fimpa i min brevlåda, tack, tack

Mina grannar slutar aldrig klaga över rökning och fimpar. Att ickerökare kan störa sig på rökare ibland förstår jag. Innan jag började röka kunde jag också tycka att det var irriterande. Men jag gnällde aldrig för det.
Att respektera ickerökare gör jag också, jag anstränger mig. I busskurer röker jag aldrig såvida jag inte sitter där själv, eller att det kanske redan är någon som sitter där och själv röker. Ensam då. Men sitter det ickerökare där så står jag snällt utanför och röker. Men att mina grannar har mage att klaga förstår jag inte. De har redan en gång påpekat fimparna och sedan dess har jag fimpat någon annanstans (under bron för där syns de inte iaf, eller också i soptunnan). Men nu renoverar min kära vän deras badrum så det är han som lämnar sina spår numera, jag röker då inte Price. Men jag tänker inte skylla på honom, han kan läsa deras lapp själv.
Hur som helst, efter deras senaste uppdatering om deras misstycke så var jag så fiffig att jag fixade en flaska att kasta fimparna i. Då ser de SJÄLVA att jag har en avsedd fimpbehållare och jag tyckte att det var superbra så. Men ack så fel jag kunde ha, jag hittade den inte idag. Och jag ställde den där senast igår. Ja ja, jag hämtar väl ut en ny tyckte jag. När jag sedan skulle kolla posten så fick jag en smärre överraskning i lådan, DÄR var min flaska! De var väl kanske rädd att jag skulle tappa bort den?

Att människor kan vara så småaktiga förstår jag inte. De tycker att jag ska respektera att de har små barn här i huset. Men små barn lämnar man väl inte utan uppsikt? Och de må väl ha föräldrar som lär dem att INTE stoppa från marken i munnen? Jag förstår hur de tänker, men kan då de förstå hur jag tänker? Jag slänger dem inte ens på marken. Att de har barn tror jag, peronligen, bara är något de skyller på. De letar bara fel hos andra. T.o.m. min hyresvärd säger att de gnäller på allt. Han har fått lappar han med och jag tycker att de är hemska. Han är den bästa hyresvärd man kan tänka sig och jag och han har aldrig kommit i en konflikt. Så vem ligger då felet hos? Hos dem eller alla andra?

Skulle jag göra rätt nu så skulle jag hälla ut innehållet i DERAS postlåda. Men då får husägaren ta del av allt och det vill jag inte. Det är för hans skull som jag låter bli.

Jag blir nog aldrig arg. Inte riktigt arg, och blir jag det så är det oftast (observera oftast, inte alltid) befogat. Så länge folk låter bli mig så gör jag detsamma. Jag är sällan grinig och långsur. Men såna här gånger så kan jag känna en viss irritation. Men å andra sidan så är det inte jag som har problem. Det är de som har problem med rökare, inte jag med ickerökare. Snart lär de väl störa sig på att jag är blond och gillar rosa också.

Imorgon blir det i alla fall att ta sig ner till jobbet. Det ska väl bli kul. Det är Bea som tar över mig och det kan nästan inte bli bättre! Det är så tråkigt att hon ska sluta.. Kommer att sakna henne grymt mycket. Hon är en av de bästa, tycker jag. Hon är alltid så glad och sprallig, gnäller aldrig på något. Kommer att bli så tomt utan henne.. Den bästa.

Jag har även köpt nya sängkläder idag. Det är lilleskutt på den! Rosa med hjärtan, jättefint! Ögongodis för mig med andra ord! Sen har jag köpt lite ljus och sånt plock. Har gjort av med en hel del pengar nu när jag varit ledig. Ångest. Usch. Men det är kul att spendera pengar. Jag är bäst på det. Ska bli mer ekonomisk har jag bestämt.
Behärskning kvinna!

Ja.. Sen har det väl inte hänt så mycket. Jag har levt och andats. Ja..
Måste börja med min meditation igen känner jag. Annars så kommer det bli en "favorit i repris" för min del. Jag måste lära mig att varva ner och ta det lugnt. Allt kan inte gå fort hela hela tiden. På jobbet, visst. Men inte hemma, eller om jag inte behöver stressa. Då ska allt ta sin tid. Jag är alldeles för uppskruvad. Hela tiden.

Men nu så ska jag sova. Eller läsa först. Jepp snepp.

Peace and Love,
Isse

det ger mig äckel

Jag har under en veckas tid varit svimfärdig på jobbet vid två tillfällen. Det är jättejobbigt. Och sen så är jag ju så tjurig så jag jobbar näst intill tills jag stupar, vilket heller inte är bra. Ena dagen så hade jag tagit medicinen fel, jag trodde att jag kunde jobba på den. Men 60mg lugnande är kanske inte så bra när jag jobbar. Men andra gånger, när jag inte jobbat, så har jag inte känt av den. Vissa tål mer och andra mindre, men att jobba på det var i vilket fall inte alls bra. Jag trodde helt seriöst att benen skulle giva sig under mig. Jag trodde helt seriöst att jag inte skulle ta mig hem.
Men vad som hände idag är ett mysterium. Jag kände hur jag blev mer och mer yr i huvudet, men jag trodde att det skulle gå över. Sen så svartnade det bara för ögonen i några sekunder och jag satte mig ner vid köttfrysen. Då skickade passchefen iväg mig så att jag kunde sätta mig och sen sov jag i typ 1,5 timme i personalrummet. Kim kom och väckte mig när han slutat och vi gick ut och rökte. Sen kunde jag jobba igen. Jag vet inte om det beror på att jag tog samma medicin igårkväll. Men det hade ju gått tio timmar sen jag tog den, har aldrig blivit såhär efter så lång tid. Inte på psyk och inte hemma. Vet inte vad det beror på, om det är den eller något annat. Men jag har inte gjort något speciellt.

