Jag & mina PUCKADE ex
Killar.. Jag HATAR killar. Det är faktiskt inte många som jag tycker om och litar på. Men ironiskt nog så kommer jag bättre överens med killar än med tjejer.
Men en sak som är så typisk för mig det är att jag ibland kan fatta tycke för någon väldigt fort och sen försvinner killen. Men ta mig fan så kommer de ändå alltid tillbaka. Ibland så kan jag bli ledsen, och ibland så tänker jag bara "jaha". För vad ska jag göra åt saken? Men alltid, ALLTID, så kommer de tillbaka. Förr eller senare.
Jag är inte den som kan plocka fram alla känslor igen. Oftast när jag kommit över någon så är det bara så. Jag kan nästan inombords hånskratta och tänka "din dumma jävel, vad fan tar du mig för!?". Inte för att jag bokstavligen hatar alla mina ex, det gör jag inte. Men ibland så blir jag så less på alla män i största allmänhet.
De sätter giller i huvudet på mig och jag tycker inte om vad de förväntar sig av mig. De verkar tro att allt sitter i blondtoppen..
Ibland så får jag höra hur BRRRRAA vi hade det tillsammans, och GUD vad jag saknar det och GUD vad söööt du är.
Och HERREGUUUD vad LESS jag är på att bara HÖRA de orden från killar.
Jada jada jada jada.
Jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att ta tillbaka någon som en gång lämnat mig. Vad säger att han inte gör det igen? Vad skulle inbilla den personen att jag skulle kunna lita på honom igen?
Män som inte kan uppvakta en kvinna ska fan inte heller ha någon.
Och nu är det bara för många.. Jag kan inte ens tänka klart. Personer som jag inte ens sett eller pratat med på länge har dykt upp. Från ALLA håll. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Men ett ex är ett ex. Ex blir aldrig pojkvän. Ex är förbrukat, gammalt och använt.
Nej tack, de finns att köpa i rosa numera..
Mina drömmar finns i framtiden. Inte i mitt förflutna (likamed dödsdomen).
Så..
Ööh..
Nej seriöst..
....
Det här inlägget blev lite stört.. Jag känner mig aningen flummig..
Men det är det jag är här för..
-Har Isabelle fått sin nattmedicin?
-Isaaabeeellaa.
-Neeeej. Isabelle.
-Oh no!! partyvagnen var tom!!
-Owii.
-Neeeeej. Sneezing Duck!!
-Och Unga Ö-ö-öörnar!!
-Dooh.. !
Sneezing Duck kommer flygandes med räddningspatrullen Unga Örnar till sin undsättning!
Nej men seriöst nu..
Jag ska sluta. Jag känner mig så arg och förvirrad nu så jag ska sluta att skriva.
Ibland så blir allt så fel så fel..
Take A big cup of Shut the fuck Up
Dag 30
Jag har träffat kontakt här idag, och det gick väll bra. Jag ska ge den en chans innan jag byter.
Vem vet.. Den kan visa sig vara bra kanske.
Dagen har gått ganska bra faktiskt. Jag fick ett nedfall för en stund men jag tänkte att "nej Isabelle, nu sitter du här och umgås istället för att gå och lägga dig" och det visade sig fungera. Jag har kanske funnit ett sätt att hantera min ångest?
Det skulle vara på tiden.
Det här med uppskattning har visat sig vara ett allmänt problem tror jag. Jag satt ute och pratade med två andra och en av dem, hans chef, har varit hit och hälsat på honom mer än en gång. Och inte bara det, han hade köpt med sig träningsskor och träningskläder. Det bjöd han på. Killens kollegor fick åka och besöka honom på arbetstid. Han sa även att det är den bästa chef han haft, och det tror jag det.
DÄR har vi ett perfekt exempel på hur man visar omtanke och uppskattning! Och då menar jag inte att man nödvändigtvis ska köpa med sig dyra saker, utan att man bara tar sig tid och hälsar på, skickar ett kort eller ringer och frågar hur det är och hur det går för en (eller också skicka blommor som några av mina kollegor gjort).
Jag och R satt bara och gapade, vem vill inte ha en sån chef? Min chef har inte ringt mig en enda gång men å andra sidan så bryr inte jag mig om det på så vis. För han är bara min chef. Men hade jag varit chef själv så hade jag brytt mig om jag inte skulle måna om mig egen personal.
Jag ska inte döma honom, men jag kunde inte rå för att tanken slog mig att hans chef har HÄLSAT på honom och min har inte ens ringt. Men jag blev jätteglad för P:s skull. Jag tycker att det är så roligt att få höra såna fina saker. Chefer som bryr sig på ett uppriktigt sätt är oerhört sällsynt i dagens läge.
Men jag dömer ingen. Det här är bara mina egna iaktagelser och tankar. Det är stor skillnad på en chef och en chef.
Sen när började människor att sluta visa att de bryr sig? Eller är det så att vi lever i ett så stressat samhälle att vi inte ser att de runtomkring oss bryr sig? Eller är det så att många i regel faktiskt inte bryr sig längre?
Jag är så tacksam för de som stått vid min sida genom den här senariot i mitt liv. Det har varit tungt. Det har varit riktigt tungt. Jag har lidit som aldrig förr. Att få igång ätandet har inte varit lätt, men min ångest över min viktuppgång har varit det värsta. Min ångest överlag har varit förjävlig. Men jag klarade det, och snart är jag tillbaka på banan igen.
Przemek är jag så tacksam för. Han är bland det bästa jag vet. Han är en av dem jag håller av mest här i livet. Han har funnits där för mig i snart sju år nu. Han är den jag kan ringa om jag så skulle hålla på och gråta ögonen ur mig.
Han står mig så otroligt nära, trots att vi bor så långt ifrån varandra. Han är en ängel, utan dess like. Han är den allra första jag kunde öppna mig för, säga precis så som jag kände just då. Ärligt talat så har jag aldrig gjort det förr, inte för någon. Och jag har aldrig gjort det efter den gången heller. Så han är väldigt speciell. Att en så känslomässigt sluten person, som jag, kan säga vad som tynger mig händer ytterst sällan.
Han är en av få som jag känner fullt förtroende för.. <3
Men nu så tror jag att lilltösen vill låna min dator igen!
Och det ska hon få göra! <3
Peace and Love <3
Vem vet.. Den kan visa sig vara bra kanske.
Dagen har gått ganska bra faktiskt. Jag fick ett nedfall för en stund men jag tänkte att "nej Isabelle, nu sitter du här och umgås istället för att gå och lägga dig" och det visade sig fungera. Jag har kanske funnit ett sätt att hantera min ångest?
Det skulle vara på tiden.
Det här med uppskattning har visat sig vara ett allmänt problem tror jag. Jag satt ute och pratade med två andra och en av dem, hans chef, har varit hit och hälsat på honom mer än en gång. Och inte bara det, han hade köpt med sig träningsskor och träningskläder. Det bjöd han på. Killens kollegor fick åka och besöka honom på arbetstid. Han sa även att det är den bästa chef han haft, och det tror jag det.
DÄR har vi ett perfekt exempel på hur man visar omtanke och uppskattning! Och då menar jag inte att man nödvändigtvis ska köpa med sig dyra saker, utan att man bara tar sig tid och hälsar på, skickar ett kort eller ringer och frågar hur det är och hur det går för en (eller också skicka blommor som några av mina kollegor gjort).
