onetruefairytale

I morgon ska jag till kyrkan, det ska bli så skönt! Där ska jag se till att hämta nya krafter, nya tag och ny positiv energi. Jag ser fram emot det!

Mina dagar är fyllda av drömmar. Det känns som att jag lever i en dröm, en dröm som är så långt borta, och det är faktiskt depprimerande. Jag tänker på allt jag ska göra, på saker som jag ska lämna bakom mig och saker som jag ska ta till mig av. Jag tänker på personer som jag faktiskt vill ha kvar i mitt liv, och personer som inte är värd det. Det är så mycket jag tänker på, och att gå och mala på i samma spår dag ut och dag in mår inte jag bra av. Det gör ingen, tror jag.
Jag tänker på hur bra jag ska må då jag åker, hur skönt det kommer att kännas att färdas över atlanten och veta att jag slipper all skit här hemma. Skiten kommer att vara så långt borta, och det kan inte ens nå mig per telefon. Hur fantastiskt är inte det?!?!

En del av mig säger mig att vissa saker går att lösa, och så är det, allt går att lösa på något sätt. Men en annan del av mig säger att vissa saker, och svek, inte är värda att lösa. Kan man leva med och ta vad som helst?
Jag skulle anse att jag är ganska överséende med det mesta, jag blir sällan hysterisk och skriker och säger saker som jag egentligen inte menar. Det skulle vara på jobbet som jag kan kläcka ur mig något dumt ibland, men det händer alltmer sällan. Jag tycker att det är rätt värdelöst att säga saker som man inte menar och att stå och gapa och skrika. Till vilken nytta gör man det? Känns det bättre efter att man fått stått och skrika på folk en stund? Jag kan bli arg och less på saker och ting, men när mitt tålamod är slut så är det slut, och då skiter jag i det helt enkelt. Jag säger ingenting, utan jag säger till innan det är slut och sen får det som sker ske.

Vi måste alla välja det som känns rätt för oss. Både personer, livsstil och livssituation. Jag har valt att åka iväg och vila upp mig, tänka igenom hur jag vill ha mitt liv. Det känns som att jag varit här länge nog, och nu är det dags för mig att vidga mina vyer, få se lite mer och träffa nya människor. Ingenting här hemma har lyckats hålla mig kvar riktigt. Jag känner att jag kan lämna det här, det finns ingen anledning att stanna kvar i det som en gång var. Det har hänt så mycket, saker och personer har gått mig på neverna under så lång tid. Och nu har jag min chans att ta mig härifrån och det känns självklart för mig att ta den chansen innan den far mig ur händerna.

Men nu måste jag ta och sova. Ska ju upp i morgon!! :)

Peace and Love,
Isse

Breathe you out
Breathe you in
You keep coming back to tell me
you're the one who could have been
and my eyes see it all so clear
It was long ago and far away but it never disappears
I try to put it in the past
Hold on to myself and don't look back

I don't wanna dream about
All the things that never were
Maybe I can live without
When I'm out from under
I don't wanna feel the pain
What good would it do me now
I'll get it all figured out
When I'm out from under

So let me go
Just let me fly away
Let me feel the space between us growing deeper
And much darker every day
Watch me now and I'll be someone new
My heart will be unbroken
It will open up for everyone but you
Even when I cross the line
It's like a lie I've told a thousand times

And part of me still believes
When you ay you're gonna stick around
And part of me still believes
We can find a way to work it out
But I know that we tried everything we could try
So let's just say goodbye
Forever

I natt så drömde jag att jag var framme i Texas, men så vaknade jag av att telefonen ringde.
Andreas: Issa! Du började för en halvtimme sedan! Du är dagchef i dag!"
Jaha. Ner och jobba med mig!

Jag blev djupt besviken.

Men nu är jag en dag närmre min avresa! Jag har packat lite i dag. Allt som jag inte behöver är nerpackat, nästan i alla fall. Jag tog det mesta om jag säger så.
Allt känns så bra. Det känns så rätt. Den här resan kommer att ge mig något, jag vet inte vad, men något kommer den att ge mig. Jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att komma tillbaka till jobbet, för det vet jag inte. Men jag kommer att vara borta i hela tre månader, och det känns verkligen helt fantastiskt.
Jag och Lillan satt och pratade om det i dag på jobbet, tänk om jag skulle möta den rätta där över. Tänk om jag skulle få bo i ett stort hur någonstans, då kan Lillan komma och hälsa på mig och bo hos mig så länge som hon vill. Tänk vad kul vi kommer att ha! Tänk vad kul jag och Micha kommer att ha!!
Jag blir alldeles varm inombords då jag tänker på det!!

Och jag kommer att få simma med mina delfiner!! Jag berättade för James igår att jag gärna vill göra det, i dag då jag kollade mejlen så hade han skrivit att han bokat en dag då jag ska få göra det, och han bjuder. Jag blev så glad! Med ett stort léende på läpparna läste jag upp det för Lillan som satt bredvid mig.
Jag har drömt om det så länge, och nu har jag äntligen min chans. Jag är så glad.

