kramar eller närhet så har jag min närmsta i Sörlindsjö! :)
I morgon så kommer Christoffer och hälsar på. Han lovade att komma då jag kommer hem så nu får han se till att hålla det också! :)

Jag har även pratat med Prz. Han var en gång i tiden min stora kärlek, det var så intensivt, känslorna bara sprudlade i mig. Det var härliga tider det. Jag har hunnit med så mycket nu när jag varit borta, jag har hunnit prata med dem jag nästan aldrig pratar med och jag har hunnit tänka på sånt som jag aldrig annars hinner tänka på. Det är så mycket! Och Prz pratar jag numera så sällan med, jag insåg hur mycket jag saknat honom. Han är en sån otroligt fin person, en av de finaste jag vet <3
Jag älskar honom.

Saknaden var så stark, den bankade i mitt bröst. Jag kunde inte hålla den inne.
Jag ville säga det, jag ville att han skulle veta.
- Jag tycker om dig.
- Åh, vad söt du är. Jag tycker om dig med.
Jag blev så brydd över han reaktion, den lät förvånad.
- Varför så förvånad?
- Det var så länge sen jag hörde dig säga det.
- Det spelar ingen roll hur sällan vi pratar, jag glömmer aldrig bort dig.
Att få säga de orden kändes så skönt. De man älskar och bryr sig om säger man det till.
Jag vill att de jag älskar ska veta det. De ska veta vad de betyder för mig.

Christoffer är också en person som har kommit att betyda mycket för mig. Han har fått stått ut med många av mina tankar och funderingar. Skratt och tårar. Ångest och lycka. Ja, det mesta. Han har verkligen funnits där för mig. Hans ord värmer, hans närvaro får mig att känna en sorts trygghet.
Jag hoppas att du kommit för att stanna denna gång. Jag älskar dig, det vet du.

Och så lilla Lillgård. Hon är alltid så klok. Hon tänker som en sann realist. Oftast så har hon mer tankar, funderingar och åsikter än vad jag själv har, och det är ganska skönt ibland. På något sätt så tänker hon åt mig såna gånger. Hon kan ge mig ett större perspektiv, hon kan få mig att se saker ur andras synvinklar. Det är en sak som jag kan höja henne till skyarna för, personligen så tycker jag att det är en av hennes starka sidor (bland många andra). Hon är en av mina bästa vänner. Hon har en sån stark personlighet. Hon är rakt på sak, hon kan säga vad hon tycker och tänker, bara det säger mycket om henne. Hon är stark.
Du är bäst Lillan. Jag älskar dig.

Min syster. Min Malin. Du finns alltid där, jag behöver inte ens ringa dig när jag behöver dig. Du finns redan där. Ingen har ställt upp för mig så som du gör. Du står upp för mig när jag själv inte orkar. Du skyr inte dina egna rädslor när jag verkligen behöver dig. Du finns där. När jag inte orkar vara stark själv så är du det åt mig, du är min styrka. Ord kan inte beskriva min kärlek till dig. Du är den starkaste och vackraste. Du är en ängel. Du bryr dig inte om vad andra tycker och tänker, du är mig alltid trogen. Det är en av tusen anledningar till att jag älskar dig så mycket. Du är den syster jag aldrig fick.
Jag älskar dig, syster. Du är min ögonsten, min klippa.. Mitt allt. Min vackraste. Glöm aldrig det <3

Ord kan inte beskriva vad de betyder för mig. De är de viktigaste för mig. De har alla en speciell plast i mitt hjärta. De är oersättliga, ingen annan kan ta deras plats. De har funnits där för mig på deras egna unika sätt under den här tiden, och det har betytt så mycket för mig. Jag är dem evigt tacksamma för det. Utan dem hade jag aldrig klarat det.

Jag saknar också att jobba. Jag saknar att få skratta så som jag gör där.
Jag saknar alla mina kollegor. Alla skämt, alla förvirringar, allt spring som är där.. Jag saknar till och med alla arga och trötta dagar där, att få höra chefen säga "lös problemet".
Jag saknar allt.

Men det är motgångar som gör en stark. De säger det, och jag tror dem. Jag vet av egen erfarenhet. Förr så kunde jag bli arg över uppbrott. Jag kände ett sånt hat, jag ville bara sparka och slå. Idag känner jag besvikelse, men inget hat, inget agg, ingenting. Det jag tänker och känner är mest att det bara är tråkigt. Men varför ska jag vara arg? Varför ska jag hata andra människor? Varför gjorde man det när man var yngre? Egentligen?
Jag vet inte vad jag tänkte då. Jag var ung och numera närmar jag mig pension så den tiden är mig alltför avlägsen. Jag vet bara vad jag tänker idag, och att känna såna negativa känslor är bara bortkastat. Det finns ingen anledning, varför kasta pärlor på svin? Var ödmjuk, det är vad jag försöker med.

