onetruefairytale

Ännu en dag är avklarad. Den har gått ganska bra. Ska gå in och lägga mig och meditera snart. Det är ju så skönt. Men vissa gånger somnar jag. En kväll när jag var hemma hos älskligen och hade jobbat hela dagen så la jag mig för att meditera. Jag kom ner i mitt viloläge på en gång nästan, det var så skönt. Jag låg och njöt en lång lång stund, sen somnade jag. Jag var helt slut. Det var kanske min tredje dag av jobb sen jag kom tillbaka "på riktigt" efter min sjukskrivning. Jag mår mycket bättre, det gör jag. Men jag blir trött väldigt lätt och det är riktigt jobbigt. Personalen gör mycket, är det personal som jag trivs att jobba med och kan slappna av med underlättar en hel del. Idag t.ex. så hade jag en gaphals hängande över mig i köket och det var inte roligt. Han jobbar på sitt sätt och jag har aldrig en chans att hinna med på vad jag ska göra och inte. Jag vill inte säga elaka och dåliga saker om han, för jag tycker absolut bra om honom. Men han ska föregå med gott exempel, han ska vägleda oss. Man vägleder inte genom att gapa och skrika. Jag lyssnar inte mer bara för att han skriker, snarare tvärt om. Jag stänger av och tycker bara att han är jobbig att behöva lyssna på. Ingen är någonsin perfekt och ingen kan vara precis alla till lags. Men hur vill han att vi ska vara? Vad vill han se? Vad ska vi göra för att göra honom nöjd?
Ärligt talat så känns det som att han inte kan svara på det själv. Eller också säger han en sak och sen nöjer han sig ändå inte med det när vi står där i driften.

Stress kan göra så mycket med människor. Den kan rent av förstöra människor. Är det värt det? Är det värt att stressa sig igenom hela sitt liv utan att ens lägga märke till det? Tänk att ha levt ett helt liv och inte ha lärt sig någonting bara för att man stressat sig igenom det och inte varit närvarande en enda sekund.
Jag har stressat en hel del i mina dagar. De tre senaste åren faktiskt. Idag kan jag inte ens stressa. Jag kan skynda mig, men stressa är en omöjlighet för mig nu. Och ärligt talat så känns det som att jag inte direkt gått miste om något heller. Varför skrika? Varför stressa? Varför få utbrott som man sedan måste be sin omgivning om ursäkt för? Är det värt det? Ska de behöva ta sånt ifrån en? Jag tycker inte det..
Jag fick ett litet utbrott härom dagen, jag kastade en tom flaska som det varit salsa i på min kollega. Inte med flit dock. Men jag tyckte att det var onödigt. Jag kom över mitt utbrott fort, lika snabbt som det slog mig.
Det kallar jag framsteg.

Jag pratade med min pappa idag och det ser ut som att jag ska åka ner till honom över jul. Jag har träffat honom en gång på tre år. Det kan vara trevligt att åka ner dit igen. Det var han som lärde mig att meditera. Min pappa är bra han.

Jag har så många tankar i mitt huvud. Jag vet inte vart jag ska börja..
Jag vill så mycket. Jag vill utvecklas. Jag vill börja på min framtid någon gång. Jag vill gifta mig, jag vill ha barn någon gång. Jag vill köpa hus och jag vill bli den hemmafru jag velat bli så länge nu.
Jag vill börja på mitt liv helt enkelt.

Men just nu så har jag nyss börjat må bra igen. Det är ingen idé att förhasta saker. Jag gör nog bäst i att ta ett steg i taget. Än så löper jag risk att falla tillbaka. Ångest är inte att lita på, den var ändå min bästa vän under en lång tid. Den var min enda trygghet, den svek mig aldrig. Den fanns alltid där.

Nej jag ska nog gå in och duscha och lägga mig nu.
Jobb imorgon.. Ouuf.

Peace and Love,

Isse

Det har varit skönt att vara hemma hos älsklingen ett tag. Miljön gör mycket och det var skönt med ett sånt ombyte. Men ett ombyte jag inte tycker om är att ställa om mig från att vara med någon (under en längre tid) till att vara ensam en hel dag och en hel natt. Det är förmodligen min värsta sotrs ångest. Ångesten av "ensamhet". Men egentligen så tycker jag om ensamheten. Jag tycker att den är skön. Att bara vara, att göra det jag själv vill när jag vill. Jag tycker om det.
Men ikväll har min ångest inte varit så jobbig, det har gått relativt smärtfritt. Det kan bero på att jag kunde prata med honom om min ångest som jag får, han ville att jag skulle komma ändå. Men jag sa nej. Jag ska klara av den här ångesten. Jag ska bemästra den. Om jag så ska behöva plågas till tårar, som jag gjort alltför många gånger, så ska jag göra det om och om igen tills DEN ger sig. Jag gör det inte. Inte den här gången.
Jag har mått bra i över en månads tid och jag ska fortsätta att göra det nu. Kosta vad det kosta vill.

Jag kan prata om mina känslor med någon som jag är tillsammans med. Det känns ganska häftigt. Jag har aldrig kunnat göra det förr. Som nu, nu kunde jag berätta om min ångest utan att snyfta till själv. Ångest över ensamhet när jag inte varit ensam på ett tag har jag haft i många år. Men det är inte fören nu som jag insett att det är ångest. Jag visste nog inte ens vad ångest var för något förr. Jag tror inte det.. Det är ganska sjukt att jag har haft ångest längre än vad jag vetat vad det är för något.