I helgen så ska jag och Håkan och Inga-Lena köra ut lite grejer till dem. Vi ska ta det som jag packat ner i dag, de saker som jag inte behöver här. Sen har jag kollat på blocket efter folk som söker lägenhet, så jag hoppas att jag blir av med den tills början på juli.

Det här ska gå bra!! :D

Ska gå in till mitt sällskap nu och se på film.

Alla läsare, ta hand om er!! Och kram på er!! :)

Peace and Love,
Isse

Jag försöker att hinna göra klart allting, men jag jobbar och sen så har jag sovit så dåligt de senaste dagarna.
Men det känns fortfarande underbart, har sovit en stund sedan jag kom hem i dag så jag känner mig mera utvilad nu. I helgen så är jag ledig så då har jag en hel del tid på mig att fixa med allting här hemma. Städa, tvätta, packa osv. Det ska bli skönt! Det ser ju ut som ett bombnedslag här!

Jag har pratat med James och Micha om planerna för när jag kommer och jag kan säga att vi kommer att ha SUPERROLIGT. Jag ska få simma med delfiner bland annat!! Det är något som jag har viljat göra jättelänge. Sen vill jag besöka Disney Land!! Dessa två ting SKA jag göra när jag väl åker dit!! :D

I just love this!! Me SOO happy!!!! :D :D

Nej nu ska jag sova. Har en dag framför mig i morgon också!

Be strong, Be beautiful.

Peace and Love,
ISse

Allt ont man gör kommer, förr eller senare, att falla tillbaka på en själv. Det är inget man säger i ett försök att vara elak tillbaka, utan det är mer en lag som infinner sig i alla våras liv. Det tror jag faktiskt, och vi har nog alla också sett våra exempel medans andra kanske har fått erfara det själv.

Jag förstår inte varför någon skulle vilja någon annan illa. Det är en sak om man verkligen har en anledning, som misshandel och våldtäckt av någon som står en nära, det är en sak. Men annars då? Ska man hämnas bara för att man inte råkar få sin egen vilja igenom? Är det verkligen värt att gå runt och plåga sig själv på det sättet?

Ibland så undrar jag alla verkligen ser till sig själva och sitt liv, eller om de ser till alla andra och deras liv. Saknar verkligen många mål och visioner om sina liv? Och är det så, då förvånar det mig inte att människor blir bitter och engagerar sig i alla andra istället för sig själv. Och om någon saknar mål i livet och bara hasar sig fram dag in och dag ut så är det viktigt att komma ihåg att det inte är någon annans fel att dennes liv är så innehållslöst.

Hur som helst så kan ingen och inget förstöra min lycka just nu. Jag bryr mig inte om vad andra säger och vad de gör, det får stå för dem. Och är någon bitter så får det stå för den, jag bryr mig inte för det är inte mitt problem. Allt jag bryr mig om är mina nära och kära och min älskade flygbiljett!! :D
Och givetvis så finns det andra däromkring som jag bryr mig om, men är det människor som jag inte står så nära så är det upp till dem om jag skulle kunna hjälpa dem med något! :)

Ärligt talat så bryr jag mig inte om vad andra säger och tycker. Jag är bara lycklig just nu, det är allt jag kan känna. Visst kan jag bli lite trött och bitter på jobbet emellanåt, men hur skulle jag kunna låta bli? :P


Kunde jag spola tillbaka tiden så skulle jag aldrig göra det
Kunde jag få alla misstag ogjorda så skulle jag låta bli
Kunde jag hitta den rätta nu så skulle jag se åt sidan

Alla gärningar och ögonblick har sitt unika budskap
Allt man gör och allt man tvingas gå igenom har en lärdom med sig
Jag har älskat och jag har hatat
Jag har skrattat och jag har gråtit
Om man aldrig behöver vara ledsen och sårad, hur skulle man då kunna uppskatta lyckan på samma sätt?

Jag går igenom förändringar och jag kan se dem så tydligt
En del av mig kan inte slitas från det som en gång var, men mitt hjärta vill gå vidare
Mitt förnuft säger mig att jag ska se framåt
Jag har gjort vad jag kan, jag kan inte göra så mycket mer
Kanske behöver jag bara komma bort ett tag och sedan komma tillbaka med nya tag?
Tiden utvisar allt, men just nu behöver jag det här
Det känns så rätt, inget har någonsin känts så rätt och så bra på samma gång

Jag har tvingats utstått så mycket
Jag har gått igenom en hel del
Jag har gråtit och jag har skrikit, slagit
Jag behöver komma bort
Jag behöver få träffa min Micha, min tvillingsyster <3

Förlåt till er alla jag sårat
Kalla mig elak, kalla mig idiot
Kalla mig vad ni vill
Men de känslor jag satt i er har aldrig varit min mening
Det sista jag vill göra är att såra människor, jag vill snarare hjälpa i den mån jag kan

Jag är så trött i kväll. När missionärerna var här så höll jag på att somna. Jag satt och nickade till var och varannan minut. Så det blir till att komma till sängs i tid i kväll.