Jag och R satt bara och gapade, vem vill inte ha en sån chef? Min chef har inte ringt mig en enda gång men å andra sidan så bryr inte jag mig om det på så vis. För han är bara min chef. Men hade jag varit chef själv så hade jag brytt mig om jag inte skulle måna om mig egen personal.
Jag ska inte döma honom, men jag kunde inte rå för att tanken slog mig att hans chef har HÄLSAT på honom och min har inte ens ringt. Men jag blev jätteglad för P:s skull. Jag tycker att det är så roligt att få höra såna fina saker. Chefer som bryr sig på ett uppriktigt sätt är oerhört sällsynt i dagens läge.
Men jag dömer ingen. Det här är bara mina egna iaktagelser och tankar. Det är stor skillnad på en chef och en chef.
Sen när började människor att sluta visa att de bryr sig? Eller är det så att vi lever i ett så stressat samhälle att vi inte ser att de runtomkring oss bryr sig? Eller är det så att många i regel faktiskt inte bryr sig längre?
Jag är så tacksam för de som stått vid min sida genom den här senariot i mitt liv. Det har varit tungt. Det har varit riktigt tungt. Jag har lidit som aldrig förr. Att få igång ätandet har inte varit lätt, men min ångest över min viktuppgång har varit det värsta. Min ångest överlag har varit förjävlig. Men jag klarade det, och snart är jag tillbaka på banan igen.
Przemek är jag så tacksam för. Han är bland det bästa jag vet. Han är en av dem jag håller av mest här i livet. Han har funnits där för mig i snart sju år nu. Han är den jag kan ringa om jag så skulle hålla på och gråta ögonen ur mig.
Han står mig så otroligt nära, trots att vi bor så långt ifrån varandra. Han är en ängel, utan dess like. Han är den allra första jag kunde öppna mig för, säga precis så som jag kände just då. Ärligt talat så har jag aldrig gjort det förr, inte för någon. Och jag har aldrig gjort det efter den gången heller. Så han är väldigt speciell. Att en så känslomässigt sluten person, som jag, kan säga vad som tynger mig händer ytterst sällan.
Han är en av få som jag känner fullt förtroende för.. <3
Men nu så tror jag att lilltösen vill låna min dator igen!
Och det ska hon få göra! <3
Peace and Love <3
Till min älskade vän Kim
En sann vän är den
bäste stöttepelaren
En sann vän är den
vackraste lycka
En sann vän är den
du håller i handen då stormen råder
En sann vän är den
du kan komma och gråta ut hos
En sann vän är den
du kan prata med om allt du känner
En sann vän är den
du alltid kan vara dig själv med
En sann vän är den
starkaste kärlek du kan tänka dig
En sann vän är någon
du inte kan leva utan
Och en sann vän
det är du.
bäste stöttepelaren
En sann vän är den
vackraste lycka
En sann vän är den
du håller i handen då stormen råder
En sann vän är den
du kan komma och gråta ut hos
En sann vän är den
du kan prata med om allt du känner
En sann vän är den
du alltid kan vara dig själv med
En sann vän är den
starkaste kärlek du kan tänka dig
En sann vän är någon
du inte kan leva utan
Och en sann vän
det är du.
Dag 29
Mitt internet har inte fungerat nu på ett tag så jag har inte kunnat skriva. Så jag har suttit och beklagat mig i min privata dagbok istället. Pennan har glödit kan jag lova. Så mycket tankar och funderingar jag bär på kan inte vara mänskligt. Hade jag inte Ronny så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. Och utan honom här så skulle min tid vara en sann pest. Så jag kan bara tacka Gud för att han finns här.
Och han ringde mig härom dagen, bara för att jag skrev ett sms och frågade varför han inte visat eller hört av sig.
Jag vill inte ha han här när jag ska behöva be eller fråga honom om det, så jag ignorerade hans samtal.
Jag krusar ingen.
Mina dagar här har varit bra. Jag har mått bättre vissa stunder och andra har jag mått bara allmänt skit.
Ibland så förstår jag inte hur jag kan stå ut. Och vad jag ännu mindre kan förstå är hur de som mår sämre än mig kan stå ut. För sjukdomen i sig är densamma, och jag är inte en av dem som tillhör de "insjukna".
Jag var ner till jobbet idag också. Jag ville hälsa på Kim. Min underbare vän och kollega.
Han är en av dem som verkligen funnits där för mig. Han har ringt och sagt att han saknar mig och att jag ska se till att äta duktigt så att jag får komma tillbaka. Han är så söt. Och så säger han "jag tycker om dig jättemycket" innan vi lägger på. Det finns igen som är så bra som han. Han är den bästa killen man kan hitta, han är en så öppen och lojal vän.
Honom kan man verkligen räkna med. Han står där vid min sida och håller min hand när allt det känns som att allt går emot mig. Hans fru kan vara stolt över att hon har en sån fin man. För en bättre kan man inte hitta.
Och jag är så lycklig över att jag har en sån fin och älskvärd vän.
Alla borde han en vän som Kim. För då kan man känna sig trygg.. <3
Nästa vecka lär det bli som så att jag börjar jobba igen. Det känns väl roligt, det gör det. Men jag vill bara inte att det ska bli samma sak igen. Och denna gång så ska jag inte bry mig om såna saker som jag faktiskt inte kan göra något åt.
Och nu så är jobb bara jobb. Jobbet är inte mitt liv och det finns en verklighet utanför allt matos. Världen är full av underbara människor, inte bara i köket. Jag har fått träffa så många nya fina människor här, och jag ska hålla fast vid den känslan och erfarenheten. Jag ångrar inte för en sekund att jag lades in, det är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har fått se så mycket under min tid här.
Jag reagerar inte ens när jag ser människor som pratar för sig själva på stan längre, det är helt normalt för mig nu.
Jag har fått se så många olika individer under ett och samma tak, och de fungerar ihop trots alla dess slag av olikheter. Och det är helt okej att vara olika. Den ena har problem med sitt temperament, den andre pratar bara thai, den tredje är manisk, den fjärde kan helt plötsligt börja gråta helt untan vidare, den femte sover större delen av dagen osv. Alla är så olika här och det respekteras. Men de flesta av oss är här av samma orsak; ångest och depression.
Vi pratar om dessa saker väldigt mycket här, för vi förstår alla varandra på ett eller annat sätt. Ångest har de flesta problem med, men ångest är inte alltid samma ångest. Det är där de går skilda vägar. Men det är fortfarande en väldigt obehaglig känsla som slukar en, så vi alla vet hur rädd och panikslagen man blir. Och bara det att vi kan prata med varandra om det gör att man mår bättre.
Det är faktiskt en sak som jag kommer att sakna med att vara här. För här mår vi alla dåligt på något sätt, och vi kan prata om det. För oss så är det inget konstigt och ingen tittar på den andre med sorgsna ögon medans personen berättar. Vi kan nästan skämta om det tillsammans. Men en person som kanske inte har egna erfarenheter av det kan känna en sån respekt, och ett sånt medlidande, och det blir bara jobbigt och ansträngande att känna det det "allvaret". Det är hur jag känner det, och det tror jag att många gör.