Igår blev jag yr på min medicin igen. Jag hade rökt för mycket och rökning stimulerar belöningscentrum, precis som min medicin. Det är ingen härlig upplevelse kan jag lova. Allt snurrade och jag snurrade runt i sängen för att få det att sluta snurra. Älsklingen fick hjälpa mig av med kläderna. Jag fixade det inte, jag trodde att jag skulle spy av illamående.

Jag är pank. Jag är så pank som en människa kan bli. Jag bor inte på gatan, än. Men det känns som att jag kommer att göra det snart om jag inte slutar att spendera pengar.
Jag blir så arg på migsjälv. Varför?!! Varför kan jag inte bara låta bli att handla upp alla mina pengar.
Gaah.

Men jag tror att jag kommer att kunna fixa det här denna gång. Det känns så!
Stress påverkar inte mig på samma sätt längre. Visst kan jag skynda på, men jag känner mig sällan som en stressapa. Jag får inte damp längre och jag får inga panikattacker. Jag blir fortfarande trött fort och jag behöver många timmars sömn under nätterna. Men jag känner en sorts lycka inombords som jag inte känt på länge, och den lyckan håller mig vid liv. Det är den som får mig att orka.
Sen så har jag börjat att meditera, meditationen får mig att hålla ett längre varatal och det gör en enorm skillnad. Det stänger ute all den negativa stressen. Jag kan hålla mig lugn på ett helt annat sätt nu. Jag har t.o.m. svårt för att stressa. Stressar jag så gör jag det för att jag är peppad och för att jag tycker att det är kul. Det kallas även för positiv stress. Den är inte dålig på samma sätt. Inte för mig i alla fall.

Nu ska jag gå in och lägga mig. Meditera, läsa böcker, be.. sova..
Ja.. Jag älskar det.. !

Älskling.. Jag älskar dig..

Du är den bästa <3

Peace and Love,

Isse

Ja, faktiskt.
Jag håller med.

Idag så ska jag till sjukan igen. Jag har missat en massa tider där så idag SKA jag dit.
Och igår såg jag en jätte sorglig film, jag minns inte vad den heter men den är verklighetsbaserad om jag inte minns helt fel. Den är från 1800-talet. Filmen hade allt: kärlek, sorg, otrohet, vänskap, lycka..
Ja, den hade allt. Jag satt och grät när jag såg den. En sån vacker film..

Jag hittade gamla brev härom dagen också. Jag kastade dom.

Tiden rusar iväg.
Måste skynda ut till bussen nu!

Peace and Love,

Isse

Kanske är det så att somliga av oss måste gå igenom eld för att sedan kunna nå sina mål.
Jag satt och tänkte på det igår när jag skrev dagbok. Jag har fått ta mig igenom en hel del och ibland så undrar jag hur jag orkade och hur jag till slut klarade av det. Men jag klarade det, och jo jag har stundvis ångest idag med, men den kommer inte lika tätt inpå längre. Idag kan jag nästan ta det, att jag emellanåt inte mår bra alls. Jag har väl lärt mig att svälja min stolthet i såna lägen.
Jag kom också fram till att all min ånget, alla mina tårar, alla mina självskadebetéenden, överdoseringar osv har varit värt det. Allt (t.o.m. mitt ex) har varit värt det. Jag skulle kunna ställa mig och tacka honom för alla mina miserabla dagar vi delat tillsammans (med han dator och tv-spel givetvis). Det har varit så värt det. Allt har sitt pris, men även denna gång har jag mer än gärna betlat det priset. Han må ha varit mer än dålig för mig, men utan honom så skulle jag kanske inte vara där jag är idag. Delvis mitt besök på 52:an och delvis bara något hus från där han bor.
Jag kanske grät och skrek inombors under mina dagar med honom, men idag så är jag lyckligare än jag varit på evigheter. Så ja, jag ångrar ingenting. Allt man ångrar är det man inte gjort.
Så som jag känner det idag så har min dröm slagit in. Jag mår inte helt bra, men jag har det bästa stöd och den bästa tröst jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag kan bara börja må bättre nu, och det har jag redan gjort.
Idag kan jag ta mig tid och känna ro för att meditera. Det är något jag velat börja med länge men jag har varit alldeles för uppskruvad för att ens kunna försöka.
Idag är jag en bra bit påväg.

Jag pratade nyss med Jompa. Haha. Vilka roliga konversationer vi har jag och han.
Visst får man skratta alla gånger när man pratar med honom!

Igår så hyrde jag och älskligen filmer. Det var tre filmer för 120kr eller något så då hyrde jag två som jag ville se medans han skulle pyssla på lite med saker här hemma och sen kollade vi på filmen som vi valt tillsammans.
Det var så mysigt. Vi kom i säng vid halv sex på morgonen.

Nej nu ska jag nog ta och sussa kudde.
Det är en dag av arbete som väntar imorgon! (=

Peace and Love,

Isse

Ja, jag är fortfarande vaken. Både älsklingen och Malin har ringt mig. Han för att han undrade hur det går här och om jag har lagt ut nyckeln till han (vilket jag gjort nu) och Malin för att hon ville prata och var ute och rökte. Jag stod själv och rökte då med. Ja, sen har jag duschat och diskat undan. Ställt in mina saker i badrummet och så.

