som kottar i arselt
Men jag blir bara så ledsen när människor som jag trodde skulle kunna förstå inte gör det. När de säger att "ja men depressioner är ingen sjuksom, det är en störning i psyket". Men att ha en störning i psyket, skulle det inte kunna heta "att vara sjuk"? För i vilket fall så är man ju sjuk. Hurvida depressioner är klassade har egentligen inte betydelse, det är en sjukdom.
Att människor inte kan förstå är nog det svåraste med att lida av en depression. Förståelse kan skynda på ett tillfriskninade. Men när ingen förstår så känner man sig mer ensam och därmed kan man tom sjunka djupare ner i sin sjukdom. Folk tänker inte på vad en sån sjukdom gör med en. Ser man glad ut så är man glad, och i och med att man ser glad ut så måste man ju vara frisk. Men många gånger så kan man inte ens se på en person hur pass deppad hon eller han är. Om personen ens lider av en depression. Syns det på alla som är alkoholister att de är alkoholister? Det är precis som alla sjukdomar, de syns inte alltid. Och depressioner kan många gånger vara allvarliga, inte alla gånger. Många tar livet av sig för att de inte orkar.
Ångest. Jag fick en riktig panikångest i fredags i köket. Det är en ångest som jag faktiskt aldrig riktigt upplevt förr. Det här var en ny variant. På morgonen fick jag ingen hjälp med att beställa. Beställt har jag aldrig förr gjort. Öppningen var inte riktigt klar och beställningen skulle vara inne senast 09.55. Jag fick panik. All min energi gick åt innan öppning. När vi väl öppnat så stod vrålapan och gapade och skrek HELA TIDEN. Jag ville slå honom hårt i huvudet. Men en vacker dag kommer mitt lilla tålamod som finns kvar att ta slut..
Hur som helst, när jag stod där i köket så började paniken att ta ut sin rätt. Jag kände ett enormt tryck över bröstet och jag fick svårt att andas. Det var hemskt. Men alla var på så dåligt humör så det var inte värt att lämna dem. Även fast det inte var katastrofalt med folk. Jag orkade inte. Jag tvingade mig själv att härda ut.
När jag pratade med pappa om det så sa han att det finns dem som har dött av panikångest (det är inte vanligt, ganska sällsynt, men det har hänt). Lungor rör ju på sig när man andas, och det som händer är att lungkapaciteten begränsas. Får man en riktigt allvarlig panikångest så kan lungorna och röra sig och därav dör man.
Där är ganska läckert vad som kan hända i kroppen bara för att ens psyke är skört. Det är ju hemskt, men jag lider själv av en massa olika saker så jag har lärt mig att kunna skämta om det. Jag och pappa brukar skämta om våra olika symptom när det gäller vår ångest. Han kan allt om det där, så jag lär mig hela tiden.
Men ångesten jag fick i fredags var hemskt. Den tog precis all kraft av mig. När jag kom hem så var jag helt slut. Jag bara grät och grät. Tårarna tog aldrig slut. Jag var så utmattad. Egentligen så orkade jag inte gråta heller, men tårarna bara kom.
Att åka in på psyk igen vore skönt. Men de lär väl skicka hem mig lika snabbt igen. De gör de alltid. Men när jag var där så höll de kvar mig ganska länge, det är inte vanligt att någon får stanna där så pass länge som jag gjorde. Men jag var också helt förstörd. Helt väck. Apatisk. Över en månad.. Det var underbart. Jag saknar de där människorna. Mina änglar <3
Min läkare var ganska bra han med. Dojjan.
Jag hoppas att jag kommer att bli frisk den här gången. Att jag kommer att orka. Men det ser inte lovande ut.
Men jag ska försöka att vara stark. Och POSITIV. Men Gud nåde den jävel som skriker imorgon. Jag kommer att få ett vansinnesutbrott..
Symtom
En depression kan ge många olika symtom. Några av de vanligare är:
- Man känner sig nedstämd utan någon påtaglig yttre orsak. Man blir likgiltig - ingenting känns roligt.
- Ångest och ökad irritabilitet kan förekomma och många som är deprimerade får också svårt att ta itu med saker och ting samt upplever försämring i minnes- och koncentrationsförmåga.
- Det är vanligt att man tappar matlusten och går ned i vikt och att det är svårt att sova.