Ångest för mig är något fruktansvärt. Jag kan inte ens räkna alla de gånger jag fått ångest över mina måltider som jag tvingats i här. Och alla piller jag fått för min ångest är dessto fler. Men jag har på sätt och vis lärt mig att hantera min ångest. Det är sällan jag får ångest när jag befinner mig bland folk, men det händer det också ibland. Min ångest slår mig oftast då jag är ensam. Efter en hektisk dag på jobbet med mycket folk, skrik och stress kan jag få en överhängande ångest. Men det är förmodligen för att jag är så känslomässigt utmattad och det inte kan ta sig uttryck på något annat sätt. Mitt psyke är i upplösningstillstånd efter en sån dag. Men det är för att jag inte har kunnat hantera det, och det är det jag måste göra nu.
Och imorgon så åker tilltösen. Min sötaste tjej.
Jag hoppas på att få ha henne kvar här hos oss. Att hon kan få stanna här. Gör hon det så ska jag göra allt jag kan för att hjälpa och ta hand om henne.
Hon har varit en solstråle här på avdelningen. När det är mat så knackar hon på hos oss alla och ser till så att vi vet det och när jag ska tvätta mina kläder så tar hon alltid över. Hon hänger upp i torkskåpet när maskinen är klar och när kläderna är torra så knackar hon på hos mig och lägger in dem. Och det är bara mina kläder hon tvättar.
Det är min lilla tjej det där.. <3
Jag hoppas för allt i denna värld att hon får stanna kvar..
Men det ser inte så bra ut som jag fattat det..
Jag kommer att sakna henne. Och jag kommer aldrig ALDRIG att glömma henne.
Hon är bland de finaste personligheter jag sett.
Hon är en liten ängel.
Peace and Love
Och han ringde mig härom dagen, bara för att jag skrev ett sms och frågade varför han inte visat eller hört av sig.
Jag vill inte ha han här när jag ska behöva be eller fråga honom om det, så jag ignorerade hans samtal.
Jag krusar ingen.
Mina dagar här har varit bra. Jag har mått bättre vissa stunder och andra har jag mått bara allmänt skit.
Ibland så förstår jag inte hur jag kan stå ut. Och vad jag ännu mindre kan förstå är hur de som mår sämre än mig kan stå ut. För sjukdomen i sig är densamma, och jag är inte en av dem som tillhör de "insjukna".
Jag var ner till jobbet idag också. Jag ville hälsa på Kim. Min underbare vän och kollega.
Han är en av dem som verkligen funnits där för mig. Han har ringt och sagt att han saknar mig och att jag ska se till att äta duktigt så att jag får komma tillbaka. Han är så söt. Och så säger han "jag tycker om dig jättemycket" innan vi lägger på. Det finns igen som är så bra som han. Han är den bästa killen man kan hitta, han är en så öppen och lojal vän.
Honom kan man verkligen räkna med. Han står där vid min sida och håller min hand när allt det känns som att allt går emot mig. Hans fru kan vara stolt över att hon har en sån fin man. För en bättre kan man inte hitta.
Och jag är så lycklig över att jag har en sån fin och älskvärd vän.
Alla borde han en vän som Kim. För då kan man känna sig trygg.. <3
Nästa vecka lär det bli som så att jag börjar jobba igen. Det känns väl roligt, det gör det. Men jag vill bara inte att det ska bli samma sak igen. Och denna gång så ska jag inte bry mig om såna saker som jag faktiskt inte kan göra något åt.
Och nu så är jobb bara jobb. Jobbet är inte mitt liv och det finns en verklighet utanför allt matos. Världen är full av underbara människor, inte bara i köket. Jag har fått träffa så många nya fina människor här, och jag ska hålla fast vid den känslan och erfarenheten. Jag ångrar inte för en sekund att jag lades in, det är bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har fått se så mycket under min tid här.
Jag reagerar inte ens när jag ser människor som pratar för sig själva på stan längre, det är helt normalt för mig nu.
Jag har fått se så många olika individer under ett och samma tak, och de fungerar ihop trots alla dess slag av olikheter. Och det är helt okej att vara olika. Den ena har problem med sitt temperament, den andre pratar bara thai, den tredje är manisk, den fjärde kan helt plötsligt börja gråta helt untan vidare, den femte sover större delen av dagen osv. Alla är så olika här och det respekteras. Men de flesta av oss är här av samma orsak; ångest och depression.
Vi pratar om dessa saker väldigt mycket här, för vi förstår alla varandra på ett eller annat sätt. Ångest har de flesta problem med, men ångest är inte alltid samma ångest. Det är där de går skilda vägar. Men det är fortfarande en väldigt obehaglig känsla som slukar en, så vi alla vet hur rädd och panikslagen man blir. Och bara det att vi kan prata med varandra om det gör att man mår bättre.
Det är faktiskt en sak som jag kommer att sakna med att vara här. För här mår vi alla dåligt på något sätt, och vi kan prata om det. För oss så är det inget konstigt och ingen tittar på den andre med sorgsna ögon medans personen berättar. Vi kan nästan skämta om det tillsammans. Men en person som kanske inte har egna erfarenheter av det kan känna en sån respekt, och ett sånt medlidande, och det blir bara jobbigt och ansträngande att känna det det "allvaret". Det är hur jag känner det, och det tror jag att många gör.
Ångest för mig är något fruktansvärt. Jag kan inte ens räkna alla de gånger jag fått ångest över mina måltider som jag tvingats i här. Och alla piller jag fått för min ångest är dessto fler. Men jag har på sätt och vis lärt mig att hantera min ångest. Det är sällan jag får ångest när jag befinner mig bland folk, men det händer det också ibland. Min ångest slår mig oftast då jag är ensam. Efter en hektisk dag på jobbet med mycket folk, skrik och stress kan jag få en överhängande ångest. Men det är förmodligen för att jag är så känslomässigt utmattad och det inte kan ta sig uttryck på något annat sätt. Mitt psyke är i upplösningstillstånd efter en sån dag. Men det är för att jag inte har kunnat hantera det, och det är det jag måste göra nu.
Och imorgon så åker tilltösen. Min sötaste tjej.
Jag hoppas på att få ha henne kvar här hos oss. Att hon kan få stanna här. Gör hon det så ska jag göra allt jag kan för att hjälpa och ta hand om henne.
Hon har varit en solstråle här på avdelningen. När det är mat så knackar hon på hos oss alla och ser till så att vi vet det och när jag ska tvätta mina kläder så tar hon alltid över. Hon hänger upp i torkskåpet när maskinen är klar och när kläderna är torra så knackar hon på hos mig och lägger in dem. Och det är bara mina kläder hon tvättar.
Det är min lilla tjej det där.. <3
Jag hoppas för allt i denna värld att hon får stanna kvar..
Men det ser inte så bra ut som jag fattat det..
Jag kommer att sakna henne. Och jag kommer aldrig ALDRIG att glömma henne.
Hon är bland de finaste personligheter jag sett.
Hon är en liten ängel.
Peace and Love
Dag 26
Jag har inget att ge. Allt jag kan ge behöver jag ge till migsjälv.