Att en del kan bli sur på mig för att jag mår dåligt kan jag inte förstå. Idag var det ingen som blev det. Alla tog det jättebra och det var så skönt. De undrade ist hur det var med mig osv och det var en enorm lättnad. Men en del andra vid andra tillfällen kan bli så griniga. Kan jag rå för att jag mår så som jag gör? Är det mitt fel att jag blir medicinerad och är i behov av medicin? Somliga saker kan jag rå för, delvis, som exempelvis sömnen. Men den har jag också problem med. Så ja.. Jag vet inte. Allt är relativt. Men jag blir aldrig sur över att andra är sjuka, och då förväntar jag mig samma sak tillbaka. Är man sjuk så är man. Vissa är sjuka fysiskt sätt, andra psykiskt. Jag är i princip aldrig sjuk, det enda jag lider av är psykisk ohälsa och att jag aldrig blir förkyld t.ex. är konstigt. Har man den psykiska ohälsan så brukar det i regel kunna slå sig på fysiken också. Men sjuk, det är jag aldrig. Kanske är det det som ska krävas innan folk förstår?

Att klandra andra för att man blir drabbad själv verkar vara lätt. Är en person sjuk så är det kanske en annan blir tillfrågad om att jobba, och då blir denne irriterad för att den MÅSTE komma för att ingen annan kan. Men har man i ett sånt fall ingen egen vilja? Kan man inte välja själv att låta bli? Är man då tvingad? Jag anser att man alltid väljer själv om man vill, inte vill, kan eller inte kan. Det finns alltid någon som är ansvrig och måste komma in om det inte löser sig. Om denne blir sur eller grinig är den personens eget problem, för det var han/hon som tog på sig det ansvaret från första början.
Många gånger så är det nog helt fel person man blir sur på. Vill man ställa upp så gör det, men gör man det ändå och gnäller så får man (anser jag) skylla sig själv. Det enda man måste här i livet är att dö, det är det enda man måste för ingen lever föralltid. Vare sig man vill eller inte.

Alla flyttar och alla drar vidare. Jag ska spara pengar och dra iväg jag med. Byta jobb.. Det tåls att tänka på. Men jag planerar aldrig någonting, den enda planering jag har är mina arbetstider. Resten får komma när det kommer. Men utomlands det ska jag, vart det nu än kan vara. Att höra om Annas alla resor triggar mig att vilja komma iväg ett tag. Se nya människor och nya kulturer. Andra kulturer farscinerar mig. När min farfar jobbade på sjön så berättade han om hur det var i Jamica. Där jobbade de aldrig när de hade pengar. När farfar kom i land och väntade på att jamaicanerna skulle lasta på grejerna så kunde de få vänta i en vecka. I deras land så tyckte de att "varför jobba när jag har pengar?" så de kom inte fören deras pengar var slut. Då jobbade de. Jag tycker att det är en härlig inställning. Man är ju bra dum som jobbar när man faktiskt har pengar. Finns ingen anledning..

Nej nu så ska jag ta och hoppa in i duschen och sen krypa ner i sängen. Sömnen är efterlängtad.
Jobbade fyra timmar idag, sen ringde de ner mig för att de behövde få iväg raster. Det var en del i natt.. Kom ner vid elva och gick hem vid 04.30. Ville hjälpa till lite med stängningen!

Nej nu.. Nu sova. Soooooova.

Peace and Love,
Isse

ja, är det inte underbart?

I kept the right ones out,
and let the wrong ones in
Had an angel of mercy to see me through all my sins
There were times in my life
When I was goin' insane
Tryin' to walk through,
the pain
When I lost my grip,
and I hit the floor
Yeah, I thought I could leave but couldn't get out the door
I was so sick and tired
Of a livin' a lie
I was wishin' that I
Would die

It's Amazing
With the blink of an eye you finally see the light
It's Amazing
When the moment arrives that you know you'll be alright
It's Amazing
And I'm sayin' a prayer for the desperate hearts tonight

That one last shot's a Permanent Vacation
And how high can you fly with broken wings?
Life's a journey not a destination
And I just can't tell just what tomorrow brings

You have to learn to crawl
Before you learn to walk
But I just couldn't liten to all that righteous talk
I was out on the street,
Just a tryin' to survive

tankar, känslor.. vad?



Min älskade.. Jag tänker på dig.
Det är du och jag. Innerst inne så är det så..
Jag älskar dig.. <3

när orken och vikten sviker en

När man jobbat lunch och middag hela veckan så är man ganska less. Och när personalen gör precis som de vill så blir jag bara förbannad. Somliga kan bara gå iväg och lämna sin kö precis som att den försvinner av sig själv. Det funkar faktiskt inte så. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag ville bara skrika rätt ut, för inget gick in. Allt ifrågasattes. Då känner jag att jag lika bra kan stämpla ut och gå hem. Då kan de fixa det där själva. Det är jag som får ta skiten, inte dem.

Jag tog min sömnmedicin första gången häromdagen. Att jag fick så starka tabletter utskriven på en gång förstår jag inte. Men det funkade. Det kan jag lova. Jag såg mycket roliga saker och allting snurrade runt. J tyckte att jag skulle sova, och jag skrattade ännu mer.

Hela den här dagen har varit helt sjuk. Egentligen så förstår jag inte vad jag blev så arg på. Kanske att folk har svårt att lyssna och förstå. Men de var minst lika stresad som jag. Och att en del kommer och frågar om de får gå ut och röka när vi sålde som mest ville jag bara skratta åt. Se er omkring. Ser det ut som rätt tillfälle? Hade det varit det så hade jag också frågat mig själv om jag får gå ut och röka, men nej. Jag sa nej till mig själv hela tiden, hur röksugen jag än må ha varit. Men faktiskt, jag ville helst av allt bara stämpla ut och sätta mig och dra många djupa bloss för att lugna mina nerver. För mig handlar det aldrig, egentligen, om röksug. Det är precis vad många läkare säger till sina patienter, trots att de egentligen inte får, att sluta inte röka när du mår psykiskt dåligt. Att röka är inte bra, men har man ett skört psyke så är det nästan bättre att röka ändå. Rökning dämpar ångest. Så är det för mig och många många andra. Min läkare har dock aldrig påpekat min rökning. Och skulle han veta hur mycket jag röker så skulle han nog inte ens vilja ta sig an mig. Jag röker en hel del när jag är arg och upprörd och det är för min och alla andras skull.
Ingen kan förstå min ilska tror jag. Ibland är den obefintlig.