- Depressionen kan även yttra sig som kroppsliga symtom.
- En djup depression kan ge självmordstankar och i värsta fall leda till självmordsförsök.
Nej nu ska jag lägga mig. Har en bok om stress som jag ska läsa. Den verkar riktigt bra. Lärorik om inte annat. Jag har mina egna sätt att ta itu med min drepression på. Att gå ner i varv och ta det lugnt är det bästa. Gör man det så har man sedan krafter att ta hand om sina problem med.
Och alla ni som säger "ryck upp dig" till mig..
Var bara tysta. De enda som kan säga det till mig är dem som varit med om och mår så som jag gör.
De vet vad de pratar om. Men de som inte vet ska heller inte yttra sig.
So take a big cup of shut the fuck up.
Jag är less.
Peace and Love, Isse
When the Children Cry
Little child
Dry your crying eyes
How can I explain
The fear you feel inside
Cause you were born
Into this evil world
Where man is killing man
But no one knows just why
What have we become
Just look what we have done
All that we destroyed
You must build again
When the children cry
Let them know we tried
Cause when the children sing
Then the new world begins
Little child
You must show the way
To a better day
For all the young
Cause you were born
For all the world to see
That we all can live
With love and peace
No more presidents
And all the wars will end
One united world
Under god
When the children cry
Let them know we tried
Cause when the children sing
Then the new world begins
What "have we" become
Just look what we have done
All that we destroyed
You must build again
No more presidents
And all the wars will end
One united world
Under god
When the children cry
Let them know we tried
When the children fight
Let them know it ain't right
When the children pray
Let them know the way
Cause when the children sing
Then the new world begins
när slutet är nära, låt mig slippa
Jag är sjukt less. Less på människor som skiter i saker, gör saker halvgjorda.
De jag aldrig trodde skulle släppa allt innan dessa skulle lämna oss gör just de. Det är saker som jag aldrig trodde om någon, jag vet vilka som har/hade arbetsmoral. Men att någon man trodde sig känna gör en sån sak.. Jag vill inte, och kan inte, tro det. Nu vet jag inte varför, men ska det vara nödvändigt att ljuga och bara gå sin väg? Mår man dåligt så kan man sjukskriva sig. Jag gjorde det, och det är inte bara jag som kan det.
Allt har blivit kaos. Alla är sjuka. Och jag mår inte bara dåligt i migsjälv, jag mår också dåligt över att se andra må dåligt.
Alla är less. Det är inte bara jag. Och jag blir bara ännu mera less av att se andra vara det. Men det kanske bli bättre när de som är på semester kommer tillbaka? Jag kan bara hoppas..
Jag är bara så besviken. Besviken på att människor blir osams, att det pratas skit och att det haglar svordomar. Varför? Jag förstår alla, jag förstår att den ena blir ledsen och att den andre blir arg. Men vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Jag blir ledsen när de i min omgivning blir ledsen.
J är konstig nu igen. Har iofs inte träffat han på ett tag. Men det är väl just det..
Antingen så har han tagit "parti" (åh så barnsligt det här låter, lågstadienivå) eller också behöver han mig väl inte längre nu när han fått medicin och kan sova själv. Inte vet jag. Klart jag blir ledsen på han, men vad ska jag göra? Det är inte så att jag vill gråta, och om jag skulle vilja det.. Vad skulle bli bättre av det?
Män.. Jag kommer aldrig att förlita mig på en sådan. De ger besvikelsen ett ansikte. Deras kall här i livet är att sprida sin säd. Jag har aldrig uppmuntrat någon till ett sånt betéende.
Jag trivs bäst själv. På så sätt har jag nog alltid varit självständig. En gång i tiden kunde jag också gräva ner mig över en karl. Eller "pojkar" var det väl på den tiden. Hår på snoppen var det aldrig tal om. Ja, inte för att jag låg med dem, ska väl inte yttra mig egentligen.. Men jag antar att fallet var så.. Vill inte veta för den delen heller..