Men jag kan inte sluta att tänka på dig, den du alltid varit för mig. Jag kan se dig överallt, du finns i mina drömmar om nätterna och det är dig jag tänker på när jag gråter.
Men det värsta av allt är att du inte är den rätta för mig. Jag vill inte ha dig. Men ändå saknar jag dig så förbannat mycket. Jag är så ledsen så att jag skulle kunna tro att du vore död. Du är allt för mig. Hela min kropp värker av saknad.
Utan dig så känner jag mig halv. Och jag kan inte hjälpa det.
Jag är maktlös.
I helgen så har jag haft permission. Jag vet ärligt talat inte hur det har gått. Jag vill helst inte ens tänka på det.
Jag har träffat och pratat med några. Men ja.. Jag har inget överdrivet roligt att berätta.
Jag ska träffa läkaren på tisdag. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag vill inte åka. Men samtidigt så känns det tråkigt att komma tillbaka hit. Det finns ingen att komma tillbaka till. Jag känner mig bara trött och osocial. Många har ju åkt hem nu så det är inte mycket roligt folk kvar här. Och jag känner mig bara trött och ledsen. För vad? Det vet jag inte..
Jag känner mig bara negativ nu för tiden. Jag vet inte vad det är. Folk drar och sliter i mig och jag vill bara bli lämnad ifred. Jag hatar falska och äckliga människor så fråga inte hur det är med mig. Jag vill inte se det där léendet och den där fejkade attityden hos folk. Den äcklar mig. Jag vet vilka som bryr sig och inte, så försök inte ens att låtsas.
Nu tänker jag lägga min tid på de relationer som är uppbyggliga. Jag vill inte ha det som det var förut igen. Jag pallar inte folk som kommer och går precis som de vill. Att man duger jättebra ena dagen och andra dagen inte. Jag kan inte ens känna ett förtroende för en sån människa. Jag vill inte veta av det en gång till för då skiter jag i det.
När jag kommer tillbaka till jobbet så ska jag skippa allt det där skitsnacket som går. Nu har jag tillbrinngat många underbara dagar här och jag har sett så mycket bättre. Och jag ska försöka att hålla kvar vid det för jag har mått så bra, alla har tyckt om alla. En massa positiv energi har flödat här.
Jag ska hålla kvar vid den känslan och strunta i allt annat.
Nu ska jag skippa all den där jävla skiten som jag levt i under så många år. Vissa saker har varit så värdelösa så jag kan inte förstå det själv.
Hur i helvete orkade jag? Varför la jag ens ner tid och energi på sån skit?
Blääääh.
Det är bajja!!
Peace and Love
Men jag kan inte sluta att tänka på dig, den du alltid varit för mig. Jag kan se dig överallt, du finns i mina drömmar om nätterna och det är dig jag tänker på när jag gråter.
Men det värsta av allt är att du inte är den rätta för mig. Jag vill inte ha dig. Men ändå saknar jag dig så förbannat mycket. Jag är så ledsen så att jag skulle kunna tro att du vore död. Du är allt för mig. Hela min kropp värker av saknad.
Utan dig så känner jag mig halv. Och jag kan inte hjälpa det.
Jag är maktlös.
I helgen så har jag haft permission. Jag vet ärligt talat inte hur det har gått. Jag vill helst inte ens tänka på det.
Jag har träffat och pratat med några. Men ja.. Jag har inget överdrivet roligt att berätta.
Jag ska träffa läkaren på tisdag. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag vill inte åka. Men samtidigt så känns det tråkigt att komma tillbaka hit. Det finns ingen att komma tillbaka till. Jag känner mig bara trött och osocial. Många har ju åkt hem nu så det är inte mycket roligt folk kvar här. Och jag känner mig bara trött och ledsen. För vad? Det vet jag inte..
Jag känner mig bara negativ nu för tiden. Jag vet inte vad det är. Folk drar och sliter i mig och jag vill bara bli lämnad ifred. Jag hatar falska och äckliga människor så fråga inte hur det är med mig. Jag vill inte se det där léendet och den där fejkade attityden hos folk. Den äcklar mig. Jag vet vilka som bryr sig och inte, så försök inte ens att låtsas.
Nu tänker jag lägga min tid på de relationer som är uppbyggliga. Jag vill inte ha det som det var förut igen. Jag pallar inte folk som kommer och går precis som de vill. Att man duger jättebra ena dagen och andra dagen inte. Jag kan inte ens känna ett förtroende för en sån människa. Jag vill inte veta av det en gång till för då skiter jag i det.
När jag kommer tillbaka till jobbet så ska jag skippa allt det där skitsnacket som går. Nu har jag tillbrinngat många underbara dagar här och jag har sett så mycket bättre. Och jag ska försöka att hålla kvar vid det för jag har mått så bra, alla har tyckt om alla. En massa positiv energi har flödat här.
Jag ska hålla kvar vid den känslan och strunta i allt annat.
Nu ska jag skippa all den där jävla skiten som jag levt i under så många år. Vissa saker har varit så värdelösa så jag kan inte förstå det själv.
Hur i helvete orkade jag? Varför la jag ens ner tid och energi på sån skit?
Blääääh.
Det är bajja!!
Peace and Love
Dag 23
Dagarna här är helt underbara. Och jag älskar mina nya former. Nu sitter inte mina byxor löst igen. Visst får jag fortfarande ångest över att jag gått upp i vikt, det får jag stundvis varje dag. Men det är inte fint att inte ha några former alls heller.
Lilltösen här är så gullig. Imorse fick jag ett brev av henne, men det får min rara kollega översätta åt mig för jag kan inte läsa vietnamesiska. Hon är världens gulligaste tjej. När jag blivit utskriven så ska jag fortsätta att åka hit och hälsa på henne och se hur det går. Om hon gör några framsteg och så.
Idag så var vi ner till stan en sväng och fikade och så. Det var riktigt trevligt. Och det är så skönt att vi alla kan vara oss själva i varandras sällskap. En av oss fick en släng av ångest när vi fikade, och det sa hon till oss. Men ingen tyckte öppet synd om henne, utan vi pratade bara om det. Och hon mådde inte sämre av det, för ingen med ångest vill att omgivningen ska börja tycka synd om en. Då blir det bara värre, i alla fall om jag utgår från mig själv.
Allt har varit så skönt här. Människorna, våra rökstunder, våra samtal, alla kramiga personer, allt skratt och alla tårar som fallit stundvis. Vi är alla här av en anledning och det accepteras.
På något sätt så känns det oerhört tråkigt att tiden här varit så kortvarig. Många har åkt hem och det har satt en saknad i mig. Vi var ett helt underbart gäng här ett tag. Vi satt nästan ihop och vi delade många roliga stunder tillsammans.
Men jag saknar också någon här. Det gör jag.. Någon som jag kanske kom för nära, men å andra sidan så gillade jag det. Det var helt okej.
Jag har sett mycket i mina dagar. Jag har sett många människor komma och gå i mitt liv. Men nu så börjar jag att bli ganska trött på det. Man behöver inte ringa varje varje dag, men man kan visa lite medmänsklighet.
Jag är trött på människor som låtsas bry sig, för antingen så gör man det eller också gör man det inte. Det finns inget mellanting. Det är bara att välja, för nu tänker jag välja mina vänner mer än vad jag gjort tidigare.