Men nu ska jag ta min mina roliga saker och gå och lägga mig. Och det är inte såna roliga saker, utan jag ska sova länge och hårt i natt. Den natt som än återstår.

Jag saknar dig Jompa.. Faktiskt. Riktigt mycket också. Men du kommer att återvända, förr eller senare.
Det är min enda tröst just nu. Jag vet att du finns där. Vad vi än må tro om varandra.. <3

Is'nt She Lovely

Här är den lilla tavlan som Prinsessan målat åt mig.. Visst är den vacker..

när man blir befodrad

Det känns jätteroligt. Verkligen. Men den där pressen att man inte alls duger till drar ner mig. Jag gjorde ett jättemisstag igår, tamigfan alla var sjuk. För ringde en, sen en annan.. Sen två ytterligare personer och där står jag med full skärm och med personal som inte är tillräckligt kompitenta. Jag skulle vara precis överallt samtidigt och jag ville bara slå händerna för ögonen och gå min väg. Vad ska jag göra? Hata mig själv för att jag glömmer? Det är väl precis det jag gör, då ger jag upp. I alla fall för stunden. Jag blir ledsen, jag känner mig så otillräcklig och jag får inte känna mig mänsklig när jag känner så. Inte när jag är där.

Jag bär på så mycket känslor ibland. Under dagarna så känner jag inte av dem, för då är jag jag. Då brukar jag kunna vara mig själv. Men om kvällarna, nätterna. Det är då all ångest angriper mig. Nu har jag fått medicin att sova på, vet inte om jag vågar ta den ens. Den är starkt beroendeframkallande och sen kan man bli håglös osv. Man somnar på en gång av den, så man ska ta den när man lagt sig, annars kan det hända olyckor. Det var vad de på apoteket sa. Det är tur att jag är ledig imorgon. Annars hade jag definitivt inte vågat ta den.

Nej.. Dagen har varit riktigt jobbig. I början av dagen var jag helt gråtfärdig. Fattar inte hur jag kunde ta så fel på dem. Men de har samma förnamn och i princip samma efternamn. De påminner väldigt om varann, tycker jag i alla fall. Jag och namn.. Det kan slå riktigt fel det där. Och under stress vet jag knappt vad jag själv heter. Min hjärna blockeras totalt då.

Men imorgon blir det fest! Jag och Angelica ska ut och det kommer att bli superroligt! Det är nästan så att jag längtar efter det! Hoppas bara att jag inte får en sån snetändning den här gången också.. Skulle bli jobbigt om jag får frågor efter denna gång med. Men mediciner, psykiskohälsa och alkohol går inte bra ihop. Det är ett faktum. Faktiskt.

Jag träffade även Jompa idag. Det kändes lite skumt, det var knappt att jag ville ge honom en kram innan jag klev ur bilden. Vad är det som händer? Det var helt stört. Jag ville ju, det gjorde jag väl. Men jag visste inte om det "hör till" fortfarande. Sen gav han mig en kram så visst.. Men vi har känt varann så länge. Ska man känna så då?
Men å andra sidan så har han kommit in i en "fest-supar- och knulla runt" period. Så varför blir jag ens förvånad.. ?
Men det förändrar inte det faktum att det kändes konstigt. Han har alltid varit den som är mest speciell och betydelsefull för mig. Han har sagt såna saker till mig, att jag är den bästa osv. Jag blev så rörd att jag började gråta. Men jag vet inte om jag vill tro på det längre. Ibland så passar mig, och ibland inte. Det beror på vilken av alla perioder han är inne i.
Killar är fan inte att lita på. Jag litar inte på någon. Det är nog bara Kim, av killar.. Han är stabil och han finns alltid där.
Nu innan han gick på semester så sa han att det bara är att ringa om det är något. Han kramar mig alltid spontant och jag vet inte hur många gånger han kramade om mig innan han gick på semester. Han sista dag, alltså. Han gav mig en kram innan han skulle gå, jag gick in och satte mig med mitt pappersarbete och sen kom han in igen för att krama mig ännu en gång. Det är kärlek det!

Nej jag får se hur det kommer att gå efter sommaren. Hur det kommer att gå efter att jag klivit upp. Jag vill ge det en chans, för jag vill. Och jag vet att jag kan, men jag är bara så instabil just nu så jag rör bara ihop allting för migsjälv. Minsta lilla negativa stress och jag blir flyförbannad. Jag visar det aldrig, men det är alltid då jag står där och fokuserar på andningen. Jag vet att näst intill ingen kan tänka sig mig riktigt arg, men då har de aldrig heller känt på vad som försiggår inom mig. Det är fan inte roligt. Blir jag någonsin riktigt arg så blir jag verkligen arg, och det ska mycket till innan det händer. Men jag får se hur det går, jag hoppas på semester nästa gång jag tar långledigt. Inga återfall och återbesök. Men maten går inte alls lika bra längre. Det har jag känt. Visst äter jag, men jag har inte samma aptit längre. Jag håller mina nerver i shack med cigaretter och lugnande. Det funkar bra.

Men imorgon blir det party och inga jobbrelaterade bekymmer. Förstår inte ens varför jag bryr mig och engagerar mig så mycket som jag gör. Jobb.. Vad är det jämfört med det verkliga och underbara livet? Egentligen? Jag är inte gammal än, jag har livet framför mig. Man måste leva innan man har framtiden bakom sig! Jobb. Bah.
Visst ska man vara seriös och sköta sig, självklart. Men måste man alltid överdriva?

Ångst. Depression. Rädsla. Hat. Kärlek. Oro. Sorg. Trötthet. Likgiltighet. Glädje och sprallighet.
Det är grejer det!