Men ja, då kunde jag bli ledsen och tycka synd om migsjälv. Men sen så insåg jag att de endast gjorde en besviken och ledsen. Sedan dess har jag inte ödslat tid. Inte när det väl tagit slut. Om man är tillsammans så mår jag väl dåligt om det inte är bra. Men jag är en sån som inte ödslar så mycket tid. Jag behåller det för migsjälv (oftast) och så slutar jag att känna efter. Behöver jag prata så gör jag det med någon som står mig nära, då kan jag spy galla. Men då har det gått långt.. Då är problemen stora och djupt rotade.
Det är skillnad på att finna ett sätt att leva och ett sätt att överleva på. Jag har funnit det sistnämnda men arbetar på det första alternativet. Jag måste finna mitt sätt och sedan hålla fast vid det. Att leva med en depsression är inte lätt. Det är oerhört svårt och svårast av allt är att få andra att förstå. Hur förklarar man ett depressivt tänkande? Det går inte att jämföra med någon som inte själv är deprimerad. Det två helt skilda saker, som två olika verkligheter. Allt blir så förvrängt. Saker som jag i vanliga fall kan rycka på axlarna åt kan jag fara i taket för.
När jag låg på psyk och de nyss hjöt min dos, med det dubbla, av mina antidepressiva så kunde jag inte ens gråta. Jag kunde inte gråta, inte skratta, jag kunde inte känna glädje eller att jag ens blev arg. Jag bara satt. Satt och stirrade ut i toma intet. Jag kunde inte känna alls. Jag blev som apatisk. Det är så man blir på antidepressiva. Till en början i alla fall, det släpper efter någon vecka, men det släpper aldrig helt och hållet. När jag tog upp det med läkaren så sa han bara att man blir det. Det är en biverkning. Inget att göra åt saken.
Jag vet inte hur länge jag var sådär.. Jag minns inte.
Det är inte så lätt att alltid vara så stark och låtsas må bra. Bara det tär på en. Bara det gör en sjuk, för inget vet. Ingen kan förstå. Och att ha andra runtomkring en som också har sina demoner och behöver prata, det är jobbigt. Jag har alldeles för många demoner som är mina egna också. Jag vill hjälpa, jag tycker om att hjälpa. Jag vill inte sluta med det. Men jag anstränger mig för mycket ibland. Och till slut minns jag inget av det jag fått berättat för mig. Jag glömmer saker på en gång, och då överdriver jag inte ens. Jag glömmer, jag är okoncentrerad, jag blir arg, jag gråter lätt emellanåt.. Jag får vansinnesutbrott. Inte på jobbet dock. Och det är väl tur det..
Efter min senaste fylla så har jag inte vågat dricka igen. Jag blir helt störd. Dricker jag mer så kommer jag att göra något som jag senare får ångra. Jag visste inte ens vad jag gjorde. Och i efterhand förstår jag ingenting.
Jag hoppas att jag får må bättre snart. Och att de i min omgivning också kommer att få göra det.
En del har jag glidit ifrån. Andra har jag kommit närmre. Och en del andra förstår jag mig längre inte på.
Vad är det som händer? Kan någon berätta det för mig?
Imorgon kommer Kim tillbaka till jobbet. Det ska bli så skönt. Har saknat honom. Min älskade vän.. Min bästa kollega och vän. Kärleken är oändlig.
Och min andra kollega.. Du vet vem du är.. Jag vet och förstår att du mår dåligt. Men det kommer att bli bättre. Jag lovar dig.. Jag viker aldrig från din sida. Du är värdefull. Du betyder. Glöm aldrig det. Du är aldrig ensam, jag finns där hos dig. Jag tänker på dig. Du är en av de finaste personer jag vet. Och jag är otroligt glad över att jag fått träffa dig och blivit din vän. Det är för mig ett privilegium. Du är du, det är allt som betyder något. Jag älskar dig.. Mitt allt <3
Jag undrar om jag ska gå in och lägga mig. Har suttit här ute i en timme nu typ. Rökt, skrivit.. Skönt. Försöker att njuta av de sista kvällarna som går att sitta ute i. För mig är det höjdpunkten på hela dygnet: sitta ute och röka och skriva.
Lilltjejen kommer hit imorgon också. Jag blir så glad.. Ska bli så kul att äntligen få träffa henne igen. Har saknat henne..