Nu så ska jag bara fokusera på sånt som är bra för mig. Som att komma till Templet. Det är något som jag verkligen vill göra. Men först måste jag sluta att röka, resten är en piece of cake.
Har jag kommit till Templet så har jag kommit långt på mig väg till ett rikt liv.
Undrar om jag ska ta och sova nu kanske.
Det är ju en dag imorgon med.
Peace and Love
Lilltösen här är så gullig. Imorse fick jag ett brev av henne, men det får min rara kollega översätta åt mig för jag kan inte läsa vietnamesiska. Hon är världens gulligaste tjej. När jag blivit utskriven så ska jag fortsätta att åka hit och hälsa på henne och se hur det går. Om hon gör några framsteg och så.
Idag så var vi ner till stan en sväng och fikade och så. Det var riktigt trevligt. Och det är så skönt att vi alla kan vara oss själva i varandras sällskap. En av oss fick en släng av ångest när vi fikade, och det sa hon till oss. Men ingen tyckte öppet synd om henne, utan vi pratade bara om det. Och hon mådde inte sämre av det, för ingen med ångest vill att omgivningen ska börja tycka synd om en. Då blir det bara värre, i alla fall om jag utgår från mig själv.
Allt har varit så skönt här. Människorna, våra rökstunder, våra samtal, alla kramiga personer, allt skratt och alla tårar som fallit stundvis. Vi är alla här av en anledning och det accepteras.
På något sätt så känns det oerhört tråkigt att tiden här varit så kortvarig. Många har åkt hem och det har satt en saknad i mig. Vi var ett helt underbart gäng här ett tag. Vi satt nästan ihop och vi delade många roliga stunder tillsammans.
Men jag saknar också någon här. Det gör jag.. Någon som jag kanske kom för nära, men å andra sidan så gillade jag det. Det var helt okej.
Jag har sett mycket i mina dagar. Jag har sett många människor komma och gå i mitt liv. Men nu så börjar jag att bli ganska trött på det. Man behöver inte ringa varje varje dag, men man kan visa lite medmänsklighet.
Jag är trött på människor som låtsas bry sig, för antingen så gör man det eller också gör man det inte. Det finns inget mellanting. Det är bara att välja, för nu tänker jag välja mina vänner mer än vad jag gjort tidigare.
Nu så ska jag bara fokusera på sånt som är bra för mig. Som att komma till Templet. Det är något som jag verkligen vill göra. Men först måste jag sluta att röka, resten är en piece of cake.
Har jag kommit till Templet så har jag kommit långt på mig väg till ett rikt liv.
Undrar om jag ska ta och sova nu kanske.
Det är ju en dag imorgon med.
Peace and Love
Dag 21
Nu har jag varit här i 21 dagar och jag har älskat varje sekund. Jag har inte ångrat mig för ett ögonblick för det har varit helt värt det. Jag är så glad för att jag gav med mig och tog chansen att få vara här.
Jag har öppnat upp mig på nytt och jag kan åter igen se allt det vackra i människor (men å andra sidan så har jag fått motsatsen bevisad från somliga). Allt har fått sitt pris, vissa har vuxit enormt mycket i mina ögon och andra har jag bara lärt mig att aldrig räkna med. Men jag är inte ledsen, jag är bara glad för allt som blivit nu. Jag känner mig som en ny människa och det är tackvare alla underbara här. Jag vet inte om det är människor som kanske kommer att finnas kvar i mitt liv, jag är bara glad att få ha träffat dem. Det har varit ett privilegium för mig.
Jag är så glad, och jag är så tacksam.
Problem som varit problem för mig förr kommer inte att vara ett problem för mig längre. Jag kommer att gruva mig för att komma tillbaka till det gamla vanliga, samma människor och samma sysslor och samma gråa vardag. Men när jag kommer tillbaka till det så ska jag ta mig för saker som gynnar mig. Jag tänker inte hänga upp mig på saker som jag gjorde förr. Och människor som gnäller är inte min huvudvärk, bara deras egen. Att de ens orkar..
Att JAG orkade.. !
Den här gången så får verkligheten helt enkelt ha sin gång. Jag kan inte påverka precis allting på samma gång. Jag kan inte trolla. Jag är bara mänsklig.
Den här gången så ska jag ignorera allt som är dåligt. Jag ska inte bry mig. Allt skitsnack och alla klagomål och allt gnäll kan dra åt helvete, för nu är det dags att utvecklas åt det bättre.
So take a big cup of shut the fuck up!!
Peace and Love
Jag har öppnat upp mig på nytt och jag kan åter igen se allt det vackra i människor (men å andra sidan så har jag fått motsatsen bevisad från somliga). Allt har fått sitt pris, vissa har vuxit enormt mycket i mina ögon och andra har jag bara lärt mig att aldrig räkna med. Men jag är inte ledsen, jag är bara glad för allt som blivit nu. Jag känner mig som en ny människa och det är tackvare alla underbara här. Jag vet inte om det är människor som kanske kommer att finnas kvar i mitt liv, jag är bara glad att få ha träffat dem. Det har varit ett privilegium för mig.
Jag är så glad, och jag är så tacksam.
Problem som varit problem för mig förr kommer inte att vara ett problem för mig längre. Jag kommer att gruva mig för att komma tillbaka till det gamla vanliga, samma människor och samma sysslor och samma gråa vardag. Men när jag kommer tillbaka till det så ska jag ta mig för saker som gynnar mig. Jag tänker inte hänga upp mig på saker som jag gjorde förr. Och människor som gnäller är inte min huvudvärk, bara deras egen. Att de ens orkar..
Att JAG orkade.. !
Den här gången så får verkligheten helt enkelt ha sin gång. Jag kan inte påverka precis allting på samma gång. Jag kan inte trolla. Jag är bara mänsklig.
Den här gången så ska jag ignorera allt som är dåligt. Jag ska inte bry mig. Allt skitsnack och alla klagomål och allt gnäll kan dra åt helvete, för nu är det dags att utvecklas åt det bättre.
So take a big cup of shut the fuck up!!
Peace and Love
När man vet vilka ens riktiga vänner är
Man tror sig alltid ha så många och bra vänner. Man tror att de uppriktigt bryr sig. Visst, de kanske bryr sig. Men bryr de sig så pass mycket som de utger sig för att göra, eller så mycket som man själv tror att de gör?
Man ska aldrig vara misstänksam, men ibland så blir det bara så uppenbart vart man har sin omgivning och då kan jag aldrig låta bli att ställa mig den frågan: är de mina sanna vänner? Och om inte, vilka är det då?
Jag har varit här i 18 dagar nu och somliga har fortfarande inte dykt upp. Jag blir absolut inte arg och jag tänker inte gå runt och vara sur på någon när jag kommer hem igen. Men tystnaden är nästan dödande från vissa håll, och det kan jag inte låta bli att ifrågasätta. Jag försöker alltid att ställa upp så mycket som jag bara kan. Jag lyssnar på alla klagovisor i timmar och jag lyssnar på alla möjliga problem som mina vänner har. Och det är vad vänner gör för varandra; finns där, oavsett vad.
Nu har jag sett vilka som verkligen tar sig tid, vilka som kommer med bortförklaringar och vilka som är tysta.