Peace and Love,
Isse

Ett brev från mitt hjärta

Dagen har varit jättejobbig. Det har varit mycket att göra på jobbet och jag skulle vara på alla ställen samtidigt. Det gick inte alls, jag är människa och inte en bläckfisk. Jag blev så arg. Så fruktansvärt arg. Många är inte ens fullt lärda när det gäller olika saker och ärligt talat så vill jag inte klandra någon för det. Kan man inte alla saker så kan man dem inte. Men att fylla upp is som ett exempel, det borde väl tillhöra sunt bondförnuft? Eller har jag fel?

Hur som helst.. Dagen, eller natten kanske jag ska säga.. Den slutade bra. Trots allt. Slutet föll sig i tårar. Men det var tårar av lycka och tårar av glädje. När jag kommit hem så skulle jag kolla min post, se om det trillat ner några räkningar hos mig. Det hade det. Men intill mina räkningar så låg det ett brev. Jag förstod direkt vem det var ifrån. När jag läste på avsändaren så stod det min prinsessas namn namn där. Tårarna bara rann nedför mina kinder. Jag hann inte ens öppna brevet innan jag föll i gråt. Bara jag kollade på brevet där det låg i min låda så började jag att gråta, för jag visste vem det var ifrån. Hon hade i alla fall målat en jättefin tavla där det stod "Isabelle <3 Pierre" i ett stort hjärta. Nedanför stod det sedan "Love Huyen". Det var så fint.. Hela hon är fin och brevet hon skrev var så vackert. Hon hade skrivit med en penna hon fått av mig.. Rosa bläck med glitter i. Jag kunde dock inte läsa vad som stod, men ska be Kim översätta åt mig. Han är duktig på det han.

Ord kan inte beskriva hur ledsen jag känner mig över allt det här, hur ledsen jag känner mig för att hon kanske kommer att tvingas härifrån. Från mig, och de andra som känner henne. Det är dels pga det som jag alltid är så trött och blir så lättretlig. Allt bara rullar på runtomkring mig, allt och alla är som vanligt, och där går jag runt och saknar och vill rädda en person som inte ens är inom räckhåll. Hon finns där, någonstnas, men jag vet inte vart. Jag har en adress, men jag vet inte hur jag hittar dit. Det är så frustrerande. Jag blir förbannad på allt och inget. Jag står där och får räkna till hundra för att kunna lugna ner mig. Allt jag kan tänka på är henne, och allt andra bara kan tänka på är hur värdelös snabbheten är. Jag skiter i den, jag vill inte och orkar inte bry mig. Jag gör det, självklart. Men hon är viktigare. Snabbheten kan jag påverka, men inte hennes situation och det hatar jag. Ett tag kunde jag lugna ner min sorg över henne, men nu när jag ser att hon finns och fortfarande lever så är jag tillbaka där. Jag bara gråter och gråter. Jag önskar att jag kunde bara där hos henne, krama om henne och säga att jag älskar henne och jag alltid kommer att finnas där hos henne. Även om hon inte kan se mig, så kommer jag alltid att finnas hos henne i mina tankar. För det gör jag.
Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Vad ska jag behöva säga och göra för att hon ska få stanna här, hos mig? Jag skulle kunna gå över lik för hennes skull. Jag skulle göra vad som skulle krävas.

När man kan känna kärleken..
När den är så påtaglig och känns så sann..
Det är då man vet att man fortfarande kan känna,
att man kan känna kärlek..
Den är omöjlig att leva utan..
Man skulle kunna göra vad som helst för att få hålla fast vid den..

Jag känner inte dig, min vän..
Vi förstår knappt varann..
Men jag har trots det aldrig känt en sån kärlek till någon,
som den jag känner för dig..
Och det är därför som jag vet att den är så sann..
Sann kärlek sitter inte i språket,
utan det sitter just i kärleken..
Kärleken för varann..

Du är allt för mig..
Du är min kärlek och mig sorg över din frånvaro i mitt liv..

Snälla..

Låt den få stanna..
Låt oss få stanna..
Låt oss få finnas i varandras liv..

Det skulle betyda så mycket, allt, för mig..


En dag av lycka. En dag av smärta.
En dag av lycka att veta att hon mår bra. Det är allt jag vill, att hon ska må bra. Vart hon än må befinna sig, så länge hon har det bra. Jag har nog aldrig brytt mig så mycket om någon, inte så som jag bryr mig om henne. Inte på det här sättet.
Jag vet hur skör hon är, och det är just därför som jag vill veta hur hon har det. Och så länge hon har det bra så är jag lycklig. Jag vill bara att hon ska hitta en trygghet i livet, en fast punkt. Någon som bryr sig om och kan ta hand om henne. Någon som behandlar henne som en prinsessa varje dag. Hon är min prinsessa. Den vackraste av dem alla.
Den som gör henne illa gör mig illa..

Jag älskar dig mer och mer för var dag som går..
Må änglarna vaka över dig..

Sa du en plusmeny?

Jag har jobbat heldag idag. Det har väl gått sådär. Med en gaphals i sin närhet så blir det lätt jobbigt, och då vill man bara sätta sig någonstans och gråta. Men annars så.. Det har väl rullat på.
Jag sover asdåligt. Varje morgon så får jag räta ut kroppen och knäcka ett par knotor. Jag har bett om starkare preparat men fick inte några att kunna ta om dagen, jag kommer inte att kunna jobba då sa överläkaren. Jag frågade då istället om något starkare att sova på, svaret väntas imorgon. Jag hoppas på att jag kan få något. Vet inte vad jag kommer att ta mig till annars.. Ousch.

Men det har varit roligt att jobba idag ändå. Jag har fått mig några bra skratt. Som när Anna hukade sig mot golvet och frågade sin gäst högt och tydligt, där nere ifrån, "sa du en plusmeny?!". Det var fan det bästa på hela dagen tror jag!
Så jag skrattade! Hon har en hel del bra komentarer den där tjejen. "Jag kan ta er där bak". Haha.
Heeelt underbart!