Nu har jag kartonger som jag kan packa ner allt i!! Jeeeejj!! Men jag orkar inte packa i kväll, är som sagt för trött för det. Men i morgon så ska jag börja packa ner allt jag ska ha kvar, resten får jag kasta. Håkan och Inga-Lena är så gulliga som hjälper och ställer upp så för mig. Det var dem som kom med kartongerna. Denna familj är så unik och älskvärd. De är så mycket bättre än den här världen, så jag har svårt att tro att de är av den! Jag älskar dem!! :)

Nu ska jag göra mig i ordning för kvällen. Ska duscha och sedan lägga mig och meditera.
Såå underbart. Jag älskar min lägenhet så när den är borta så kommer jag att sakna den så!!

Peace and Love,
Isse

Nu är min biljett (ÄNTLIGEN!!!!!!!) bokad!! Jag fick så som jag ville så jag åker i slutet på augusti! Nu känner jag att det är på riktigt, men ändå inte för det känns så overkligt. Det är för bra för att vara sant.
Det känns fortfarande som att jag är fast här, men det är jag ju inte! :D
Nej, uppenbarligen inte!!

Det känns helt fantastiskt. Micha och James är de mest fantastiska av dem alla!
Micha.. Min älskade och käraste syster. Nu är jag inte långt borta, jag är ynka två månader bort. Men det känns ändå som en evighet. Jag vill bara bort. Bort bort BORT!! Jag vill träffa min syster och sen så vill jag också träffa alla andra där. Lära känna människor och få utvecklas lite! När jag pratade med Micha för en stund sedan så planerade vi vad vi skulle göra de första dagarna och så. Fy vad kul vi kommer att ha! Jag kan inte ens föreställa mig tror jag, jag lär inte ha haft så kul på flera år. Jag har ju bara varit här, och vad är det då? Ett ekorrehjul mer eller mindre.
Jag underskattar inte människorna här, absolut inte, men jag underskattar staden och vad den har att erbjuda.

De senaste dagarna så har jag bara drömt mig bort. Jag behöver egentligen bara tänka på de underbara och givande samtal som jag och Micha har om kvällarna så kan jag inte hålla ett léende borta.
Jag har inte varit så lycklig på flera år. Jag har inte haft någon ångest sedan min senaste attack. Saker som tidigare påverkat mig kan inte påverka mig längre, inte så som de gjorde tidigare. Allt jag bryr mig om är min syster och min planerade resa. Allt och alla jag kommer att få uppleva.

LIVET LEKER!!! :D :D

Allt kommer att vara värt det. All skit och allt prat som varit. Det kommer att vara värt det, jag kan känna det.
Även att jag och Micha kommer att få fira våra födelsedagar tillsammans! Värsta mysigt vi kommer att ha det!! :D
Ååååhh. Jag är så glad. Jag är så lyckligt lottad.

Men en sak som jag inte förstår, det att vissa säger att jag blivit förändrad sen jag blev aktiv i kyrkan igen. Att jag skulle ha förändrats, det är ju något som jag hoppats på givetvis. Jag tar det bara som en komplimang. Jag mår bättre, jag kan se saker och ting på ett klarare sätt och jag har satt upp mål i livet. Skulle det vara dåligt?
Att ha mål i livet är, för mig, ett måste. Och om någon annan inte skulle ha det är ju inte mitt fel. Vi ansvarar för våra egna liv, man föds ju bara med ett och det är något man ska ta vara på. Att skylla sina "olyckor" på någon annan är bara fel, för någonstans så har man från första början fattat ett felaktigt beslut. Jag har fattat många felaktiga beslut i mitt liv, men det var och är helt och hållet mitt eget misstag.

Gamla känslor har svalnat av. De finns inte ens längre, och det är så skönt. Vad jag känner i dag kan jag känna med gott samvete, det är bara bra känlsor. Allt det gamla och destruktiva är som bortblåst inombords.

Jag kan känna sann kärlek till livet igen. Om något dåligt skulle uppstå så vet jag att jag snart kommer att få semester från det snart, kanske kommer jag tillbaka till det sen igen, men det får jag helt enkelt ta då! :)
Bra va?! :D

Jag älskar det här. Jag ångrar mig inte för en sekund. Allt har varit totalt värt det.
Oja!

Peace and Love,
Isse

En sann och trogen vän. Who would I bee without her? Jag hade en sån ångest förut i dag. Jag ringde min farmor och nästan grät i telefonen, känslan var outhärdlig. Det kändes bättre efter att vi pratat. Sen kom det tillbaka igen och då skickade jag ett mejl till Micha och hon ringde mig då hon läst det. Nu la vi nästan nyss på och jag mår bra igen. Allt tar såna krafter av mig, jag ska packa allt, städa ur lägenheten, jag ska lista ut var jag ska göra av mina möbler. Men det lutar åt att jag säljer eller skänker bort, bara jag blir av med dem! Att ha gjort mig av med både jobb och bostad stör mig inte det minsta, men hur ska jag göra mig av dem på snabbaste sätt stör mig dessto mer. Jag vet att det är aningen motsägelsefullt, men sanna mina ord. Det är så det är, och känns. Hade det varit för en månad sen däremot så hade jag legat inne på psyk för länge sen. Jag hade inte kunnat tagit det, inte för en sekund. Det är konstigt hur fort allting kan förändras. Det är nästan häpnadsväckande!