Jag har inte gjort så mycket med andra ord.
Det är personalfest och möte imorgon. Jag har inte bestämt mig om jag ska gå än. Jag vet inte om älsklingen ska dit heller. Jag vet inte.. Sist jag var på ett sånt där möte så satt jag mer eller mindre (mer åt mer-hållet) och sov och plötsigt så vaknade jag av att någon där inne satt och grät. Jag förstod inte varför just då, men sen fick jag det förklarat för mig efter mötet. Ja.. Vad ska man säga?
Jag är rädd för att jag ska somna även denna gång. Jag klarar inte av att sitta vaken under långa möten eller föredrag. Men jag får se.. Jag hoppas på att kunna komma. Det skulle vara roligt ändå.

Nej nu ska jag sova. På riktigt. Jag ska lägga mig. Meditera.. !
Mys mys!!

Peace and Love,

Isse

Tredje natten nu och det har varit så skönt att vara här. Jag är en hemmakär person, men jag har inte haft någon hemlängtan än så länge. Allt har gått så bra.
Jag är så glad.

Idag så har jag städat åt älsklingen. Jag dammsög och diskade och plockade på lite här hemma. Han jobbar ju i natt och jag har länge noterat att här måste dammsugas. Min städmani kommer nog aldrig att försvinna. Hemma dammsuger jag i princip varje dag så när jag komma hem nästa gång så kommer jag att städa och diska. Det ser ut som ett bombnedslag där. Men nu är jag ju inte hemma, det man inte ser det finns inte.
Här hemma hos älskligen är det nu fint i alla fall! :)

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag har massor av saker att berätta men de sakerna kommer jag aldrig att skriva ner på internet, om jag säger så. Super roliga saker, men inget som passar här direkt.

Men jag mår bra. Jag är så kär, jag är lycklig. Jag har fått höra de rätta orden, ord som jag tidigare bara drömt om. Allt klickar så bra och utan att jag själv sagt det till honom så har han sagt det till mig med.

Ja tänk om jag kunde skriva ner allt jag känner. Jag är så glad för att jag har honom, jag är så glad för mina vänner. Jag är så glad för att jag har min familj och släkt och att vår relation numera är bättre. Inte för att jag kan berätta precis allt för dom nu heller, men det är bättre. Jag tror att de har förstått att jag behöver en del ensamhet och lugn och ro.

Jag har börjat meditera igen! Det är så skönt! När jag kommit ner i det viloläge då jag inte ens kan känna min kropp längre, det är en underbar känsla. Då vet jag att hela kroppen är så avslappnad så att det inte länge känns. Jag har extremt spända käkar och behöver därför en bettskena då jag sover, men även under dagarna så går jag och biter ihop. Men då jag mediterar så är t.o.m. mina käkar avslappnade. De vill inte bitas ihop. Jag blev grymt imponerad idag då jag upptäckte det.

Meditation är så bra för många saker. Första dagen då jag mediterat, på länge, hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Men det var väl för att en massa spänningar släppt, och då kan man få huvudvärk. Men det var en dag, jag har inte haft det nu på ett tag.
Jag känner mig mycket lugnare. Jag vill inte göra allt så fort längre. Det är svårt att förklara, men känslan är underbar. Jag kunde även meditera då älskligen satt här. Annars brukar man inte kunna slappna av på samma sätt om man inte är ensam. Jag vet inte hur länge jag låg där, men tiden bara rusade iväg. Malin ringde, älskligen fick svara och gav sedan luren till mig. Jag var ganska borta, jag mediterade ju. Vi la på och jag fortsatte ligga där i sägen. Sen somnade jag, jag kände hur trött jag var och jag blev mer och mer avslappnad och sen sov jag. Jag vaknade till när älskligen kom och kröp upp hos mig. Han låg mot min mage och vi sov en stund innan han gick till jobbet. Det var så mysigt. Jag älskar honom!

Sen fick jag ett jättefint mejl av min pappa. Min älskade pappa. Han är den bästa pappa man kan ha.
Han har aldrig låtit mig glömma hur mycket han älskar mig. Han har sagt att han älskar mig varje dag sen den dagen då jag föddes. Det han skrev är det finaste någon någonsin skrivit till mig. Jag blev så glad. Gladare än vad jag redan var. Min pappa.. Jag älskar honom.

Nej jag undrar om jag ska hoppa in i duschen och sedan lägga mig. Jag ska vara på sjukhuset klockan elva imorgon. Såå tidigt. Men jag ska också meditera innan jag lägger mig! :D
Skönt skönt skönt!! Det är svårt att förstå att meditetion kan hjälpa en så mycket. Jag förstår inte varför jag inte fortsatte med det efter att jag flyttat tillbaka hit till Sundsvall. Det är ju inte svårt, det är bara att ligga och slappna av. Tänka bra saker, typ. Det är ju olika, vi alla ÄR olika. Men principen är densamma.

Men ja, nu ska jag duscha. Jag luktar.

Ha en bra kväll. Kärlek till er alla!!

Peace and Love,

Isse

Den här dagen har varit extremt lång tycker jag. Varför kan jag däremot inte säga.. Den har bara varit det.
Jag har varit barnvakt åt min mosters hund, Diana, idag igen. Det är alltid lika mysigt. Djur är sanna vänner. De finns alltid där, de kan till och med trösta en om man är ledsen. Jag vill ha en hund.

Natten som var så sov jag över hos älsklingen. Det var också mysigt! Han fick något infall och frågade om jag ville se på film och jag tyckte "varför inte". Vi tog en taxi hem till honom vid ett på natten.
Jag älskar impulshandlingar!