Nej. Nu ska jag skriva ett brev. Ett till lilltjejen (min älskade tjej) och ett till min far..
Att vara långsur är en sak.. Men att vara det i nästan två år? Vad är poängen med en sån sak?
Jag kunde sura en hel del förr. Det kan jag nu med. Men jag skulle aldrig lägga ner en sån möda och energi på att vara det i två års tid. Den dagen.. Då har jag längre inget eget liv. Jag har i alla fall något utav ett eget liv.
Min far.. Vi är lika på många många sätt, men där går vi sannerligen skilda vägar. Innan min sjukskrivning var jag alltid sur, nästan i alla fall.. Men jag var aldrig sur på specifika personer dag ut och dag in. Det var livet och dess omständigheter.

Och i helgen blir det utgång. Härligt härligt. Jag och Angelica! :D
Och så funderar. vi föredetta 52A patienter, på att ta en Finlandskryssning. Haha! Jag och gänget, det vore helt underbart!
Vi är ett sånt härligt gäng. Så öppna.. så spontana. Synd att lilltjejen inte kan följa med bara.. Även om hon inte kan komunicera med oss så skulle hon åtminstone uppskatta vårt sällskap. Hon brukade alltid sitta med oss, även om hon inte kunde prata med oss. En gång så såg hon en filmsnutt på youtube som var på hennes språk, hon blev helt till sig. Hon blev så till sig att hon skrattade och började att prata med oss om det hon såg, men så kom hon på att vi inte alls förstod vad hon sa. Det är bland det sötaste jag sett och varit med om. Men det är lite sorgligt också, att vi inte kunde dela hennes glädje och att hon inte kunde dela med sig av den. Hon hade varit här i Sverige länge, så hade inte kunnat prata med någon på länge. Så det var inte det det berodde på. Hon blev bara så till sig.. En översvallning av lycka.
Jag kände med henne. Jag blev glad för hennes skull. Att hon mådde bra då, om så bara för en stund.

Nej, nu ska jag hoppa in i duschen.

Jag saknar dig, tjejen. Jag älskar dig.
Jag finns där med dig, varje sekund och varje ögonblick.
Du har all min kärlek.
Du betyder.
Min ängel.

Vad gör man när vad man än gör blir fel?

Det var precis så det kändes idag, och det är fan i mig omöjligt att göra alla nöjda. Allt bara snurrade i huvudet och jag ville bara spy galla över alla. Precis allt blev fel idag, och när jag satte mig ner för att röka så brast det för mig. Tårarna bara sprutade. Och när Kim kom ut till mig så grät jag bara ännu mer. Jag fick inte fram ett ord, jag bara hyperventilerade. Han ser på en gång på mig när något är fel, och han såg väl redan innan jag gick ut för att röka att jag var ledsen. Han ser det på mig även om jag själv inte är riktigt medveten om det, att det syns på mig. Han har frågat förr hur det är, och jag har inte förstått något fören efteråt. Då kom mitt "aha". Inget undgår honom.
Det var hemskt. Hela den här dagen har varit hemsk. När jag inte ens kan hålla tårarna tillbaka så är något väldigt fel, för oftast tar jag ut mig ledsenhet genom att vara arg och bitter. Idag har jag varit båda.
Allt har varit helt åt skogen. Vad jag än gjort så har det blivit fel och där har jag stått helt handfallen. Totalt hjälplös.
Jag har för mycket att tänka på. Att lilltjejen kanske blir utvisad tar precis all min energi. Jag tänker på det hela tiden och jag blir så arg på migsjälv för att jag inte kan tänka klart längre. Helst av allt skulle jag ligga hemma själv och slippa kliva upp. Jag vill krypa ihop i fosterställning och bara gråta.
Det är vad jag vill göra. Men nej, plikten kallar och jag tvingas igenom situationer jag inte har någon kontroll över.

Att ha Kim där hjälper mig så otroligt mycket. Med honom kan jag vara mig själv och han tar alltid så bra hand om mig. Honom behöver jag aldrig förklara mig för, han förstår genom att bara titta på mig. Det är så skönt, han vet, han förstår.

Jag saknar min tid på avdelningen. Allt var så avslappnat och där blev man alltid förstådd. Där tog man hänsyn till människors instabilitet. Men nu är det slut på det. Nu ska man återigen vara bäst och snabbast på allt. Det hela kan ibland kännas som en tävling och vinner man inte den så blir man suckad åt. Nu får man inte glömma bort eller vara långsam. Nu är det tempo som gäller. Ibland kan det gå bra, men har jag en dålig dag så är det som att jag har glömt huvudet hemma. Det går bara inte. Men vad ska jag säga? Jag är sjuk, jag mår inte bra? Det är ingen som direkt tar hänsyn till det längre, vissa gör det. Men långt ifrån alla. Nu är jag i somligas ögon botad verkar det som. Och jag försöker, det ska Gud veta. Jag försöker att hålla humöret uppe, jag försöker att vara pigg och kry. Men vissa dagar så får jag mig ett rejält bakslag, och då går jag på sparlåga. Idag gick jag inte ens på sparlåga, jag vet inte vad jag gick på under den här dagen..

Jag vill bara tillbaka. Stundvis så försöker jag att hitta den där gnistan jag en gång hade. Jag försöker att tänka så som jag gjorde då. Hitta tillbaka. Jag minns, men jag kan inte känna det.