Mitt hjärta.. <3
I will stand my ground,
and I wont back down
Peace and Love,
Isse
No, I wont back down
You can stand me up at the gates of hell
But I wont back down
Gonna stand my ground, wont be turned around
And Ill keep this world from draggin me down
Gonna stand my ground and I wont back down
Hey baby, there aint no easy way out
Hey I will stand my ground
And I wont back down.
Well I know whats right, I got just one life
In a world that keeps on pushin me around
But Ill stand my ground and I wont back down
Hey baby there aint no easy way out
Hey I will stand my ground
And I wont back down
No, I wont back down
Vi kommer att klara av det här..
Tillsammans..
Eller hur? Mitt allt.. <3
I will be there
Det märks på mig att jag inte stängt på länge. Fy. Det var hemskt att stänga. Har inte varit med på en stängning på jag vet inte hur länge. Evigheter känns det som. Men resturangen blev stängd i alla fall.
Jag har en sån ångest över alla pengar jag redan spenderat. Uscha. Jag känner mig pank. Jag ÄR pank.
Jag ska sluta att handla. Jag gör bara av med alla pengar. Ska lägga upp en budget varje månad. Jag ska bli snål.
Ja. Lycka till till mig. Bah!
Jag tror att jag äter en narkotikaklassad medicin. På recept alltså. Inget från den svarta marknaden. Det skulle ju ha varit lite hemskt.. Hah. Nej, jag tar bara medicin från min läkare.
Men att den var klassad så.. Ja. Varför inte? Saker och ting börjar ju att flyga. Det är ju tydligt det.
Nej nu ska jag sova. Sova sova sova. Men ingen flygtur ikväll. Ikväll flyger jag själv. Utan hjälp.
Så det så.
Peace and Love,
Isse
Somehow, some way
Det som har hänt den här dagen är att Malin bytte om i hissen. Haha. Det var klockrent. Jag orkade inte vänta på att toaletten skulle bli ledig så jag tyckte att hon kunde byta om i hissen. Efter en stund av tänkande gick hon med på det.
Jag var så snäll så att jag höll upp min sjal för att skymma henne, men när hissen tagit sig till den våning vi knappat in så öppnades dörren bakom henne istället. Haha. Det var tur att hon hade hunnit fått på sig sina byxor för annars hade hon moonat åt Cubus.
Jag har tänk igenom lite saker. Saker som jag måste bli bättre på. Hur ska jag komma på fötter igen? Hur ska jag gå till väga? Min far tycker att jag ska sjukskriva mig, men jag vill inte. På ett sätt vill jag, men jag vet hur det kommer att bli. Det kommer att bli kaos där nere då. Vem ska kunna täcka upp för mig?
Det hela handlar om rädsla. Ren och skär rädsla. Men min ända fara det är jag själv. Egentligen.
Jag har köpt nicotintuggummin. Men kommer jag att använda dem? Knappast. Men jag tänkte att det är värt ett försök. Kyrkan ska jag tillbaka till. Det har jag bestämt. Jag SKA. Och Gud nåde mig om jag försöker att smita undan. Det ska bli folk av mig nu. Kyrkan är mitt hopp, det lilla hopp jag har kvar. Kyrkan kan rädda mig från det mesta. Jag har så mycket depp runtomkring mig, jag behöver positiv energi. Något som drar mig åt rätt håll och inte ner i fördärvet. Jag behöver bygga på min tro, på min moral och mina principer. Just nu så följer jag bara strömmen, vad gör alla andra? Ja jag gör som dem, typ. Vissa saker är jag principfast vid. Jag är speciell i mitt tänkande och en del saker går inte att förändra. Jag står fast vid dem. Men när det gäller yttre stress och klagovisor, det är där jag lätt påverkas. Jag behöver inte det, jag behöver en fast grund att stå på. Jag behöver kärleksfulla människor, människor som är glada och positiva. Såna som inte bara ser svart eller vitt, jag behöver såna som kan se lite mer än bara det. Och det är såna som finns i kyrkan. Personer som verkligen bryr sig och inte bara säger det.
Nu är det dags att ta sig in i templet. Jag gruvar mig över de saker jag måste bemästra, men jag ska klara det. Kanske inte just idag, men jag ska kämpa. Och det tappert. Det kommer att bli svårt, jag kommer att lida. Men det kastommer att vara värt det. Rökningen kommer att bli den värsta biten. Jag kommer att drömma om cigaretter, det gjorde jag sist jag slutade. Men jag klarade det. Så varför inte nu då? Det kommer att gå galant. Jag måste bara hitta min motivation. Alla pengar jag kommer att tjäna på det, och hälsan. Men jag tänker för lite på den, tyvärr. Men rökningen är min största fiende, förutom mig då.. Det är ju jag som röker.