Den bästa impulsen är nog när jag och Jompa drog ner till Stockholm. Det var också en grej som var helt oplanerad!

Ja.. Vad kan jag mer ha att berätta?
Har jag sagt att jag börjat jobba igen? Det har jag säkert gjort.. Det har gått rätt bra i alla fall. Inga bärande pass nästa månad, men jag klagar inte. Visst är det lite tråkigt, det är det ju. Men å andra sidan, hur skönt är det inte att slippa ansvar då? Sånt borde man ta på sig så lite som möjligt tycker jag. Att ha en anställning som ligger mittemellan är det bästa ändå. Man är inte extra men samtidigt så är man "chef". Man kan ha alla pass men inte för mycket av något. Det är rätt skönt.
Vem vet, det kanske funkar bättre nu när jag slipper ansvar. Kanske, kanske inte. Jag ska bara njuta av att slippa bestämma på ett bra tag. Woohoo!!

Jag och min moster hade ett ganska bra samtalsämne idag när vi fikade: vad får kvinnor att tjata på män?
Vad gör oss kvinnor så tjatiga?
Jag har en teori om att det till stor del handlar om komunikationen. Fungerar inte den så är det i regel ganska kört. Jag tror mig vara en ganska enkel person, visst kan jag tjata. Men att tjata om disk skulle aldrig falla mig in. Eller om att ta ut soporna. Det ska krävas en hel del lathet för att jag ska tjata eller bli förbannad. Jag vet inte, men jag kan aldrig minnas att jag tjatat sönder någon.
Jag tror på komunikation och kemin personerna emellan. Ingen vill tjata, ingen tycker om att tjata. Och är det någon som gör det så är det den som har problem, anser jag. Men det är jag det!
Min mamma kan tjata en hel del, men hon bad inte heller alltid snällt först utan hon kunde sätta igång och gnälla med detsamma. Sånt är extremt jobbigt att höra.
Jag är allergisk mot tjat och gnäll. Det är förmodligen det värsta jag vet.
Pest eller kolera?

För övrigt så har de hittat min grannes självmordsbrev. Jag tycker att det är hemskt.
Typ två dagar efter att jag kommit hem från sjuan så får jag veta att han är försvunnen. Nu så vet vi, med största sannorlikhet, att han tagit livet av sig. Sammanträffande? Kanske..
Efter 14-16 sömntabletter, plus lite andra piller , så kunde jag också ha dött. Dock inte med flit då.
Det känns hur som helst ganska läskigt.. Jag hoppas för hans anhörigas skull att de hittar honom, oavsett vilket skick han är i. Bara så att de får veta och i värsta fall ta farväl åtminstone. Ovisshet är aldrig en lätt sak att handskas med. Och just deras ovisshet om var han kanske finns måste nog vara den värsta sortens ovisshet..

Vad krävs egentligen för att man skulle vela ta sitt eget liv? Jag har sällan haft det lätt i mina dagar. Och min överdos berodde inte på att jag ville ta mitt liv. Jag ville bara slippa den förbannade helgen. Och antalet piller ska jag inte ens yttra mig om, jag minns inte att jag tog så många. Jag minns fyra av dem, restrande gissade jag mig bara till när jag kom hem och hittade toma kartor.
Men att göra en sådan sak och vilja dö, det kan jag inte föreställa mig. Jag förstår inte.. Hur dåligt måste man inte må då? Då kan man verkligen inte se en enda bra sak i sitt liv, livet måste ju kännas som en böld i arslet. Men jag har också känt så, men jag har aldrig funderat över hur jag skulle ta livet av mig. Så det måste ju kännas betydligt mycket värre än så..
Vad hemskt.. Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Att tänka sig att en människa kan må så dåligt, att en person inte ser något ljus alls i sitt liv. Jag har i alla fall min älskling, mina vänner, mina bröder, Bumbi och mina släktingar och familj. Och faktiskt, efter min vistelse på sjuan så har mitt förhållande till familj och släktingar blivit bättre. Jag kan prata med dem på ett annat sätt nu. De har kanske börjat inse saker. T.ex att de inte ska ringa hela tiden och tjata på mig. De första dagarna var oerhört jobbiga, för då ringde de hela tiden och svarade jag inte så pratade de in ett meddelande och sa att om jag inte hörde av mig snart så skulle de komma hit och kolla till mig. Saken var bara den att när de ringde mig så brukade jag sova och hörde inte ens telefonen. Men nu ringer de inte alls lika ofta. Skönt.

Men men..
Nu ska jag sova. För en gångs skull så är jag trött. Är alltid pigg på nätterna annars.
Men nu har jag städat, jag har diskat och gått ut med soporna!
Klar för sängen!