Jag läste mina journaler också. Jag trodde att det skulle vara bra, men det var det inte. Det var nätt och jämt intressant att läsa. Allt var så negativt. Jag har tydligen problem med en hel del saker. Förstår inte riktigt..
Nog för att jag är skör emellanåt. Men så negativ är jag väl inte? Allt jag spyr galla över är väl här? Det är i alla fall här allt mitt agg och alla mina mindre bra funderingar och åsikter kommer fram. Men egentligen så är jag inte så negativ.
Egentligen så tycker jag att många saker är ganska löjliga.
Visst ska man vara seriös och alltid göra sitt bästa, men varför ska man överdriva? Varför ska man bli sur och otrevlig?
Anledningen till att jag blev som jag blev idag är ganska simpel. Jag blev trött. Jag blev less på allt gnäll och allt annat. Jag tycker att det är tråkigt att det är som det ofta blir. Gnäll och en massa onödig stress. Stress över saker som inte ens existerar. Jag visste att vi skulle klara det, men folk gnäller likt förbannat och då får jag nog. Jag kan ta att folk gnäller ibland, för det gör vi alla. Men när man hör det dag ut och dag in, då undrar jag om det inte finns värre saker att bekymra sig över. Det jag verkligen bekymrar mig över är lilltjejen, och det känns förjävligt. Och jag kan inte rå för det, för det finns inget jag kan göra för att hjälpa henne. Det är högre makter som sitter på det där. Och sen har vi min bror.. Och min pappa som har surat i över ett år.. Jag skulle inte kalla det lyxproblem direkt. Visst, det händer värre saker. Men att veta att någon man verkligen älskar kanske blir utvisad mot sin vilja känns enda in i själen och man mår verkligt dåligt.
Ovissheten.. Men sen när det kanske blir ännu värre då? Hur ska det kännas?

Ärligt talat så vet jag inte vad jag kommer att göra om det värsta skulle hända. Vad ska man säga? Ska jag följa henne dit kanske? Skulle det rädda henne, så självklart. Men vad skulle jag kunna göra för att rädda henne? Döda dem och själv bli dödad? Jag vet inte hur det kommer att påverka mig, hennes utvisning. Jag kommer att vara ett vrak. Det vet jag. Jag kommer att må så dåligt, ännu sämre än vad jag gör nu.. Jag skulle förmodligen hamna på 51an då.
Det är nog bara Kim som verkligen förstår hur jag känner mig. Vi har pratat så mycket jag och han. Allt mellan himmel och jord.

Och inte har jag ätit någonting idag. Bara lite pommes typ. Det är väl det. Ingen mat i alla fall.
Kanske blir det en favorit i repris? Förmodligen.. Om jag känner mig själv rätt..

Men jag ska inte vara bitter. Jag är inte bitter. Det ligger helt enkelt inte i min natur att vara det. Visst blir jag det emellanåt jag med, som idag. Men det går över lika fort som bitterheten slår mig.
Allt jag är bitter för är min älskades situation, och det här samhället som skickar hem såna som henne. Det blir jag arg för. Och sen min sjukdom som aldrig vill lämna mig ifred. Sånt blir jag bitter över. Men annars är jag faktiskt (tro det eller ej) en sann optimist. JA!

Jag är tacksam över mina vänner och mina underbara kollegor. Jag tycker om dem alla! Jag är tacksam över min tro som jag haft sedan barnsben. Jag är tacksam över min fina familj och min söta hamster! <3
Jag är tacksam för mitt jobb, för min hatkärlek jag känner för det. Jag älskar när det bara flödar positiv stress över mig och övrig personal. Det är underbart! Jag är tacksam över min så vackert rosa lägenhet och för min fantastiska hyresvärd. Och jag är tacksam över mitt liv, all den lärdom jag tar var dag. Och jag är tacksam över mina motgångar jag haft genom åren, för de har gjort mig stark. Jag är tacksam över allt gott som ont, för så länge man lever så lär man.
Jag är också tacksam över att jag får känna mig ledsen och arg, för då vet jag hur det faktiskt känns att vara glad och positiv.
Jag är speciellt tacksam för Kim, Jompa och Huyen. De har kommit att bli en sån stor del av mig. De är det bästa, de underbaraste. De får mig att känna mig älskad och speciell. De väcker såna positiva känslor i mig, hur ledsen jag än må känna mig. De kan alltid få mig att lé. Jag älskar dem så otroligt mycket. Ord kan inte beskriva.
Det jag är mest tacksam över är att jag kan känna en sån enorm kärlek till folk. Efter min tid på psyk så har jag börjat kunna känna om möjligt mer kärlek till människor i min omgivning. Människor jag annars inte lagt så mycket märke till, eller brytt mig så mycket om, tycker jag oerhört mycket om numera. Det är något jag sätter sort värde på. Det är jag väldigt tacksam över, att ha en sån egenskap.

Så. Lite positiv energi! Jag har sån också! När jag väl fått ut den dåliga! :D

Kalla mig bitter. Jag vet att jag inte är det! :D

Nu ska jag sova, måste komma upp ur sängen imorgon också.
Jag gruvar mig.


Peace and Love,
Isse

Piller piller piller

Vi sålde en del. Jag stod där med personal som skulle till att sluta och jag visste inte vad ska skulle ta mig till. Jag menar, vas gör man då? Ska jag stå där själv med en enda person till bara? Ja, har jag inget val så.. Jag kan inte tvinga någon, egentligen. Men vad det hela skulle resultera i vill jag inte ens tänka på..
Jag stod på tio ställen samtidigt, och emellaåt åt sprang jag in och rotade i väskan efter något att lugna nerverna på. Jag trodde att nerverna skulle brista på mig. Men det hela löste sig. Eftersom tiden gick så lugnade både jag och kön ner sig. Mina nerver började sakta men säkert att andas. Natten kom in och jag gick min väg efter ett nypa "luft".

Jag har kommit fram till att jag tjänade mer på att vara sjukskriven. På så sätt fick jag ut mer pengar. Så vad gick jag och oroade mig över då? Jag visste iofs inte att jag skulle gå plus på att ligga på sjukan. Jag ville inte ens sjukskriva mig, men vad hade jag för val? Inget alls. Jag tvingade mig själv. Jag fick knappast någon hjälp genom att jobba bort ångesten.