Nu vet jag, och det är jag glad för. Varför ödsla tid och energi på värdelösa relationer när man kan skaffa bättre?
Här tar jag en dag i taget. Och ärligt talat så är det skönt att vara här själv, med de andra. De är verkligen helt underbara och det finns två personer här som jag kommer att ha kvar i mitt liv. De är självklara. Jag har lärt känna dem så fort, speciellt en av dem. Vi två kunde lika bra ha känt varann halva livet redan, så kändes det. Vi två har pratat om precis allt. Allt mellan himel och jord. Det klickade direkt.
Jag är så tacksam. Ord kan inte beskriva. Den här tiden har gjort mig så gott.
Jag ångrar inte en sekund.
Peace and Love
Man ska aldrig vara misstänksam, men ibland så blir det bara så uppenbart vart man har sin omgivning och då kan jag aldrig låta bli att ställa mig den frågan: är de mina sanna vänner? Och om inte, vilka är det då?
Jag har varit här i 18 dagar nu och somliga har fortfarande inte dykt upp. Jag blir absolut inte arg och jag tänker inte gå runt och vara sur på någon när jag kommer hem igen. Men tystnaden är nästan dödande från vissa håll, och det kan jag inte låta bli att ifrågasätta. Jag försöker alltid att ställa upp så mycket som jag bara kan. Jag lyssnar på alla klagovisor i timmar och jag lyssnar på alla möjliga problem som mina vänner har. Och det är vad vänner gör för varandra; finns där, oavsett vad.
Nu har jag sett vilka som verkligen tar sig tid, vilka som kommer med bortförklaringar och vilka som är tysta.
Nu vet jag, och det är jag glad för. Varför ödsla tid och energi på värdelösa relationer när man kan skaffa bättre?
Här tar jag en dag i taget. Och ärligt talat så är det skönt att vara här själv, med de andra. De är verkligen helt underbara och det finns två personer här som jag kommer att ha kvar i mitt liv. De är självklara. Jag har lärt känna dem så fort, speciellt en av dem. Vi två kunde lika bra ha känt varann halva livet redan, så kändes det. Vi två har pratat om precis allt. Allt mellan himel och jord. Det klickade direkt.
Jag är så tacksam. Ord kan inte beskriva. Den här tiden har gjort mig så gott.
Jag ångrar inte en sekund.
Peace and Love
Only Heaven Loves You Now
Det var ett hemskt uppvaknande idag. Jag vet inte om jag kunde ha blivit mer arg eller mer förbannad än vad jag blev.
Somliga människor tål jag inte. För somliga människor är hemska.
Att "stänga in" någon som är ledsen hjälper inte.
Men jag är så glad för de som finns här, de är helt underbara. Utan dem så skulle jag gå min väg.
Utan dem så skulle jag inte orka.
Men är man inte galen så blir man..
Kursen blir inte av i alla fall. Jag avsade mig den idag.
Jag orkar inte fullfölja den. Inte nu. Det är inte rätt tid för det nu.
Men nu så funderar jag på vad jag ska göra av dagen. Jogga ska jag göra i alla fall. Men sen vet jag inte vad jag ska göra riktigt. Anna ska komma och hälsa på och det ska bli så roligt! Så länge sen jag träffade henne och umgicks!
Undrar om jag ska gå ut och vara social med alla underbara här.. !
Jo det ska jag absolut göra! :D
Peace and Love
Tankar..
Egentligen så har jag det inte så hemskt. Inte för att jag någonsin påstått det, mer än att jag haft bättre och sämre dagar som alla andra. Men ibland så kan allt kännas miserabelt. Allt är skit och man vill bara ge upp allt.
Min tid här har givit mig ganska mycket redan. Jag har sett så mycket, hur dåligt människor verkligen kan må. Och vad ett skört psyke kan göra med dem. Med oss.
Men den lilla ynka hjälp de får skrämmer mig. För det kan nätt och jämt kallas hjälp. Den är inte VÄRD att kallas hjälp.
Jag skulle snarare kalla den förnedring. Och det är vidrigt. Felplaceringar och nedlåtande ord, det är vad som verkar erbjudas.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det som jag hört berättas är hjärteskärande. Det gör ont i mig och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för deras skull. Ingen verkar få den hjälp de behöver.
Inte för att jag enbart har gott att berätta om min situation och hjälp, men jag har inte blivit så felbehandlad.
Sekritess verkar inte alla förstå vad det är. En kvinna här pratade väldigt öppet om mig och saker som inte ska sägas i andra örons närvaro. Det gjorde mig arg. Dock inte för vad hon sa, det bryr jag mig inte om, men för att hon överhuvudtaget så det så öppet. Det var absolut ingen känslig eller genant sak, men TÄNK OM det hade varit det då? Efter denna händelse så har jag väldigt svårt för henne. I mina ögon så är hon en väldigt okänslig och tanklös person.
Hon har dessutom jobbat med detta i många år, som jag har förstått det, och då borde man verkligen veta bättre.
I övrigt så verkar personalen ganska oengagerade i de som befinner sig på denna plats. De pratar sällan med dem och de verkar inte alls känna speciellt mycket med dem. De liksom bara är. De är deras jobb och sen var det inte så mycket mer med det. Det finns en och en annan solstråle här, absolut. Men de flesta är ganska grå. Och det ser jag som en enorm nackdel. Man ska kunna känna att man kan vända sig till dem som finns där. Det är ju trots allt de är därför.
Personerna här är helt underbara. Det fullkomligt strålar om dem. De är varma personligheter allihopa. Och de visar öppet att de tycker om andra. Vissa är kanske mer tillbaka dragna än andra, men det är helt okej. Alla är här av en andledning och det respekteras. Det är det som är så skönt med dem, att här kan alla få ha en dålig dag utan att det ifrågasätts. Ingen behöver stråla av glädje varje eviga dag. Det är okej att må dåligt, och det är inget konstig med det. Här kan man tom gråta öppet utan att någon kollar snett på en och börjar fråga.
Allt är naturligt och inget är märkvärdigt eller konstigt.
Du kan gråta utan att ens behöva säga något. Alla förstår dig.
Det finns många fina personligheter här. Många har barn och familj hemma. Och somliga har genomgått svåra separationer. Det finns många olika situationer till historia för alla här. Många berättelser gör mig gråtfärdrig.
En sak som jag aldrig kommer att glömma är kvinnan som fick besök av sina söner en dag. Hon bara skrek rätt ut och kastade sig på dem och kramade dem länge länge. Och hon grät. Hon blev så glad. Jag har aldrig sett en sån lycklig människa. Jag höll på att börja att gråta själv när jag såg dem. Så hon sken upp. Och det höll i sig i några dagar efteråt.
Jag blev så glad för hennes skull. Den dagen fick jag, med egna ögon, hur mycket en mammas barn betyder för henne.
Jag har fått träffa så månha olika människor på så kort tid nu. Många av dem kommer jag att minnas länge och väl.
Vissa har jag fått bättre kontakt med än andra. Men jag tycker om många av dem som jag fått träffa. Och en del kommer jag kanske tom att hålla kontaken med. Vem vet.