Peace and Love,

Isse

You change your mind
Like a girl changes clothes
Yeah you, PMS
Like a bitch
I would know

And you over think
Always speak
Cryptically
I should know
That you're no good for me

Cause you're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in then you're out
You're up then you're down
You're wrong when it's right
It's black and it's white
We fight, we break up
We kiss, we make up

You,You don't really want to stay, no
You,should you don't really want to go-oh

You're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in and you're out
You're up and you're down

We used to be
Just like twins
So in sync
The same energy
Now's a dead battery
Used to laugh 'bout nothing
Now your plain boring
I should know that
you're not gonna change

Cause you're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in then you're out
You're up then you're down
You're wrong when it's right
It's black and it's white
We fight, we break up
We kiss, we make up

You,You don't really want to stay, no
You,should you don't really want to go-oh

You're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in and you're out
You're up and you're down

Someone call the doctor
Got a case of a love bi-polar
Stuck on a roller coaster
Can't get off this ride

You change your mind
Like a girl changes clothes

Cause you're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in then you're out
You're up then you're down
You're wrong when it's right
It's black and it's white
We fight, we break up
We kiss, we make up

Cause you're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in then you're out
You're up then you're down
You're wrong when it's right
It's black and it's white
We fight, we break up
We kiss, we make up

You,You don't really want to stay, no
You,But you don't really want to go-oh

You're hot then you're cold
You're yes then you're no
You're in and you're out
You're up and you're down

Jag har sovit i princip hela dagen. Älskligen gick hem vid eftermiddag och att jag fick en ångest som inte var av denna värld. Har jag inte varit ensam på ett tag så får jag en enorm ångest när jag väl kommer att vara ensam, det är svårt att förklara. Men det går över ganska snabbt, men jag valde att sova bort min ångest.
Det blir minst smärtfritt så.

Egentligen så har jag inget problem med att vara ensam, när jag och Johan hade gjort slut (eller några månader efteråt) så var jag här hemma ensam en hel del. Det var sällan jag hade sällskap som sov över här. Och jag trivs med ensamheten. Det jag kan ha problem med är t.ex. som nu, när älskligen varit här en hel del, åker hem och så är jag ensam en natt eller två. Det är jobbigt. Det blir, för mig, en omställning som jag måste vänja mig vid. Men jag vänjer mig snabbt, det är de första timmarna eller första natten som är jobbig och ångestfylld. Men sen brukar det gå bra. Fråga mig inte vad det är eller vad det beror på, jag vet inte själv riktigt. Jag har varit på det här viset så länge jag kan minnas. Sen jag gick i gymnasiet t.o.m. När Anna brukade sova hos mig så var det likadant då. Hon sov hos mig väldigt ofta, och när hon väl sov hemma så hade jag en sån här ångest med. Den är sig lik, min ångest. Den sviker mig aldrig. Den är som en trygghet nästan, fast ändå inte.. Jag menar, det är ju trots allt ångest.

Ja vad ska man säga.. Jag är ganska van. Och på ett sätt kan det vara skönt att veta hur och när man kan eller kommer att få sin ångest. För då kan man förbereda sig mentalt. Kommer den bara över på en sekund så är det nästan jobbigare. Jag tycker det i alla fall..

Nej jag undrar om jag ska gå ut och röka nu. Ska lägga mig och läsa sen när jag ska lägga mig.
Det är faktiskt en fördel med att sova ensam, då kan jag läsa i lugn och ro! Har jag älskligen här så får ju han all min uppmärksamhet. Det är knappast boken! Så att kunna läsa är underbart skönt! (=

Peace and Love,

isse

Igår så jobbade älsklingen natt, han kom hem vid halv fyra och vi stupade båda i säng vid fyra. Då hörde jag att det var någon på ytterdörren, någon som bankade men jag tänkte att det säkert var någon granna som supit och tappat bort nyckeln eller något. Jag tänkte inte mer på det och somnade på studs.
Tidigt i morse så hörde jag en dörrknackning. Älsklingen puffade på mig för att jag skulle vakna riktigt och jag undrade vad klockan var. Den var 07.30 och jag tyckte att aldrig att jag öppnar dörren för någon som jag inte vet vem det är den tiden på dygnet. Det kunde ju vara precis vem som helst, Jehovas eller någon pundare. Vem vet..
Vi somnade om för tre sekunder och sen dunkade de på dörren "BANK BANK, DET ÄR POLISEN, ÖPPNA DÖRREN!". Vi bokstavligen flög upp ur sängen och undrade vad det handlade om.

Min granne är försvunnen.

Hela dagen så har polisen snurrat runt här. Det är både tryggt och jobbigt.
När jag och Malin stod och gjorde oss iordning för krogen så knackade det på dörren. Jag hörde det inte men när Malin sa till så stelnade jag till. Tycker att det är obehagligt när jag inte vet vem det är, men jag kunde ju ana vad det var om. Med största sannorlikhet så är det ju polisen, i alla fall nu när min granne är försvunnen.
Sen har jag sett dem två gånger till fara förbi här. När jag stod ute och rökte så kom de igen och frågade mig om jag bor här och sen fick jag visa dem källare och förråd och sånt för att de skulle kunna kolla såna ställen.

Allt kommer så lägligt. Egentligen så litar jag inte på poliser så mycket, skumma människor känner jag av. Men det har stått så mycket om poliser i tidningarna och här är det inte samma personer som stryker runt. Poliser är ju polier, de som har varit här idag har inte varit samma personer om jag säger så. Man hinner inte ens med själv i svängarna.
Numera så är det knackningar på dörren, det är poliser här emellanåt (iaf idag, men det lär väl, förhoppningsvis, lugna ner sig eftersom), killen saknas och det är min granne. Visserligen en enstöring (han beskrivs så av många, och det är ett faktum att han är det), men en enstöring kan tillhöra vilken katerogi som helst. Det kan vara allt från en svampplockare till mördare. En enstöring kan man aldrig veta vad det egentligen är för en person, de är ju själva i princip hela tiden (för annanrs skulle han ju inte vara en enstöring) och vem vet då något om denne?
Inte för att jag tror att min granne tillhör någon av ovanstående katerogier, det var bara ett exempel. Men det är ganska otäckt ändå. Undrar vad som hänt honom? Var är han? Har han tagit sitt liv eller har kanske någon annan gjort det åt honom? Var han kanske ute och plockade små kantareller eller skulle han bara ut med soporna?
Nu var han en kille som joggar, då lämnade han alltid telefonen hemma. Och hans telefon är hemma, antagligen skulle han ut och jogga. Men kom han iväg att göra det eller hann något inträffa som gjorde att han aldrig kom iväg? Eller hände det något under den tiden har var ute?