Jag vet inte vad folk tycker och tänker om mig. Jag har ingen som helst aning, jo, visst gör jag det när det gäller somliga. Men i övrigt så vet jag inte. Men ärligt talat så bryr jag mig inte heller, för jag anser att ALLA borde följa sina drömmar och visioner om livet. Många anser att min resa inte är genomtänkt och saknar struktur, det gör den säkert. Men vad spelar planer och struktur för roll om det känns rätt? Och vad spelar andras åsikter mig för roll om det här känns rätt för mig? Jag gör, och har alltid gjort, så som jag vill och känner. Jag är ledsen om det inte skulle kännas rätt för någon av er andra, men om det är till någon tröst så är det mitt eget liv jag lever och ingen annans.

Det är så sjukt mycket som har påverkat mitt liv på bara den senaste veckan. Jag har inte hunnit vänja mig själv än! Det känns som att mitt liv ska fortsätta så som det alltid har gjort. Förut då jag hade min hemska ångest så började jag att fundera på om det här kanske är fel ändå, så då föreställde jag mig bilden av att jag ska stanna kvar. Men icke, då fick jag bara ännu mer panik så då övergick jag till mina tankar av planering och jag kunde känna skillnaden. Tanken på att åka får mig att må bättre. Så hur fel ute kan jag vara? ALLT har känt rätt hittils, och nu har jag även min ångest som ett bevis på att jag gör det rätta. I sådana fall kan man lita på sin egen ångest, tro mig.

Jag och Micha pratade igenom allt. Allt från packning till hur roligt vi ska ha när jag kommer över! Det tog inte många minuter innan jag kunde slappna av igen. Jag är så glad över att det är just henne jag ska åka och hälsa på, allt annat där spelar ingen roll faktiskt. Utan henne skulle jag inte orka med all ny miljö och alla nya ansikten. Det skulle bara suga all kraft ur mig. Henne kan jag prata med om jag skulle behöva det, för henne har jag alltid kunnat prata med om allt. I alla de snart femton åren vi känt varandra.
Vi är verkligen som systrar, vi har allt systrar har. Michas syster känns som en syster också för mig. Hennes familj känns som en familj till mig. Jag och Micha, vi är verkligen obrytbara.

Allt i mitt liv klarnar. Jag har slagit mig fri från min tidigare mindre bra tillvaro, jag har hittat hem, jag ska resa och träffa nya människor. Jag har återfunnit min familj, Stegebys och kyrkan. Jag känner mig så hemma.
Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv, sidor som jag verkligen kan utveckla. Jag vet vad jag vill göra med mitt liv och jag vet hur jag ska komma dit. Givetvis måste jag fortsätta att jobba på mig själv, men nu har jag självinsikt och på bara den kan man komma långt. Men å andra sidan, är inte just man själv det eviga jobbet man har här i livet? Kan man uppnå en perfektioni hos sig själv? Så ingen av oss kommer någonsin att slippa det, egentligen.

Somliga relationer går förlorade då förändringar träder in. Förändringar är något som skrämmer människan, på ett eller annat sätt, mindre som större förändringar. Och det är tråkigt. Att människor i ens omgivning inte kan glädjas med en är tråkigt. Men det är sånt som sker överallt. När en person är superpositiv så är en annan person pessimisten. Det går inte att göra något åt. Och somliga andra tar bara avstånd och andra säger kanske upp kontakten medans ytterligare andra vänder ryggen åt och vägrar se.
Sånt är verkligen tråkigt. Jag vill att andra ska glädjas med mig precis som jag vill glädjas med dem. När Micha gifte sig så var jag inne i mitt sämsta förhållande någonsin, jag mådde verkligen piss. Men jag tog mig i kragen och åkte ner till hennes mottagning ändå, jag ville finnas där och uppleva detta ögonblick med henne för jag vet hur mycket det betydde för henne. Självklart ville jag vara där också, egentligen så hade jag inte orken över huvud taget, men jag hade heller inte samvete mot varken henne eller mig själv att tacka nej. Så jag åkte.
Jag kände mig som ett vrak och jag orkade knappt le så jag fick tvinga fram léenden för bådas skull. Innerst inne så var jag superglad för hennes skull för jag visste hur lycklig hon var. En blind skulle ha kunnat se hennes utstrålning av lycka, men givetvis så var det tråkigt för mig då hon skulle flytta efter vigseln. Men just såna gånger så måste man kunna se bort från sitt själviska jag, man ska glädjas med andra. Det är kanske inte alltid lätt, men det borde vara det. Man vill att dem man älskar ska må bra.