Nej nu ska jag lägga mig och kolla på film tror jag. En rök först bara.
Borsta tänderna. Känna efter hur den här helgen känns. Sova.

Mina änglar, jag älskar er.
Änglafarmor, du är den bästa jag har. Du vet precis allt om mig, du vet mina starka sidor likaväl som mina svaga punkter. Du är den jag verkligen litar på.
Jompa, du är min BÄSTA medicin. Utan dig skulle jag lika väl kunna bli hospitaliserad.

Peace and Love,
Isse

Nu, mina kära läsare, så åker jag iväg på en liten semester ett tag.
På återseende.


Love,
Isse

Det är inte synd om mig. Tyck inte synd om mig. Jag har bara mig själv att skylla.
Jag vill inte höra mer, jag vill inte se mer och jag vill inte ens tänka på det. Det är så ovärt det. För vem är värd det? Allt är en soppa, jag tycker inte om soppor.

Igår var jag så förstörd. Det fanns bara ett ställe att ta mig till. Idag, ja då är jag bara förlamad. Jag kan inte förmå mig att höra mina egna tankar ens. Jag är så ledsen, så besviken. Besviken på hur människor kan beté sig, precis som om de vorde de enda i hela världen. Men det är som jag sa till min vän: människor tänker bara på sig själv och vad de vill ha. Personligen så tycker jag att det är tråkigt.

Men vad är jag besviken på? Vad är jag ledsen över? Varför kan jag inte känna?
Det undrar jag mig. "Olycklig kärlek"? Nej, det kan jag inte heller kalla det. Vem kan älska någon som saknar EQ.
Vem kan älska någon som fullständigt skiter i allt och alla? Jag kan inte kalla något utav det för kärlek. Snarare en besvikelse över att allt en gång faktiskt var bra, och att mina förväntningar visade sig vara falska förhoppningar.
Jag håller fortfarande fast vid han som varit min älskade sedan min ungdom. Ingen kan leva upp till honom, inte i min värld i alla fall. Där har han alltid varit oslagbar, och det lär han förbli också.

Ja. Jag är inte arg, jag är inte sur eller bitter (denna gång heller). Det är inte riktigt sån jag är som person. Men däremot så säger jag så som jag alltid sagt: passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete.
Jag kan inte bli mer tydlig.

Så mina livsnjutare, njut medans ni kan. För eller senare kommer verkligheten ikapp en.

Peace and Love,
Isse

Har varit på sjukhuset i dag. Mina problem med maten är (återigen) tillbaka. Magen är ett sånt nervknippe, minsta lilla oro så slutar den att fungera. Jag kan än så länge äta något, men man vet aldrig när det är slut på det också. Hungerkänslan börjar att svika mig. Men jag tror och hoppas att det inte kommer att bli som förut.

Inte en gång till...

Jag är så tacksam för mina vänner som finns där och stöttar och lyssnar. Vem vore jag utan er?
Allt flyter egentligen på så bra för mig nu, jag har fått lära mig så mycket nytt. Jag har utvecklats så otroligt mycket känslormässigt. Jag har hanterat saker och ting så klockrent när jag förr hade brytit ihop och slagit händerna för ansiktet. Jag har inte mått superbra, men jag har tillåtit mig själv att inte må så bra. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen och deppig några dagar men att sedan se till att samla mig och komma över det. Jag har känt för att säga och göra vissa saker men det har jag å andra sidan inte låtit mig själv göra. Det hade varit barnsligt.

Utvecklig. Visst är det underbart?

Sen så vill jag ge credit till Christoffer, han har funnits där för mig på ett sätt som jag aldrig hade förväntat mig. Jag vet inte hur många timmar han har suttit och lyssnat på mig, men de är många. Han har varit ett oerhört stöd för mig, inte för att han haft svar på alla mina frågor, men han fanns där och han lyssnade. Han är en helt underbar vän och han har kommit att betyda så mycket för mig.
Min vän, jag älskar dig. Jag finns alltid här för dig med.

Nåja. Slutpladdrat för idag.
Ska meditera en stund nu. Ska jobba 20-00 ikväll. Behöver ladda mina batterier nu. Kanske äta något?