Men vad är viktigast.. Templet? Cigaretter? Jag skulle säga Templet. Jag tror att det är underbart. Sagolikt.
Fast egentligen.. Att sluta röka i sig kommer nog inte att vara det allra svåraste. Jag tror att det svåraste kommer att vara att jobba. Att vara uppe i rökare. Mina vänner som röker. Tänk att sitta av en hel rast utan att röka. Vilket mörker. Eller att stå i köket under kaos, vad ska då hålla mina nerver i schack?
Det där med nerverna vinner. Det kommer att bli min största motgång. Utan tvekan. Jag kommer att bli ett monster när jag står under press och stress.
Hör och häpna. Jag ska sluta röka. Men något datum sätter jag inte. Inte än. För då kan ingen säga att jag misslyckats!
Jag måste lära mig att prioritera. Att växa upp. Livet är ingen lek längre. Jag måste börja att planera för min framtid. Vad är det som betyder något och vad klarar jag mig utan?
Jag har handlat idag också. Ångest. Ååångesst. Jag är pank nu. Eller, jag har ju pengar. Men det är inte mycket heller. Jag kommer att få suga på mina tavelramar resten av månaden. Om jag hade några.. Har Bob Marley på väggen på toan, jag får suga på honom då..
Men det var inte bara onödiga saker. Bara det mesta. Typ. Jag och Malin har inget bra inflytande på varann. Båda vi två är lika slösaktiga. Måste skynda att handla upp pengarna innan de tar slut! Moooaahaha!
Nej men jag har köpt en del bra saker. Skor, en varmare variant nu när det börjar bli höst. Sen har jag köpt en mössa med ROSA toffs. En ROSA sjal, halsduk typ. Sen var det lite hudvårdssaker (nödvändigt!). Ja, lite såna saker. Bra att ha när det är kallt ute. Och sen mediciner för att inte glömma, men jag har högkostnadsskydd så de kostade mig endast 11,50 riksdaler! :D
Jag pratade med Jompa igår angående att männen styr världen. Han sa att kvinnor med silikonbröst också kan styra. Jag höll inte med. Resten låter jag vara osagt.
Nej jag undrar om jag ska ta och dra mig inåt till värmen. Men vill njuta att de sista kvällarna jag kan sitta ute. Älskar att sitta ute och röka och skriva. Tankarna bara flödar. Helt uuuunderbart!!!
Så.. Ja.. Goden nadt.
Jobbar D hela helgen.. Roooligt. Eller så inte. Nja, bättre än E. Ska inte klaga.
Peace and Love,
Isse
You'll see
Jag är så sjukt trött på att klagande. Inget är någonsin bra tror jag. Finns det inga fel att bekalga sig över så hittar man ett.
Och så har vi dessa toffelhjältar. Det är inte min sak att störa mig på det, men när jag hör det så kan jag inte låta bli.
Sen när blev män så viktiga? Sen när började vi kvinnor att leva för dem? Sen när började vi att uppvakta dem och bokstavligen kyssa deras fötter? Jag blir nästan arg. Och inte för den sak att kvinnor "gör fel", utan för att de aldrig kan inse sitt eget värde. Kvinnan gör allt för att mannen ska vilja ha henne, sen när hon ger upp så kommer han krypande för det måste ju vara oerhört förnedrande för en man att inte vara behövd och åtråvärd. Sen när hon finns där igen så skiter han i henne. Det måste ju vara att det sitter kvar sen i stenåldern. Då var det ju så att kvinnan var mannen tillags och mannen försörjde kvinnan och barnen. Jag tror att det kan vara så. Utåtsett utvecklas vi, men i hjärnan står nog det mesta stilla. Naturens lagar är desamma.