Till de mindra roliga sakerna då.. Jag kommer att sakna familj, vänner, kyrkan, kollegor och ja, tom jobbet. Faktiskt. Jag kommer att sakna min chef. Mest av allt så kommer jag att sakna mina bröder.
Jag sörjer de relationer som gått förlorade, men jag kan inte påverka det på något vis så jag väljer att släppa det. Ingen kommer att leva mitt liv åt mig så då lever jag det själv! :)
Var och ens liv handlar om en själv. Och sen måste man leva medans man är ung, för sedan står man kanske där med man och barn och då går det absolut inte att bara släppa allt och dra iväg. Då är det redan för sent, det enda man kan göra är att planera och börja spara pengar i väldigt god tid. Barn kostar ju pengar, och har man många (som jag vill ha) så kan det i värsta fall vara kört. I alla fall om man vill vara hemmafru, som jag vill! :)

Alla borde verkligen följa sin dröm. Jag uppmanar verkligen ALLA till att göra det. Alla är värd sin dröm.
Jag tror på kärleken, på lyckan och på den rätta. Men vad än allas dröm må vara, så följ den!

Jompa var helt inne på min "plan". Han sa att enda chansen att få något gjort, och att hända, är att fånga den där impulsen! Jag kunde inte annat än att hålla med. Nu ska man givetvis inte ta åt sig första och bästa impuls, det gjorde inte jag. Jag personligen tänkte på det någon dag eller så, jag minns inte riktigt. Men när jag känt efter och det kändes rätt så fattade jag beslut efter beslut, och det känns fortfarande rätt. Att säga upp jobb och lägenhet ville jag inte till en början, men när jag hunnit tänka på det så gjorde jag det med eftersom. Det kändes då helt okej. Numera kan jag knappt sova om nätterna då jag ligger och funderar och planerar precis allt!

Jag önskar att jag kunde åka redan i morgon. Det skulle vara så skönt. Det är så mycket vi ska göra då jag kommer dit. Vi ska bila från Texas till Californien (ung 260 mil har jag för mig att någon sa) och på vägen dit så ska vi stanna i olika städer och besöka olika platser. Väl i Californien så ska vi hälsa på James och hitta på saker med honom, hälsa på hans familj och så bland annat tror jag. Sen så ska vi ev hälsa på min mormors syster och hennes man som bor i Williamsburg (men det är ännu oklart, jag tog upp det men vi lär kolla på det när jag kommit över dit), och sen ska vi till Malibou och kika där. Det är inte mycket som vi planerat än, men det lär bli mer om jag känner mig och Micha rätt! Men hinner man så mycket på tre månader där i USA? Om man tänker på avståndet mellan alla dessa städer och stater så tar det tid att åka. Men att vi bilar mellan Texas och Ca är bara för att vi ska stanna upp däremellan och göra saker. Så i och för sig så är det inte onödig tid. Absolut inte! :)

Jag känner mig verkligen superglad över att jag ska åka, det gör jag. Men det kan kännas lite småbittert emellanåt nu tills jag ska åka, det är så mycket som jag ska tänka på och komma ihåg så det blir så rörigt ibland. Men Micha och jag planerar tillsammans så vi kommer att fixa det! Jag och Micha kan fixa precis allt tillsammans, det är nog inget som vi kan misslyckas med! Eller hur, darling? ;)

Jag har en lång och härlig semester framför mig. Jag har allt stöd jag kan få, det bästa stöd jag någonsin haft. Jag kan känna mig lugn med jobbet och hemmet uppsagt, för jag står inte ensam då jag kommer hem!
Mamma, Kent, fam Stegeby, Lillan.. Jag älskar er. Tack för att ni finns. Ni är bäst!!
Och Micha, vi ses snart! Äntligen!! :D

Peace and Love,
Isse

Förändringar.. Jag har så länge viljat fånga dem. Men de har alltid verkat vilja undvika mig.
Hur som helst.. Nu är det dags för mig att slå mig fri. Jag är ännu ung, och vad gör jag av mitt liv i dag? Tar jag vara på tiden? Prioriterar jag rätt saker? Jobbar jag på att komma dit jag vill komma?

Jag har pratar med Micha i telefonen i nästan tre timmar i kväll/i natt. Vi la nyss på och hon ringde mig vid 23.00-23.30 tiden i kväll. Vi hade SÅ mycket att prata om. Biljettbokning, lägenhet, jobb, var ska jag göra av mina möbler? Ska jag säga upp internet eller inte? Jag borde kunna göra det, räkningar kan jag betala hos mamma eller hos Stegebys. Jag kan säga att det är TUSEN saker jag måste ordna med, ja, utan att överdriva. Pengar måste jag spara ihop, jag måste ju ha kvar på kontot så att de kan dra lånet osv. Så det är bara för mig att leva som en munk, tak över huvudet, vatten, mat och kläder på kroppen. En tandborste kan också vara bra att ha. Och en säng att sova i. Men allt "vill ha" får jag borstse från.

Jag har fattat två stora, och svåra, beslut i kväll. Men det känns bra, det känns rätt. Jag vet inte hur det kan kännas så rätt, för det är ju en sån främmande sak, och allt som är främmande och gör att man svävar i en ovisshet skrämmer en. Men det här skrämmer inte mig, det känns bara bra. Faktiskt.
Så i morgon händer det.