Under den här tiden har jag verkligen fått vila ut. Men hjärna har väl gått på samma höga varvtal, men jag tror att den har börjat lugna ner sig nu. Jag hoppas det. Men den här intensivveckan känns tung. Ämnet intresserar mig mycket, men alla tidiga morgnar och att det blir väldigt mycket information på en gång känns lite jobbigt. Jag hoppas att jag kommer att orka.
Jag vet inte om jag har hunnit reflektera så mycket under de här dagarna. Jag har kanske fått lite insikt i min egen situation. Men det är inte mycket ändå. Mina frågor om livet har kommit och gått. Och där vet jag vad jag vill. Mina mål i livet råder inga tvivel om. Men hur min situation är idag är aningen luddig. Jag drar i alla snören på en gång och jag borde givetvis ta ett i taget. Men mitt tålamod.. Jag vill ha allt perfekt på en gång och när jag inte får det så ger jag upp. Bara sådär. Jag måste lära mig att ta en sak i taget. Och allt som har en lösning är inget problem. Det finns en lösning på allt. Så egentligen har jag ingen anledning att irritera migsjälv.
Jag ska börja att gå i kyrkan igen. Jag tänkte gå i Söndags, men det blev inte av. Det gick helt enkelt inte av olika anledningar. Jag ville verkligen gå dit, men det blev ett nej. Men nästa Söndag så SKA jag dit! Det är inplanerat som nu.
Kyrkan kommer att kunna hjälpa mig otroligt mycket. Att få träffa alla där och bara att få befinna mig i den miljön kommer att få upp mig på fötter fortare.
Det blev ett långt inlägg ikväll. Men jag måste uppdatera lite och ha något att se tillbaka på.
Men nu när jag fått min tid här så ska jag se till att reda upp allt. Jag ska ta tag i saker som jag så länge gått och grubblat på. Jag ska bli aktiv i kyrkan igen. Det har jag tänkt på så länge.
Så nu ska jag se till att bli hon som jag alltid velat bli, hon jag var en gång i tiden. För två år sen.
Min tid här har givit mig ganska mycket redan. Jag har sett så mycket, hur dåligt människor verkligen kan må. Och vad ett skört psyke kan göra med dem. Med oss.
Men den lilla ynka hjälp de får skrämmer mig. För det kan nätt och jämt kallas hjälp. Den är inte VÄRD att kallas hjälp.
Jag skulle snarare kalla den förnedring. Och det är vidrigt. Felplaceringar och nedlåtande ord, det är vad som verkar erbjudas.
Jag vet inte vad jag ska säga. Det som jag hört berättas är hjärteskärande. Det gör ont i mig och det gör mig ledsen. Jag blir ledsen för deras skull. Ingen verkar få den hjälp de behöver.
Inte för att jag enbart har gott att berätta om min situation och hjälp, men jag har inte blivit så felbehandlad.
Sekritess verkar inte alla förstå vad det är. En kvinna här pratade väldigt öppet om mig och saker som inte ska sägas i andra örons närvaro. Det gjorde mig arg. Dock inte för vad hon sa, det bryr jag mig inte om, men för att hon överhuvudtaget så det så öppet. Det var absolut ingen känslig eller genant sak, men TÄNK OM det hade varit det då? Efter denna händelse så har jag väldigt svårt för henne. I mina ögon så är hon en väldigt okänslig och tanklös person.
Hon har dessutom jobbat med detta i många år, som jag har förstått det, och då borde man verkligen veta bättre.
I övrigt så verkar personalen ganska oengagerade i de som befinner sig på denna plats. De pratar sällan med dem och de verkar inte alls känna speciellt mycket med dem. De liksom bara är. De är deras jobb och sen var det inte så mycket mer med det. Det finns en och en annan solstråle här, absolut. Men de flesta är ganska grå. Och det ser jag som en enorm nackdel. Man ska kunna känna att man kan vända sig till dem som finns där. Det är ju trots allt de är därför.
Personerna här är helt underbara. Det fullkomligt strålar om dem. De är varma personligheter allihopa. Och de visar öppet att de tycker om andra. Vissa är kanske mer tillbaka dragna än andra, men det är helt okej. Alla är här av en andledning och det respekteras. Det är det som är så skönt med dem, att här kan alla få ha en dålig dag utan att det ifrågasätts. Ingen behöver stråla av glädje varje eviga dag. Det är okej att må dåligt, och det är inget konstig med det. Här kan man tom gråta öppet utan att någon kollar snett på en och börjar fråga.
Allt är naturligt och inget är märkvärdigt eller konstigt.
Du kan gråta utan att ens behöva säga något. Alla förstår dig.
Det finns många fina personligheter här. Många har barn och familj hemma. Och somliga har genomgått svåra separationer. Det finns många olika situationer till historia för alla här. Många berättelser gör mig gråtfärdrig.
En sak som jag aldrig kommer att glömma är kvinnan som fick besök av sina söner en dag. Hon bara skrek rätt ut och kastade sig på dem och kramade dem länge länge. Och hon grät. Hon blev så glad. Jag har aldrig sett en sån lycklig människa. Jag höll på att börja att gråta själv när jag såg dem. Så hon sken upp. Och det höll i sig i några dagar efteråt.
Jag blev så glad för hennes skull. Den dagen fick jag, med egna ögon, hur mycket en mammas barn betyder för henne.
Jag har fått träffa så månha olika människor på så kort tid nu. Många av dem kommer jag att minnas länge och väl.
Vissa har jag fått bättre kontakt med än andra. Men jag tycker om många av dem som jag fått träffa. Och en del kommer jag kanske tom att hålla kontaken med. Vem vet.
Under den här tiden har jag verkligen fått vila ut. Men hjärna har väl gått på samma höga varvtal, men jag tror att den har börjat lugna ner sig nu. Jag hoppas det. Men den här intensivveckan känns tung. Ämnet intresserar mig mycket, men alla tidiga morgnar och att det blir väldigt mycket information på en gång känns lite jobbigt. Jag hoppas att jag kommer att orka.
Jag vet inte om jag har hunnit reflektera så mycket under de här dagarna. Jag har kanske fått lite insikt i min egen situation. Men det är inte mycket ändå. Mina frågor om livet har kommit och gått. Och där vet jag vad jag vill. Mina mål i livet råder inga tvivel om. Men hur min situation är idag är aningen luddig. Jag drar i alla snören på en gång och jag borde givetvis ta ett i taget. Men mitt tålamod.. Jag vill ha allt perfekt på en gång och när jag inte får det så ger jag upp. Bara sådär. Jag måste lära mig att ta en sak i taget. Och allt som har en lösning är inget problem. Det finns en lösning på allt. Så egentligen har jag ingen anledning att irritera migsjälv.
Jag ska börja att gå i kyrkan igen. Jag tänkte gå i Söndags, men det blev inte av. Det gick helt enkelt inte av olika anledningar. Jag ville verkligen gå dit, men det blev ett nej. Men nästa Söndag så SKA jag dit! Det är inplanerat som nu.
Kyrkan kommer att kunna hjälpa mig otroligt mycket. Att få träffa alla där och bara att få befinna mig i den miljön kommer att få upp mig på fötter fortare.
Det blev ett långt inlägg ikväll. Men jag måste uppdatera lite och ha något att se tillbaka på.