Men jag kan inte förstå. Jag har också haft dåliga relationer i mina dagar, men jag skulle aldrig krypa för en man. Jag kan ta skit till en viss gräns, men när gränsen är nådd så är den nådd. Har jag kommit över en person så finns det inget återvändo. Självklart vill jag ha någon, men kan karln inte leva upp till mina krav så ser jag ingen anledning till att ens försöka. Är det kärlek jag vill ha så nöjer jag mig inte med annat. Han kan vara ekonomiskt oberoende, han kan se jättebra ut, han kan ha allt. Men vill jag ha en sak så står jag fast vid det. Kan han inte tillfredsställa mig så som jag vill så får det vara. Jag tänker inte försöka förändra någon och jag förstår inte var vissa kvinnor fått det ifrån, att de kan förändra en karl. Män är i regel hopplösa fall och ett fruntimmer kan inte göra något åt det. Det är bara navit och ett rent önsketänkade.
Det gör ont i mig att se hur desperata och kärlekstörstande vissa personer är. De söker den där tryggheten och många gånger ligger den där tryggheten hos en man som inte alls kan tillfredsställa en annan människa. Och varför håller man fast vid en sån man? Jo, man lever på hoppet. "Nu är allt bra, vi har det inte alltid bra, men när vi har det bra så är det bra". Så sa jag en gång, men jag visste att det aldrig kommer att förbli just bra. Det där "bra" var bra ibland, och jag räknade dagarna tills det skulle ta slut. Jag hatar att göra slut så jag stängde bara av istället. Det var enklast, mest smärtfritt. Men sen så kom jag över honom. För mig är det enkelt, hyfsat enkelt. Klart att det gör ont, och man tänker tillbaka. Men jag är faktiskt rätt bra på att komma över såna saker. Jag går vidare, livet tar trots allt aldrig hänsyn till människors motgångar.
Under min tid på psyk så kan jag inte ens räkna alla kvinnor som var där pga av en man. I princip alla var det, det fanns ett fåtal som var där av andra anledningar. Det fick mig att öppna mina ögon, är det verkligen så illa? Har män en sån makt över oss? Är det meningen att vi ska hamna på psyk pga dem? Är de värda det?
Över min döda kropp.
Det gör ont i mig att se vilka toffelhjältar det finns. Min mamma är ett perfekt exempel. Hon måste vara den värsta av dem alla. Det är ett under att jag själv inte blivit en slampa som har barn med en hel drös olika män. Ärligt talat så skulle jag inte vara förvånad om fallet skulle vara så, för jag har det bästa exemplet att leva efter.
När man väl träffat den rätta så vet man det. Man kan nog aldrig säga varför, men man vet. Det tror jag. Och jag har ännu inte träffat den rätta. Kärlek handlar inte om att böna och be om uppmärksamhet, den ska finnas där. Han sa visa sin tacksamhet och han ska behandla en som en prinsessa var dag. Behöver man be om kärlek så är det inte kärlek.
Oavsett om jag har en man i mitt liv eller inte så har jag kärleken oavsett. Självklart vill jag hitta den rätta, men min tid är inte inne än. Män har jag så att jag klarar mig, men jag vill inte leva med nu någon av dem. Känns det inte rätt så är det inte rätt. Och ingen av dem kan ge mig det jag vill ha. Så vad skulle jag ha dem till då?
Jag förstår nu uttrycket att "män styr världen", och det kan mycket väl stämma. Men om de ska styra varje kvinnas liv bestämmer vi faktiskt själva. De må kanske styra världen, men mitt liv är mitt. Och det styr jag själv.
Det blir vad man gör det till, vill man leva efter en mans hand så gör det. Men kom då inte och klaga.
Jag skulle ha jobbat pass ett idag. Redan igår fick jag onda aningar. Mitt liv styrs av min sömn, dessvärre. Och jag visste att jag inte skulle hinna ta min Stilnoct, för jag skulle få sova max sex timmar i natt, och för att kunna ta den så måste man sova sju-åtta timmars ostörd sömn. Så det gick inte. Men tar jag den inte så kommer jag inte att kunna sova. Har svårt att sova utan den. Så ja, jag hade en annan medicin jag kan ta men den sänker mitt blodtryck extremt mycket. Men jag hade inget val, och sen hade jag glömt det också. Tyckte att det nog blir bra. På morgonen så kunde jag inte ens sitta upp, det blev helt svart för ögonen. Jag ringde två personer vid sen på morgonen (så desperat var jag), men de sov. Inget svar. Rinde D chefen och informerade denne. Jag lyckades ta mig ner till jobbet, men uppfyllnad har ärligt talat aldrig varit så smärtfullt. Jag fick sätta mig, utan att överdriva, var tredje minut för att jag inte kunde stå rakt eller ens se riktigt. Det snurrade i huvudet och jag mådde så illa. Att pumpa dressing tar typ fem minuter, för mig tog det säkert 45 minuter för att jag kunde bara ta en patron i taget. Jag pallade inte mer. Jag ville bara gråta. Men vad blir bättre av det? Så jag lät bli. Som tur var så hade vi tre serveringsvärdar, så jag tog en av dem till hjälp. Utan honom hade jag aldrig hunnit i tid.