Jag tror, och hoppas, att min tid äntligen är inne. Nu ska jag få leva. Nu ska jag få fortsätta att må bra och vara lycklig. Min familj kommer att stötta mig, och om inte annat så kommer min älskade mamma inte att kunna låta bli, även fast hon kommer att bli hemskt hemskt chockerad och orolig för sin lilla dotter! :)

I morgon så ska jag bege mig till polisstationen och fixa pass! Det går fort att få visserligen, men det är lika bra att fixa det så att jag vet att det är gjort. Det kan ju vara bra att ha då man ska passera de större landsgränserna! :)

Jag kommer att sakna så många, jag kommer att gråta av saknad, det kan jag lova er alla! Jag kommer att tycka att visa saker kommer att vara sköna att slippa, som staden. Liten och tråkig. Stressiga och påfrestande situationer kommer jag inte heller att sakna, eller jo, kanske lite. Ibland! :P
Men det mesta kommer jag att sakna till en början i alla fall. Fast jag kommer att komma och hälsa på. Jag har ju familj och nära och kära här hemma. Mina bröder.. Min älskade bröder.. Helt ärligt så tror jag att de betyder allt i världen för mig.

Men nu ska jag gå in och lägga mig för kvällen, eller natten.. Jaja.

Peace and Love,
Isse

Jag har varit en riktigt bitter kärring i dag. Det har INTE varit min dag för en sekund. Jag har sagt dumma saker och jag har en sån ångest över det. Förlåt alla ni.

Det tär på psyket att se andra må dåligt. Jag mår dåligt själv då. Det tär på mig att känna mig så hjälplös. Jag vill hjälpa, jag vill förändra och hjälpa människor till att få må bättre. Men vad gör man när man gör precis allt man kan men det ändå inte hjälper? Vad gör man då? Ska man bara stå och se på eller ska man vända sig bort och lindra sin egen smärta? Det är så svårt då man inte mår så bra själv, jag har inte de resurser jag skulle vilja ha.
Jag hatar att känna mig hjälplös och jag hatar att behöva vända ryggen till. Men vad ska jag göra? Ska jag sabba det välmående jag mot alla odds lyckades bygga upp bara för att andra inte mår bra? Hur ska jag då, någonsin, kunna hjälpa någon igen?
Jag är ingen psykolog som har kunskap om det mänskliga psyket, jag är inget orakel som har svar på alla frågor, jag kan inte trolla människor till att få må bättre. Men jag önskar att jag hade alla dessa förmågor. Bara Gud själv vet hur mycket jag önskar..
Jag vill kunna hjälpa på alla möjliga sätt. Jag vill kunna stå där och ta emot, jag vill kunna sitta och lyssna i timmar, jag vill kunna ta hand om, jag vill kunna trösta på bästa möjliga sätt. Jag vill allt, men kan så lite.

Jag måste ta hand om mig själv. Jag måste ge mig själv den tid jag behöver, för jag vill så mycket mer här i livet än att leva det liv jag lever i dag. Och för att jag ska kunna ta mig dit så måste jag ta hand om mig själv i första hand. Jag kan inte bortse från mig själv hela tiden, jag har gjort det så länge och det håller inte. Jag är inte speciellt långt ifrån att kollapsa igen, det behövs bara en liten knuffi fel riktning så ligger jag. Varje dag får jag lägga band på mig själv för att inte dras in i det destruktiva betéende jag en gång hade.

Allt har sitt pris. I bland så fattar man felaktiga beslut, och i bland så fattar man ett beslut som man aldrig någonsin kommer att ångra. Jag har fattat många dåliga beslut, vissa av dem var dyrbara lärdomar och andra kunde jag ha levt utan. Men jag kan leva med dem alla.

Nu ska jag ge mer tid åt min familj och till mina nära och kära. Framför allt dem jag inte träffar så ofta. Mina bröder t.ex, jag träffar dem aldrig! Jag mår inte bra av att vara i från dem så som jag är nu! Jag vill träffa dem och följa deras utveckling. Min mamma träffar jag också sällan, och jag vill träffa henne oftare. Sen har jag mormor och morfar, farmor och farfar. Dem träffar jag heller aldrig. Familjen är det viktigaste man har, det är i alla fall det viktigaste jag har. Stegebys har blivit som en familj för mig och dem hinner jag inte heller åka ut till så ofta, inte så ofta som jag skulle vilja i alla fall.

I morgon så ska jag sova hos mamma och sen på måndag så ska jag ut och hälsa på Stegebys. Där ute lär jag vara från måndag till onsdag, det ska bli helt underbart! Jag ska hjälpa dem med lite saker och sen ska jag bara ta det lugnt den resterande tiden. Så det ska bli skönt! :)
Det är helt fantastiskt att vara där ute hos dem, det går inte att med ord att beskriva. Jag längtar redan..

Nej jag undrar om jag kanske ska ta och gå och lägga mig. Ska upp vid nio då jag ska göra mig i ordning för kyrkan, och sen efter det så ska jag ju hem till mamma så jag borde packa ner det jag behöver ha med mig.
Ååh vad jag längtar!!

Jag älskar alla medgångar och motgångar lika mycket. Vad man än stöter på så finns det alltid något att ta lärdom av. Men visst, jag kan bli galen på motgångar, men så fort jag fått perspektiv på dem så går det fint.
Livet handlar om lärdom, att tackla vad man än möter på vägen på rätt sätt.
Livet är vackert, det är en älskvärd gåva, och den ska man ta hand om.