Polisen har inte sagt något. Det jag skrivit här är bara teorier från min sida. Kidnappningar är ganska ovanligt, i alla fall i Sverige. I Sundsvall. Men jag tycker att det varit en del försvinnanden på sistone.
Många försvinnanden har en förklaring, men nu har den är killen sin telefon hemma. Jag vet inte.. Men för mig låter det lite skumt. Men jag hoppas att han kommer till rätta, oavsett vad som hänt honom.

Hade jag inte min älskling här så skulle jag inte våga sova här hemma. Rätt som det är så bankar någon på dörren vid sju på morgonen. Hur obehagligt är inte det då? Jag öppnar aldrig dörren om jag inte vet vem det är.
Ring eller stoppa ett brev i min brevlåda om det är viktigt. Eller ropa att det är polisen, då kan jag kanske också öppna. Men nu hade jag älskligen här så då var jag inte lika rädd. Om han inte varit här så hade ju hjärtat slutat slå på mig.

Jag älskar dig, mitt hjärta.
Tack. Tack för att du finns.

Peace and Love,

Isse

Jag löste ju problemet i helgen, men nu verkar ett nytt problem ha uppstått: min mormor.
Hon ringer mig dagligen, och svarar jag inte så åker hon hit. Hon har tack och lov inte gjort det, men om jag inte svarar på någon timme så skulle hon utan att tveka åka hit.
Hon menar bara väl, men jag tycker att det är äckligt jobbigt. Hon har hittat någon kurs som är på fem veckor som hon tycker att jag ska vara med på. Det är någon kurs där man lär sig att hantera stress och man ska bo på det där stället där kursen är. Jag vägrar. Jag tänker INTE gå någon kurs. Och att kunna hantera stress är inte mitt huvudsakliga problem. Bra stress älskar jag och den har jag absolut inget problem med, och skulle jag må så dåligt över just stress så skulle jag inte kunna ta någon alls. Inte ens bra stress.
Det värsta av allt är att min mormor verkar ha bestämt sig, hon tycker att jag ska gå den där förbannade kursen och hon har inte ens väntat på ett "ja" från mig. Jag vill inte såra henne, men det verkar som att jag måste göra det ändå genom att säga att jag inte vill.

Allt jag behöver är lugn och ro. Jag vill slippa att folk ringer mig hela tiden och flera gånger om dagen.
Jag vill känna efter själv vad jag behöver och vad jag inte behöver. Jag vill kunna vara den jag är, jag vill inte behöva låtsas att jag mår bra. När jag har såna bra människor runtomkring mig så mår jag alldeles utmärkt bra.
Som när jag har min älskling här.. Då mår jag som bäst.

Han somnade ganska tidigt igår. Jag började städa undan lite och plocka. Jag hade tvättat och torktumlat kläderna så jag gick och hämtade dem och vek och la fram på soffan så han hade rena kläder. Sen diskade jag.
Han lägger alltid märke till alla de små sakerna jag gör. Jag blir så glad. Han blir glad och sen blir jag glad. Är jag glad så blir han glad.
Han frågar hela tiden hur jag mår nu efter att jag varit på sjuan. Och när jag säger att det är bra så tittar han på mig och frågar om det verkligen är bra. Han är så söt, speciellt när han tittar på mig sådär. Det pirrar i hela kroppen och han gör mig så glad. Att se att han bryr sig så påskyndar på tillfrisknande väldigt mycket.
Den där glädjen.. Den där kärleken.. Den är underbar!

Nu ska jag ner till jobbet och ge honom hans nässprej.
Stackarn är ju förkyld.

Peace and Love,

Isse

Tack för att du finns. Ord kan inte beskriva hur glad jag är över att jag har dig.
Med dig så känner jag mig trygg, med dig kan jag vara mig själv oavsett hur jag mår.
Du behöver inte göra något för att du ska få mig att må bra, det räcker med att du bara finns där..
Att du finns i min närhet. Min kärlek till dig är oändlig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna såhär, och de säger ju att det kommer när man minst anar det. När man slutat söka.
Jag kan känna en sån samhörighet med dig, det är en känsla jag aldrig känt med någon förut. Jag vet att man alltid säger så, men jag menar vartenda ord. Jag var bekväm i ditt sällskap från första början. Tystnaden var aldrig nervös och att säga rätt saker var aldrig en ansträngning. Allt klickade.
Allt känns så bra. Allt känns så rätt.
Jag har funnit allt det jag sökt. Jag blir så fundersam, jag kan inte hitta några fel. Inget är någonsin perfekt i denna värld, men det här är så perfekt som det bara kan bli.
Alla de små sakerna finns där, de små saker som brukar fattas för att allt ska passa så bra ihop.

Allt är så bra. Allt passar. Mina känslor blir bara starkare och starkare. Jag har inte hittat något att störa mig på.
Allt är perfekt! Så perfekt det bara kan bli..