Min chef ringde in en annan person, som kom in tidigare än hon skulle, och bytte av mig så att jag fick gå hem.
Det var en HEMSK morgon. Har aldrig varit så hjälplös och det fanns inget jag eller någon annan kunde göra för att underlätta. Ja, att jag skulle få gå hem. Men jag kan ju inte bara skita i det och säga "lös problemet, jag är sjuk". Kul att stå utan pass ett. Nej. Inte bra.
Att få gå hem och sova har nog aldrig varit så skönt. Eller, jo, den där gången jag tog medicinen fel. Då var det också en enorm lättnad.
Nej jag undrar om jag ska gå in och lägga mig och läsa. Det skulle vara skönt känner jag.
Och mina vänner.. Be strong, be beautiful. Låt er ej slukas av män. Män är inte bra alla gånger.
De är bra en av tusen gånger. Vänta till den där "en gång", då är han bra.
Jag ska hitta mig en man i kyrkan, endast en sån duger åt mig. Yes. Så ni andra, ni kan ju gå hem och runka!
Peande and Love,
Isse <3
That's just the way it is
Jag måste ändra en del på min livsstil. Jag har alltförlänge vetat det, men inte orkat göra något åt det. Jag är en stark person, jag har gått igenom mer än många kan tro. Jag vet att det gnälls en hel del när det gäller precis allt. Jag bryr mig inte i längden, har bara en tendens att göra det för stunden. Men jag har genomlidit värre saker än att bara fått höra gnäll från andra. Nu måste jag bara ta mig ur all skit. Jag måste arbeta på migsjälv och bli bättre. Utvecklas.
Det kommer att bli en lång och jobbig resa, men det kommer att vara värt det i längden.
Jag ska bli aktiv i kyrkan igen. Det är endast i min tro som jag kan hitta kraften att bli en bättre person. Jag ska försöka att få ledigt på söndagarna så att jag kan gå dit. Läsa skrifterna ska jag göra varje kväll med. Jag har redan börjat göra det och jag mår lite bättre. En hel del bättre på vara några dagar. Många skulle nog säga att det är en "inbillning". Men det är något jag verkligen tror på, det är där jag finner kraft och ork att gå vidare. Orka med allt. Så skulle det då vara in illusion? Om det funkar så funkar det. Min tro har alltid varit min fasta punkt i livet. Det är den som har räddat mig från självmordstankar och liknande. Självskadebetéenden osv. Den är den som har hållt mitt hopp och mod uppe. Det är den som hållt mitt huvud ovanför vattenytan. Min ständiga kärlek till min tro har hållt mig vid liv. Jag vet att många tappat sin tro pga ångest, depression mm. Men jag har aldrig, aldrig, tappat min tro. Jag har kanske ifrågasatt varför. Men jag har aldrig tappat tron på det som faktiskt är bra. Vad som är bra för mig. Jag har trott på Gud sedan barnsben och gamla vanor och värderingar är svåra att bryta. Man kan bryta dem till en viss del, det har jag gjort under mina ungdomsdagar. Men det har alltid funnits en spärr, vissa gränser passerar jag bara inte. Hur full jag än må ha varit så har jag aldrig glömt helt vem jag är. Det har alltid funnits en liten röst i mitt huvud som har sagt vad som är rätt, och vad som faktiskt är fel. Och nu är det dags att utveckla min tro. Meditera. Be. Vara ett bra exempel. Det som jag en gång lärt mig i kyrkan. Kyrkan är som psyk, ens bakgrund betyder inget. Alla kan bli bättre, alla kan förändras. Många är svåra på att tro på att man faktiskt utvecklas och förändras. För att kunna börja om måste man näst intill flytta från stan för att få en chans att börja om på nytt. Men jag ska göra det ändå. Jag bryr mig sällan om vad andra tycker och tänker. Ibland kan jag också göra det, men jag brukar kunna stänga av. Låta bli att bry mig. Vad ska jag göra? Har andra problem med mig så är det helt och hållet deras eget problem. Sen när blev andras problem mina problem?