Peace and Love,
Isse

Jag vet inte vad jag ska välja. Jag låter helt fel saker få bestämma. Och nu sitter jag här tillsammans med min ångest igen. Till vilken nytta då? Till vilket pris?
Tänk om livet kunde vara lite lättare emellanåt. Jag säger inte att det alltid ska vara det, men ibland. Det skulle vara skönt, man skulle hinna återhämta sig lite i alla fall.

I morgon så ser det ut som att jag ska åka och sova hos Jompa! Det ska bli så kul! Jag blir så glad! Jag pratade med han i dag och då frågade han om jag ville komma förbi och hälsa på i morgon. Självklart! :D
Min BÄSTA vän. Min ÄLSKADE vän. Min KÄRA. Jag ser fram emot det. När jag tänker efter så var det ett tag sen jag var hos honom. Så nu är det bäst att han drar fram galonkudden, för nu kommer jag med mitt otvättade hår, som han tycker är så äckligt!! Haha! :D
Han tvättar sitt hår en-två ggr om dagen (men då jobbar han med sånt som kräver daglig hårtvätt) och så tvättar jag mitt en gång i veckan, i bästa fall. Så ja, han tycker att jag är superäcklig. Men det är väl sån jag är, antar jag! :) Det är inte bra för håret att tvätta sönder det, jag sköljer det med vatten emellan dagarna, visserligen, men så mycket mer är det väl inte. Och håret blir kalasbra av det! Sist jag tvättade det med schampoo så höll jag på att bli galen! Håret flög åt alla väderstreck! Och jag gjorde många tappra försök att sätta upp det med de kortaste stråna hängde ner ändå! Det är OHANTERLIGT när det är rent. Mitt är det i alla fall så jag vägrar schampoo.

Nu har min ångest släppt lite. Funderar på att ringa Jompa, han gör mig ALLTID glad! :D
Min bästaste bäste medicin! Tjo-hej!! :D :D

Aah. Kanske skriver senare. Orkar inte skriva mer!

Peace and Love,
Isse

Det känns som att jag fått tvinga fram tålamod varje dag hur länge som helst nu. Jag är rädd för att det inte kommer att gå snart längre. Det är så mycket runt omkring mig hela tiden, fast ändå inte. Det är få men riktigt ansträngande saker det handlar om. Och ingen verkar förstå det heller, inte ens de som borde förstå.
Men det är lugnt, det finns andra personer som kan hålla mig ovanför ytan ett tag till.

Jag gruvar mig för den här sommaren. Kommer jag att kunna fixa det? Kommer jag att orka?
Jag har ingen som helst aning själv, jag har fortfarande inte återhämtat mig riktigt. Men det återstår att se. Allting visar sig så småning om.

Klockan är tre på natten och jag sitter här ute och skriver nu. Jag vet inte när jag somnade, men klockan var inte ens tio i alla fall. Jag somnade framför tv:n. Jag är rätt pigg nu, tror jag ska lägga mig och läsa en stund.
Missionärerna skulle ha kommit förbi en sväng i dag, men jag var så trött när jag kom hem. Jag lyckades precis skicka iväg ett sms innan jag somnade där jag undrade om de inte hade tid i morgon istället. Tur det. Jag verkligen tvärslocknade. Det blir så då man bara sovit tre timmar under en natt och sen ska öppna på det. Var uppe fem i morse.

En trasig barndom
En trasig familj
Allt var så smutsigt,
så kärlekslöst
Min änglafarmor fanns där hela tiden,
och det är jag så tacksam för
Min pappa fanns också där,
han lät mig aldrig glömma att han älskar mig mest i hela världen
Det har han aldrig gjort
Aldrig..

All trasighet har följt mig hela livet
Den har alltid funnits där
Jag har levt ett så trasigt liv,
och det har visat sig på så många olika sätt
Jag kan se det så tydligt nu,
både i mig själv och i andra

Men någon har alltid vakat över mig
Jag har så många gånger gråtit över min misär,
tårarna har varit många och stora
Men till slut så har jag alltid kunnat se en glimt av ljus
På fyllan så har jag alltid haft en vis och klar röst i mitt huvud,
och jag har alltid lyssnat på den
När jag återhämtat mig en aning så har jag kunnat känna något utav ett hopp
Ett hopp om en bättre framtid
Återfall har jag alltid kunnat ta mig ur

Jag har alltid haft kärlek i mitt liv
Jag har inte alltid kunnat känna den,
men den har alltid funnits där
Och den kärleken är min tro och min pappa
Min pappa har alltid visat sin kärlek till mig,
även fast vi inte alltid haft en sån stabil relation
Men han har ALDRIG låtit mig glömma hur mycket han älskar mig

Men tiden läker alla sår

Jag har äntligen hitta hem
Jag har börjat kunna känna mig hel igen,
även fast jag ännu har en lång bit kvar att gå
Men jag vet vem jag är, vem jag vill bli, vart jag vill komma och hur jag ska ta mig dit
Jag har gjort stora framsteg
Jag kan känna kärlek till alla människor,
och jag jobbar på det
Jag kan känna lycka,
lycka över allt jag har i mitt liv
Jag har mera ork och jag vill så mycket

Jag är så tacksam över hur bra allt blivit
Jag är tacksam för min familj, att vi alla mår bra nu
Jag är tacksam över kyrkan och alla som finns där
Jag är så tacksam för allt
Tack.