Peace and Love,
Isse

Vad ska jag säga om denna dag? Den har varit bra och jag har förvånat mig själv också.
Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, hur det känns kan jag fråga mig själv lite längre fram då jag fått lite mer perspektiv på allt.
Men jag har tron, jag misstror inte. Det känns som att jag har ärligheten på min sida.

Intriger. Jag hatar såna. Speciellt när allt ska vara så intressant. Jag tycker ärligt talat att sånt är jobbigt. Det är jobbigt att se och höra på. Lär sig människor aldrig att sånt man hör från femton personer aldrig riktigt stämmer? Det ska alltid läggas till små detaljer så att det ska bli mer intressant att lyssna på.
Bra skvaller tycker jag om, så som när Steffi skulle gifta sig och när Kim skulle få barn. Sånt är kul, det är positiva saker. Saker som gör människor glada. Sånt skvallrar jag gärna om! :)

Ååh jag borde sova nu. Ska upp åtta imorgon. Iofs så börjar jag inte fören elva, men jag har fortfarnade inte kunnat äta så mycket så jag vill kliva upp i tid så att jag slipper stressa. Behöver jag inte göra det så kan det tänkas slinka ner mat i min mage. Stress är en aptitdödare för mig..

Numera så mår jag alldeles utmärkt. Det var lite jobbigt där ett tag, men jag tog det väldigt bra ändå tycker jag. Jag tog det mycket bättre än vad jag kunnat hoppas på. Nu så känns ingenting jobbigt, det "problem" jag har är att jag nästan aldrig kan komma i säng i tid om kvällarna. Jobbar jag D så kan jag klara det, men det är för att jag vet att jag kliver upp vid halv fem eller fem då. Men börjar jag elva så tycker jag inte att det är så farligt, men jag behöver min remsömn oavsett vilken tid jag ska upp.
Blaah. Jag blir lite trött på mig själv ibland när det kommer till att komma i säng i tid. Mina kvällsrutiner kan döda mig, precis som de kan döda mina vänner som jag sover över hos ibland. De säger samma sak också, att de aldrig varit med om en mer omständig människa. Och jag vet, jag är inte alltid så lätt att leva med! :P

Nej nu ska jag sova. Sova sova sova. Underbara sömn.
Meditera. Jag älskar det. Ge ner i varv, var närvarande.

:D

Peace and Love,
Isse

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga om allt. Om allt som sägs, allt som folk tror och tror sig veta. Varför ska så många ens bry sig? Varför ska så många prata om saker som de inte ens vet något om? Varför lägga sig i saker som man inte har att göra med?
Jag börjar att tröttna på såna betéenden. Jag börjar bli riktigt less. Hur kul är det för mig att få höra saker och undra hur de ens kunde uppfatta och förvränga det på det sättet? Tänk om jag skulle tro på allt som sägs, då skulle jag vara helt knäckt vid det här laget. Är det då kul att knäcka andra på det sättet, bara för att man råkar vara nyfiken och inte kan låta bli att lägga sig i andras privatliv?

Jag saknar ord och kan bara skatta mig själv som lycklig som slipper alla frågor. Mitt enda svar är att vara "det bara blev så". För det är så, men varför kommer jag aldrig att dela med mig av med allmänheten just därför att det inte angår någon annan. Och sen är det inte bara jag som tycker att allt tjat är jobbigt..

Men nu har jag pratat med min farmor, allt känns så mycket bättre Hon är så klok, hon dömer aldrig och hon kan förstå allt. På ett eller annat sätt. Hon är bland det bästa jag har.

Och sen mina vänner.. Jag har de allra bästa vänner. Jompa (självklart, min allra ALLRA bästa vän!), Christoffer (honom har jag spenderat många timmar i telefonen med de senaste dagarna, han är ett guldkorn!), Lillan (hon är så klok, hon ser allt så klart och hon dömer heller inte någon!), Malin (min syster, min andra halva!) och sen Kim. Kim är min solstråle på jobbet. Där är han den som aldrig sviker mig. Han kan ta hänsyn för hur jag mår. Han är så mänsklig. Jag önskar att det fanns fler som han.

Vänner gör en sån stor skillnad i ens liv. Man har ju olika relationer till alla sina vänner, man ringer t.ex. inte gråtandes till alla. Inte jag i alla fall för då ska personen stå en riktigt riktigt nära, som Jompa då. Han är den som står mig närmast faktiskt. Min lyckokaka! :)

Nåja. Nu orkar jag inte skriva mer. Har tvätt att ta hand om, sen blir det sägen för jag har en resturang att öppna i morgon! :)

Be Strong, Be Beautiful.

Peace and Love,
Isse