Lillttjejen kommer hit till mig när jag fyller år. Det är den finaste present jag fått i hela mitt liv, ärligt talat. Jag blev så glad. Jag vill bara gråta av lycka. Min vackra <3
Att hon ens kommer ihåg min fördelsedag. Jag tror jag aldrig sagt när jag fyller år ens. Jag minns bara att hon kollade på allas "armband" på psyk och där står namn och personnummer. Hon kollade bl.a. på mitt och det måste ha varit där hon såg det. Jag minns att hon reagerade på att hon hade andelningens telefonnummer ist för personnummer som vi andra hade (hon har inget riktigt sånt, de vet väl inte exakt datum och så) så hon tog en penna och strök över telefonnummret. Det var lite gulligt. Hon ville vara som oss alla andra och känna sann gemenskap! Mitt hjärta! <3
Men nu ska jag sova. Sitter här och vinglar av trötthet.
De ville att jag skulle komma ner och jobba imorgon. Jag pallar det inte.
Matproblematik, välkommen åter.
Peace and Love,
Isse..
Huyen.. Jag älskar dig.. Längtar tills du kommer hit så att jag får träffa dig igen..
Saknar dig så.. Min älskade vän.. Min Bästa vän.. <3
what about us?
Men livet då?
Jag har varit äckligt trött idag. Till en början var jag pigg. Men sen dalade det utför. Fööör ovanlighetens skull..
Att behöva göra tio saker samtidigt är inte kul. "Isabelle hämta det", "Isabelle det är slut", "Isabelle kan du ge oss det" jada jada jada. DÅ blir jag på dåligt humör. Inte för att jag blir sur på folk, utan för att jag ska göra precis allt bara för att jag inte är låst någonstans. Självklart kan jag hämta saker och hjälpa. Men jag känner mig som Kim. Alla drar och sliter i en. Speciellt när jag bara har en timme kvar att jobba. All energi har redan gått åt då.
Jag tror att jag råkade döda en snigel igår. Jag satt ute och rökte och så askade jag. Jag askade den rätt i huvudet. På de där spröten, ögonen är det om jag inte minns helt fel. Då började den skruva på sig och rulla runt typ. Sen låg den helt stilla. Stackre. Vilket hemskt öde, att bli askad på huvudet och sen dö.
Ja.. Mitt öde var en gång att få en pommeskorg i huvudet. Det var inte skönt. Men så vitt jag vet lever jag än.
Nu ska jag in och läsa. Såå mysigt!
Peace and Love,
Isse
när det positiva jaget sviker mig
Det stod "Happyday" på mina sockar, men t.o.m. Bea märkte att fallet inte alls var så. När hon kom in gick jag ut och rökte, stittade ut i toma intet och var allmänt surpuppa.
Annars har dagen varit bra. Det har rullat på och jag jobbade endast över 18minuter. Det var bra. Men sen blev jag kvar där ett tag till, men det är något helt annat.
När jag pratade med Jompa i natt (vi pratade i typ fem timmar) så sa han att han hade ont i getingbona. Vad då "getingbona" tyckte jag?
-Ja men getingbona.. ööh.. ja dem..
-Jaha, menar du bihålorna?
-Ja! Precis!
Getingbona? Haha! Ja. Han är för rolig han! Min vän! Han kan göra det tråkigaste till en helt underbart rolig sak!
Han har ett barns sinne och det är främst därför jag älskar honom så otroligt mycket!
Annars har det inte hänt så mycket. Har pratat med lilltjejen.. Hon är för söt. Världens sötaste tjej. Älskar henne så mycket.. Så mycket att det gör ont. Vad är det som händer? När får vi veta?
Ska gå och duscha och lägga mig nu..
Drömma om jobbmat.. Uscha. Nej tack.
Peace and Love,
Isse <3