Jag är så kär. Jag kan känna lycka. Och det är denna lycka som håller mitt humör uppe.
Det är den som gör mig lugn när det känns som att hela min värld håller på att rasa sönder och samman.
Du gör mig hel. Du behandlar mig som en prinsessa varje dag, varje minut. Jag vill göra dig lycklig.
Med dig känns det så rätt. Du är min kärlek.

Du är det vackraste jag vet.
Du och jag. Det kan inte kännas bättre..

Jag älskar dig.. Du har en sån stor del av mitt hjärta..
Jag är så kär att ord aldrig kan beskriva.. Jag har fallit helt och hållet..
Men denna gång känns det inte konstigt, det känns bara bra..
Jag älskar dig så mycket..
Du & jag.

Bara Din <3

Jag läste min dagbok från torsdagen, det var helt sjuka saker jag kände den kvällen. Jag var så avtrubbad. Jag hade en sån ångest så jag kunde inte ens känna den själv. Den var så stark så att känslan blev iskall.
Det är svårt att förklara, det är en känsla man måste uppleva själv. Jag har aldrig känt den där sortens ångest förr. Jag satt mest och stirrade när jag satt där ute med en cigg i munnen och skrev. Jag försökte sätta ord på känslorna, men det gick inte. Jag kunde ju inte känna dem själv! De enda känslor och tankar jag kunde skriva ner var såna som jag vet att jag normalt sätt känner.
Kvällen var helt unik i sig.

Jag hade skrivit ett ganska långt inlägg men jag råkade sudda allt. Och jag skriver inte om allt. Så angeläget var det inte..

Men hur som helst så mår jag bättre. Jag mår en hel del bättre.
Den enda nackdelen med allt är att släktingar till mig har blivit tjatiga och ringer hela tiden och vill att jag ska komma på middag osv osv. Som om att jag skulle orka med det.
De kommer med "anti-stress" kurser som är på fem veckor och som dessutom håller till i en annan stad! Jag klarade inte ens av att fullfölja ätstörningsveckan! Den var en vecka lång och kursen var endast dagtid.
Jag hoppade av för att jag inte orkade med den. Nya människor, man ska sitta hela dagarna och lyssna plus att det kanske inte alltid är så intressant. Då somnar jag. Någon skulle kunna stå och slå mig i huvudet under hela föredraget, men jag skulle somna i alla fall. Jag kan inte hålla mig vaken helt enkelt!

Nej. Usch. Låt mig bara vara.

Ska ut och röka och lägga mig sen.
Är rätt trött. Sjukan imorgon, mitt första hem.. !

Peace and Love,

Isse

Det här kanske verkar helt stört. Kanske rent utav konstigt att jag skriver här. Men jag har ett behov av att ventilera, jag vill få ord på saker och ting. Jag är heller inte den som försöker att vara någon annan än den jag är. Jag är rätt öppen, rätt rakt på sak.. Mamma skulle förmodligen ifrågasätta mig om hon såg eller visste om att jag skriver om mitt liv här. Men det handlar inte om det, vad det handlar om är vad jag känner för att skriva om. Vem jag är som person och vilka misstag en människa kan göra i sitt liv. Jag står för den jag är och jag står för mina misstag. Jag är kanske inte alla gånger stolt över dem, men jag kan stå för dem och säga att jag gjort fel.
Jag skriver inte om vad som helst heller, det är bara som allting annat: vissa saker är mer personliga än andra.
Vi är alla unika.

Torsdagen, eller snarare natten till fredagen, var hemskt. Egentligen så kan jag väl inte säga det heller, för jag minns ju inget. Men jag kan bara gissa mig till hur det var för mina nära och kära..
Jag hade en enorm ångest över helgen, alla mina planer och dubbelbokningar. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Hur jag än vred och vände på det så skulle jag göra någon less och förbannad för att jag är så tanklös och virrig. Men jag har faktiskt problem med mitt minne. Som min läkare säger: närminnesstörning. Det kan man MINST kalla det.. Men jag har en lösning på allt. Jag vet hur jag ska ta mig ur olika sorters situationer. Jag kan säga att jag lyckades helt fantastiskt bra denna gång!
Jag har inget minne av torsdagskvällen. Det sista jag minns var att jag befann mig i vardagsrummet/sovrummet. Sen är det svart. Nästa sak jag minns var att jag vaknade upp på sjukhuset och frågade min mamma, mormor, och morfar som stod där vid min sida vart jag var någonstans. Ett helt dygn förblev en minneslucka. Jag minns inte än idag vad som hände de timmarna/det dygnet.
Av vad jag fått höra är att jag flippade ur totalt här hemma. Jag betedde mig som om  jag var full. Det är så jag blivit beskriven. Vid nio på fredagmorgonen så hade jag tydligen ringt Angelica och svamlat i telefonen och hon förstod vad jag gjort och hon ringde 112. Vid halv tio så kom min stackars mamma för att hämta mig (vi i familjen skulle åka och hälsa på min bror) och då yrade jag runt för fullt här hemma och letade saker. Hon blev helt förskräckt och frågade mig vad jag tagit för något. Jag minns inte vad jag svarade, om jag ens kunde svara henne. Hon plockade ihop alla mina mediciner och körde mig till akutpsyk. När vi var där så minns jag faktiskt att jag fick ett nikotintuggummi, men sen är allt svart igen.