Jag och Anna satt och diskuterade självskadebetéenden. Det är en ganska intressant fråga. Det är inget någon är stolt över eller ens vill prata om, egentligen. Men ändå är det så många som bär på den bördan. Det är hemskt. Varför göra en sån sak? Men jag antar, och tror, att det är ett sätt att hantera sin ångest och sin oro. Att skada sig själv får en att upptäcka att man fortfarande känner, och det får väl kanske en att sluta att känna så mycket också på ett sätt. Man avbelastar väl sig själv. Man tar bort de dåliga känslorna. Men å andra sidan så ersätter man väl dem med nya.
Jag vet inte, är inte så insatt i det.
Det är nog många dubbla känslor det där. De säger att i och med att man skär sig så "flyter problemen" ut med blodet. Men det är en sån klycha, kanske en sann sådan. Men typ alla säger det, så..

Vilken depressiv blogg jag har, egentligen. Det är bara grå grå grå. Det är egentligen inte bara sån jag är. Allt det dåliga kommer bara ut här. Hah. Sjukt.
Jag ska kanske ta och skriva någonting kul då. För omväxlings skull.
Jag mår bättre. Jag mår mycket bättre. Ibland så slår ångesten mig, men jag får behandling för sånt. Så, det går väl åt rätt håll. Jag har Angelica att umgås med och vi lider av samma sjukdomar och vi kan prata om dem och vi skämtar ännu mer om dem. Vi är lika jag och hon. Vi är så öppen om allt, mer öppen än vad jag kan vara med någon annan. Vi dömer aldrig ut varann och inget är konstigt på något sätt. Det är så skönt.
Anna är i stan igen. Det är SUPER roligt! Hon kommer hit till mig om ungefär tre timmar. Haha. Anna, min panna. Hon är roligt hon. Hon berättade för mig hur många hon legat med när hon var utomlands. Hennes syrra är tillsammans med en av de killarna nu.
Jag tänker inte döma någon.. (yo yo).

Så.. Vad mer? Hm. Min hamster, Bumbi, har blivit tam nu. Det var på tiden, det lilla cpt, sötnosen. Han är så rolig att retas med, och han ser så rolig ut. När han ligger där inne i sitt lilla äpple och sover och tittar på mig när jag tittar in till honom.
Haha. De är roliga de små liven!

Jag har tänkt på framtiden en del. Vad jag vill och vad jag längtar efter. Jag vill gifta mig, bli hemmafru. Ja, tänka sig. Mig rapandes hemma och lära mina barn allt knäppt jag har för mig. Bara min dygnsrytm är obra. Men, det är det jag vill. Jag vill lägga all min tid och all min kärlek och omsorg på min familj. Familjen är det viktigaste man har i livet. Det är dem man ska måna om och prioritera, i alla fall så länge barnen är små och behöver en. Sen får de ta och flyga ut ur boet och bli vuxna. När tiden är mogen så att säga och de faktiskt klarar sig själva. Men innan dess så är man en förälder i första hand, och det tänker jag vara. Och jag lägtar tills den dagen kommer att komma för mig.
Jag vill jag vill.. Ge mig barn!
Men först så ska man väl hitta något bra att avla på.. !

Nej usch. Undra om man inte ska ta och gå och lägga sig. Sen när Anna komma så får man inte en blund ifred. Hon berättade att hon har fått något fel i huvudet så att hon vaknar klockan fyra varje morgon, och kan inte somna om! Fy vale!
Hon måste ha något allvarligt fel. Kanske borde göra en hjärnröntgen hon med!

Peade and Love,
Isse


Argh!

Helgen har gått bra. Jag har jobbat och stått i. Det har uppstått många orosmoment och jag har gått på sparlåga.
Det har gått bra trots omständigheterna. Men jag fick fortfarande ett nervsammanbrott, inombords. Tänk om Kungen över Aphuset kunde ta det lugnt, om så bara för ett öngonblick. DÅ skulle jag bli glad, och DÅ skulle jag jubla högt och tydligt. DÅ skulle jag kunna känna att "åh vad kul att få jobba med honom idag!". När vi stod där under midsommarnatten och folk tyckte att vi skulle ringa honom så kunde jag inte förstå hur de ens ville utsätta sig för något sånt. För jag skulle aldrig göra det frivilligt och det av den anledningen att han stressar ihjäl mig. Pratade med min farmor om det, och hon sa att hon tycker att jag ska prata med honom. Och det ska jag. Det ska jag verkligen göra för jag klarar inte av det. Antingen så ska jag ha min tid ifred, eller också gör jag det på mitt sätt. Och tro mig, det skulle inte uppskattas. Nog för att jag skulle ha läkarintyg, för de var villig att låta mig vara sjukskriven längre. Dojjan såg gärna att jag skulle vara det, men jag ville tillbaka om jag inte skulle vara inneliggande längre. Jag vill inte gå hemma och dra dagarna i enda.

Jag förstår inte.. Varför? Varför denna plåga? Och varför denna prestationsångest? Varför denna stress? Det finns värre saker som händer i världen. Lång väntetid är inte bra, det är det inte. Men är det det värsta som kan hända? Är det verkligen det? Jag skulle nog säga att psykisk ohälsa är snäppt värre faktiskt. Och inte tala om lilltjejen som kanske kommer att bli hemskickad mot sin vilja, det är ännu värre. Sånt händer dagligen, men vem ger en tanke åt såna saker?
Jag blir bara så ledsen. Jag blir ledsen när jag utsätts för press som jag inte kan ta. Jag blir gråtfärdig till slut. Går det tillräckligt långt så brister det för mig. Jag tar mediciner för att jag ska orka, ska jag då behöva utsättas för mer än vad jag normaltsätt orkar? Ska jag behöva dubbla mina doser för att orka med "hans" skrik i driften? Ska någon överhuvudtaget behöva känna så? Jag vet inte hur andra känner, jag vet bara hur jag själv känner. Men jag orkar inte med sånt. Jag älskar när det är mycket att göra och när folk snurrar runt som vettvillingar. Men då ska det också vara bra stämning och bra samarbete. Det är då det är som roligast. Bra stress är rolig stress och det är sån stress som jag älskar så!
Nej, jag blir så ledsen och trött när han skriker så. Det är inte roligt. Det är inte roligt alls. Och jag tänker säga precis vad jag tycker och känner, tycker han inte om det så är det synd för honom. Jag kan inte rå för hur andra hanterar sin stress. Det är helt upp till var och en och jag tänker inte döma någon. Jag har bara mina egna gränser för vad jag kan och vill ta. Men i detta fall så är det min fysiska och psykiska hälsa det handlar om. Och den offrar jag inte för den här sakens skull.