Men nu när jag fått min tid här så ska jag se till att reda upp allt. Jag ska ta tag i saker som jag så länge gått och grubblat på. Jag ska bli aktiv i kyrkan igen. Det har jag tänkt på så länge.
Så nu ska jag se till att bli hon som jag alltid velat bli, hon jag var en gång i tiden. För två år sen.
Tack för allt Du ger mig..
Tack för min tro på Dig..
Tack för att Du älskar mig,
och vakar över mig
Du finns alltid där för mig,
och Du älskar mig oavsett vad
Ovillkorligt..
Och förlåt mig för alla mina synder,
ge mig styrka att bli en bättre person
Hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
Och ge mig förstånd att inse skillnaden..
Giv mig Sinnesro..
Jag älskar Dig
Du är det Bästa jag har
De säger att Hoppet är det sista som lämnar människan
Det sista som skulle lämna mig är min tro
Jag är Dig så Tacksam..
Amen.
Tack för min tro på Dig..
Tack för att Du älskar mig,
och vakar över mig
Du finns alltid där för mig,
och Du älskar mig oavsett vad
Ovillkorligt..
Och förlåt mig för alla mina synder,
ge mig styrka att bli en bättre person
Hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
Och ge mig förstånd att inse skillnaden..
Giv mig Sinnesro..
Jag älskar Dig
Du är det Bästa jag har
De säger att Hoppet är det sista som lämnar människan
Det sista som skulle lämna mig är min tro
Jag är Dig så Tacksam..
Amen.
Dag 13
Den här dagen har varit helt okej. Jag har varit på kursen idag, jag var supertrött och satt mer eller mindre och sov den första timmen. Kursen var helt okej, men jag har svårt för att hålla mig vaken under föredrag tidigt på morgonen.
Jag är inte skapt för det ändamålet helt enkelt.
Men jag ser fram emot den här veckan. Bara jag inte blir väckt av den av den där hemska kvinnan som jag blev imorse.
Miss Piggy.. Tänka sig..
Jag har ätit jätte mycket idag. Vad tänker jag inte ens gå in på. Jag mår psykiskt dåligt. Ångest.
Men jag ska försöka att klara av den själv denna gång.
Jag önskar bara att den kunde låta mig vara ifred någon gång..
Dagarna här är hur sköna som helst. Jag tycker om de flesta som befinner sig här med mig. Man gillar alltid vissa mer än andra, men jag gillar de flesta på ett eller annat sätt.
Nu kan jag ta det lugnt och lägga all fokus på mig så att jag kan bli bättre och det går hyffsat. Jag tänkte sticka ut och springa snart så att jag kan få någon nattsömn och sen så ska jag upp tidigt imorgon och gå på kursen.
Jag är inte överförtjust, jag skulle hellre sova ut och sitta ute och röka med folk. Men jag ska ge kursen en chans.
Jag kanske kommer att älska den. Vem vet.. !
Jag måste arbeta på att bli mer positiv. Jag ger alltid upp för lätt. Jag ger upp och sen skiter jag i allt.
Det är jag i ett nötskal.
Jag måste skärpa mig.
Nej jag undrar om man skulle gå ut och ta en rök.. !
Skulle sitta bra det!
Peace and Love
Jag är inte skapt för det ändamålet helt enkelt.
Men jag ser fram emot den här veckan. Bara jag inte blir väckt av den av den där hemska kvinnan som jag blev imorse.
Miss Piggy.. Tänka sig..
Jag har ätit jätte mycket idag. Vad tänker jag inte ens gå in på. Jag mår psykiskt dåligt. Ångest.
Men jag ska försöka att klara av den själv denna gång.
Jag önskar bara att den kunde låta mig vara ifred någon gång..
Dagarna här är hur sköna som helst. Jag tycker om de flesta som befinner sig här med mig. Man gillar alltid vissa mer än andra, men jag gillar de flesta på ett eller annat sätt.
Nu kan jag ta det lugnt och lägga all fokus på mig så att jag kan bli bättre och det går hyffsat. Jag tänkte sticka ut och springa snart så att jag kan få någon nattsömn och sen så ska jag upp tidigt imorgon och gå på kursen.
Jag är inte överförtjust, jag skulle hellre sova ut och sitta ute och röka med folk. Men jag ska ge kursen en chans.
Jag kanske kommer att älska den. Vem vet.. !
Jag måste arbeta på att bli mer positiv. Jag ger alltid upp för lätt. Jag ger upp och sen skiter jag i allt.
Det är jag i ett nötskal.
Jag måste skärpa mig.
Nej jag undrar om man skulle gå ut och ta en rök.. !
Skulle sitta bra det!
Peace and Love
Det är därför.
Jag var inte redo. Jag var inte tillräckligt mogen.
Det var därför.
Men jag kan inte undvika att hata min idioti. Hur dum jag var.
Jag kastade bort det bästa jag någonsin haft. Det bästa som hänt mig.
Men hade jag tagit vara på det så hade det kanske varit över helt nu. Det vet jag inte. Men om jag bara haft min dröm kvar.. Om jag hade det så kanske det varit lite bättre nu.. Men nu är den borta.
Jag saknar precis allt. Allt..
Jag saknar sånt jag irriterat mig på. Jag vill allt, och inget.
Men nu har någon tagit mitt ställe. Någon har tagit över min värld, min dröm, mitt himelrike.
Min plats..
Tänk om jag kunde få vissa saker ogjorda..
Osagda..
Eller kanske tom att jag sagt saker som jag egentligen inte alls sagt.
Gjort saker som jag inte gjort..
Men hade de gjort någon skillnad?
I'm not sorry..
Dag 12
Nu har jag varit här i tolv dagar. Det har hunnit hända en hel del vill jag lova. Jag vet inte om jag har gått upp spec mycket i vikt, men det är ju inte därför jag är här nu heller. Men ändå, tänk om det vore därför. Maten är inte den bästa..
Personalen är bra. Min kontaktperson är super. Människorna här är underbara! Jag har fått träffa så många olika typer av människor. Jag älskar dem allihopa. De är underbara.
Min läkare är också bra, och det är inte alla som är det. Det kan jag lova.
Dagarna kan vara långsamma för jag är så van att jobba annars. Här inne finns inget att göra. Tv:n finns men sen tar det stopp. Det blir en del Sudoku och en massa rökpauser och annars blir det joggingturer. Dörrarna låses kl 22:00 och då är jag ute och röker för att klara natten.
De man allra minst skulle finnas där för mig finns där. Det är roligt såna saker.
Man tror att en speciell person kanske kommer att finnas där, men så gör den det. Det är alltid lika spännande att få upptäcka såna saker.
Men ibland så blir man också besviken. Man tror att de finns där, men så gör de inte det.
Men det är då inte min förlust.
Prz har varit en stjärna. Han är en sån som finns där. Alltid.. Vi hörs sällan av, men han är en kille som aldrig sviker.
Han är mig trogen.
Farmor kom hit också. Det var så skönt att få träffa henne. Min älskade farmor, det finns ingen som betyder så mycket för mig som hon gör. Jag älskar min farmor..
Med henne kan jag prata om precis vad som helst med. Hon vet allt om mig.
Jag har träningsvärk i magen. Skönt. Då vet jag att det har tagit då. Nu har jag hela dagarna på mig att träna så det känns riktigt bra.
Peace and Love