Saker jag fått höra i efterhand av andra patienter är att det första jag sa när jag kom in på sjuan var att jag ville gå ut och röka. Det var lite roligt faktiskt. Men sen hade jag också sprungit in på toaletten för att stoppa i mig ännu mer tabletter. Det var mest bara sorgligt.
När jag skulle ringa farmor och be henne ringa upp mig för att jag nästan hande slut på pengar på mobilen så gav jag henne fel nummer. När jag väntat någon minut på att hon skulle ringa upp så kom jag på mig själv med att jag faktiskt inte minnas vad jag har för nummer. Jag blev akut osäker på mitt eget minne. Jag ringde upp Malin och frågade henne vad jag har för nummer. Därefter så ringde jag upp farmor igen och gav henne rätt nummer.

Jag sov i över ett dygn när jag anlänt till sjukhuset. Jag fick inte gå ut och röka själv, mormor var tvungen att följa med för att jag skulle få tillåtelse av personalen. Andra gången jag var ut så fick en annan patient (som var aningen mer stabil än vad jag var) följa med. Tredje gången lyckades jag övertala dem att jag inte skulle försöka att sticka iväg utan att jag faktiskt bara ville få röka. Första och andra gången jag fick gå ut själv för att röka så kollade de mig typ varannan minut för att se så att jag var kvar på sjukhusområdet. Jag visade tummen upp.
När jag vaknade till för första gången (på avdelningen) så frågade de mig om vad det var för dag, datum, årtal osv. Jag tror att jag svarade rätt. De gav mig sprutor och de kollade blodtryck och alla de där rutinsakerna. Personligen tyckte jag mest att det var jobbigt, jag kunde ju inte ens urskilja alla ansikten. Jag kände inte igen en enda människa.
Att se min mamma och mormor och morfar var skönt, i alla fall innan jag visste vart jag var.

När jag skulle bli utskriven idag så försökte de att övertala mig att jag skulle stanna kvar tills i morgon. Aldrig. De ville även att jag skulle lägga in mig på 52:an någon dag. Över min döda kropp. Jag ville hem! De alla gav motvilligt med sig. Och innan jag gick så sa de säkert tusen gånger till mig att det bara är att ringa till avdelningen om det är något. De vågade inte riktigt lita på mig.
Gissa om jag var livrädd för LPT. Men en gång är bara en gång, det krävs en hel del mer innan de kan ge någon LPT. Men jag blev fortfarande rädd för det. Det var nästan så att jag rusade därifrån när jag fått klartecken om att jag kunde få åka hem.

För att sammanfatta det hela så vet jag nu att det inte alls är bra att överdosera Stilnoct. Inte för att jag trodde att det skulle vara någon hälsokur direkt heller, men jag trodde att jag skulle hamna på sjuan. Det var inte vad jag hade förväntat mig. Men när jag tänker närmre på min förväntan.. Vad var det jag ville? Vad ville jag åstadkomma? Jag ville inte dö. Det ville jag inte. Men jag ville nog bara att den här helgen skulle vara över. Jag ville aldrig se den, jag ville inte uppleva den. Jag visste att det skulle bli ännu värre än att hamna på sjuan klockan tio på morgonen. När jag får en sån där ångest så kan jag inte kontrollera migsjälv, jag kan ta mig för i princip vad som helst. Jag är fullständigt opålitlig och jag kan inte lita på migsjälv för en sekund.

Jag har lärt mig att jag ska planera så lite som möjligt. Det är planer i min vardag som förstör för mig för jag klarar helt enkelt inte av dem. Jag får panik. Panik över att passa tider och panik över hur jag ska ta mig från punkt A till punkt B. Jag är rädd för att försova mig eller komma försent. Bara en sån simpel sak som att passa och planera läkarbesök ger mig panik. Hädanefter så ska jag inte planera mer än vad jag behöver, som läkarbesök. De går inte att ta när jag "känner" för det. När det gäller alla "måsten" så kan jag bara ta en dag i taget, göra mitt bästa och försöka att lära mig att anpassa mig.

Jag har fortfrande inte lyckats pränta in i mitt huvud vad som faktiskt hänt. Mediciner kan göra så mycket med människor. Har man inte gått och lagt sig när man tagit en Stilnoct så är risken stor att man (omedvetet) fortsätter att vandra runt och inte man vet vad man gör. Tro mig, det är inte roligt. Det kan bli så fel.
På ett sätt så var det ju medvetet, men att det skulle bli såhär illa var inte alls min tanke. Min tanke var lite mildare. Så ja, det var medvetet och omedvetet. Orkar inte förklara..

Men nu mår jag bra. Jag har min lilla Bumbi. Jag har min älskling. Jag har mina underbara vänner.
Det var aldrig olycka det handlade om, det var vanmakt och ångest. Kanske på ett sätt en sorts olycka, men inte den sortens olycka. Orsakerna är många, men jag ville aldrig lämna..
Inte för en sekund..

Nej jag undrar om jag ska ta och gå ut och ta en rök, tråkigt med blåsten bara. Tycker att blåst är otäck. Var är min karl när jag behöver honom?
Brrr.
På ett sätt så mår jag mycket bättre efter det här, jag känner att jag kan ta vara på livet på ett annat sätt. Jag ser vad jag skulle ha gått miste om..  Det är svårt att förklara, men allt det här har fått mig att må bättre. Det är som jag alltid sagt: det finns en mening med allt här i livet, oavsett om det är bra eller dåligt.

Peavce and Love,

Isse