Tisdagens fylla var en hel katastrof. Rolig dock. Jag fick ta taxi hem till J för 100kr. Jag har min promille att tacka för det, hade inte prutat annars! Men när kommit fram så fick jag ett nervsammanbrott. Vad som hände har jag inte berättat för många, men det är inte bra. Min psykiska ohälsa tog sig i ton helt enkelt. J blev helt förskräckt när han såg mig. Han bar mig in till sängen och fick ta hand om mig. Funderade på att köra mig till sjukan. Det var helt sjukt. Helt stört..
Jag vet inte vad det är som har hänt med mig. Jag är helt körd ibland.

Lilltjejen är inte kvar i stan längre i alla fall. Hon har på annan ort nu. Och jag hoppas att de tar bra hand om henne och att hon trivs och mår bra. Ringde henne idag men förstod inte vad hon sa, fick prata med någon i personalen och tog då adressen dit och telefonnummer så att jag kan ringa och höra hur det går och så. Har även en liten sak jag ska posta till henne.. Därav adressen.

Min bror är jag också orolig över. Träffade en av hans kopisar när jag var ut i tisdags. Han berättade att han blir agressiv på fyllan och sen hur hans far (min föredetta svärfar) har betett sig på senare år. Och inget av det var bra. Jag blir bara arg. Den förbannade gubbjäveln.Blir arg bara jag tänker på han och jag har helt seriöst funderat på att ta reda på hans nummer och ringa upp honom och skälla ut honom efter noter. Han misshandlar folk och han förstör sina barns liv. Inte konstigt att min bror får snetändningar på fyllan. Men han har inte slagit någon eller blivit slagen själv. Tack och lov.
Men det är inte konstigt att jag och han har blivit som vi blivit. En otrygg uppväxt ger inga bra förutsättningar. Vi alla hamnar på psyk tror jag.. Många i alla fall.

Vi alla har våra fel och brister. Men kan vi alla skylla bort dem på något? Eller rår vi på något sätt för dem själva?

Vad det gäller saker som jag faktiskt inte lever för så tänker jag inte bry mig. Många saker i livet är bara alltför dåliga.
Riktigt dåliga. Jag försöker att hålla humöret uppe, men många gånger gråter jag inombords. Och jag vet inte varför.
Det gör bara ont i mig att se hur många behandlar andra och blir behandlad. Varför kan vi inte bara vara kärleksfulla mot varandra? Jag är inte bra på det varje dag och varje sekund. Men jag försöker. Jag kämpar för att älska alla och se något gott i alla. Och jag är en bra bit påväg, det har jag sett efter det att jag blev utskriven. Jag börjar bli migsjälv igen (förutom min alkoholkonsumtion då, men den ska jag ge upp nu).

Min kära kollega Kim har kommit att betyda en hel del för mig. Han ger allt och han visar ständigt kärlek.
När han ser att jag är ledsen och utmattad så kommer han alltid och ger mig en kram. Härom dagen när jag inte fick hela min rast så kom han ut när jag satt och rökte. Han satt där och kramade och höll om mig. Det är så skönt att ha en sån som han hos mig när allt annat sviker. Han säger öppet att han tycker om mig och att jag alltid kan komma till honom. Det betyder allt för mig. Han är en sann vän och en sann medmänniska. Vi ska vara glad över att vi har honom.

En annan person har svikit, och en annan har återvänt. Den som svikit ska vi ha osagd, för det är bara dåligt. Men han som kommit tillbaka är Jompa. När jag vägde som minst och hade sjukt dåligt humör jämförde han mig med Linus på Linjen. Det var roligt tycker jag! Den där jälla röster och heta temperamentet. Haha! Han är för rolig min älskade vän!
Han skrev i ett sms att jag är betydelsefull och det var så roligt att höra och så gulligt av honom.

Hur har mina senaste dagar varit då? Ja.. Jag saknar ord. De har varit både bra och dåliga. Maten går helt okej, jag har ändå gått upp i vikt och inte ner. Men jag känner att jag inte alls har samma aptit längre. Och det är därför som jag ska prata med han som håller i aphuset. Ordet "Aphus" beskriver allt tycker jag. Har man sett det själv så förstår man var det kommer ifrån. Haha!
Humöret har svikit mig stundvis. Många har blivit så bitter nu, även de som inte alls brukade vara det.  Nu när jag är glad igen så är alla andra på dåligt humör istället. Hur kul är det då?
Men det faktum att lilltjejen kanske åker snart gör mig ledsen och möjligt ännu mer deprimerad. Och jag kan inte släppa det, jag tänker på det hela tiden. Hon är det närmaste jag kommit en själsfrende. Vi är så lika jag och hon och det gör mina band till henne ännu starkare. Och Kim har funnits där vid min sida genom hela den här tiden och han ser och förstår verkligen människor. Varje gång jag är ledsen eller nere och verkligen försöker att dölja det så ser han det ändå, och det är då tårarna är så nära att komma upp till ytan. Han ser så mycket, och jag tror inte att många ser det själva eller förstår det. Men han är en bra människokännare. Han har berättat så mycket och jag förvånas över att någon kan vara så närvarande och så uppmärksam på andra människor och deras mående. Det är tydligt att många inte är det idag.
Han är underbar min Kim. Han är en sann människa. Han är bland det finaste personer jag mött i mitt liv.

Nej jag undrar om man ska gå och lägga sig nu. Klockan börjar bli mycket och jag börjar 0730 imorgon.
Jag lägger mig alltid så sent. Men jag förstår inte varför. Kan inte längre skylla på att jag jobbar nätter för sånt gör jag inte längre.

Och Anna är i stan nu igen! Fy vad roligt! :D
Min Anna! :D :D


Peace and Love,
Isse


RSS 2.0