Jag saknar min pappa.. Jag trodde att vi kommit ifrån att vi måste vara ifrån varandra. I hela mitt liv så har han varit den jag kunnat prata med om allt. Precis ALLT. När jag var liten och mådde dåligt över hur vi hade det hemma så var han den jag ringde och pratade och grät ut hos. Han har varit min fasta punkt. Jag saknar att få prata med honom och kunna åka ner dit som jag vill.
Min pappa är det enda jag saknar i mitt liv. Jag känner mig halv utan honom. Han är inte bara min pappa, han är min bästa vän också. Och det gör saken bara jobbigare för mig.

Och sen hade jag tänkt hälsa på Stegebys i dag, men det gick inte för jag var helt slut och somnade när jag kom hem. Jag skulle ha ringt dem men det känns som att jag inte vill ringa dem tre på natten. Jag får ringa dem i morgon då jag vaknar istället. Jag känner mig alltid så hemsk då jag sagt att jag ska ringa men inte ringer, men det har blivit så sent de två senaste dagarna. Ja, jag slutade fyra i dag och det är ju inte sent. Men grejen är den att jag pratade med farmor när jag slutat och sen kom jag hem och somnade. Jag hann inte med mig där.
Ååååh. Jag hatar att det aldrig blir så som det borde bli. Jag vill vara ledig mer så att jag kan åka ut till dem. För det vill jag verkligen. Jag åka ut dit och kunna få slappna av och bara vara ett tag.

Peace and Love,
Isse

Killar är lite roliga dem, när man vill ha dem så vill inte dem. Men så fort man går sin väg så kommer de springandes. Vad kan det bero på? Har det med den där jaktinstinkten att göra kanske? Män är vana sedan den uråldriga tiden att jaga, så kan det vara det? Det känns skumt att jämföra män med djur, men det är ju egentligen just vad de är. Det är ett fåtal män som kan beté sig offentligt.
Kalla min mansrasse, men jag är ytterst skeptisk mot dem.

Ja på tisdag så är det rättegång i alla fall. Jag vet inte hur det känns. Men min syn på "dem" är helt förstörd. Jag har alltid varit misstänksam, men nu är jag inte misstänksam längre utan nu blir jag äcklad och jag känner mig så ila till mods då jag bara ser dem. Jag tänker fula och dåliga ord helt enkelt. Jag kan inte rå för det, men smsen var så förnedrande. Man känner sig som ett objekt. "Men sug kuk då", jaha, vad var det om då? Jag gör inte sånt, men om jag skulle göra det så skulle det definitivt inte vara hans! Det var riktigt vidrigt. Min misstänksamhet inte var fördomar så är de det nu i alla fall. Och jag kan inte rå för det. Förlåt mig alla ni, men jag kan inte påverka längre. Kalla mig hemsk, men då får jag vara det. Jag kan inget göra åt den saken längre.
Det är annorlunda om det är någon jag känner givetvis, för dem känner jag. Jag vet vilka de är och allt, jag ser och känner inget som helst äckel kring dem. Så de räknas inte till mina "fördomar". Inte alls!

Jag känner mig trött och yr. Undra om man skulle gå och lägga sig tro. I morgon så ska jag till sjukhuset, jag har så mycket att berätta. Det kan jämföras med Lillans alla bubblor. Jag har tusen av dem nu känner jag. Det är så mycket tankar och funderingar kring allt. Och jag vet inte var jag ska göra av alla dessa bubblor! Vill någon ha några?

Sen vill jag bara säga att jag är så tacksam för allt. För min familj och mina vänner. För kyrkan och alla där.
Jag känner en sån tacksamhet och kärlek till allt och alla i dag. Ja, det gör jag!
Tack alla ni! Tack för den underbara person ni är. Tack för att ni finns i mitt liv! <3

Peace and Love,
Isse

Jag har massor av energi i dag känns det som! Det fanns ingen mat hemma i morse men då gick jag så småning om ner och köpte. När jag ätit så blev jag mycket piggare! Jag har pratar med min moster, mormor och morfar i dag. Jag älskar min familj mer och mer, men det är bara för att jag mår bättre och bättre själv. Det är helt underbart. Jag känner bara kärlek till allt och alla i dag, och jag älskar det!

Jag och min sambo ska till Tingsrätten i dag. Det är inte kul på något sätt, men det är intressant att få veta hur det där fungerar däremot. Det känns inte bra för min del att sitta och vittna, jag skulle gärna slippa det. Men jag vet att jag gör en god gärning för samhället och det känns bra. Det är så unga människor som blivit drabbade (12-åringar) och det äcklar mig. Jag tar mig gärna igenom det här för deras skull och jag hoppas att det ska ge något, att den där mannen får sitt straff. Personligen så skulle jag vilja yrka på könsstympning, men tyvärr så har vi inte sånt här. Inte i Sverige i alla fall. Ibland så hatar jag att vi ska vara så neutrala här, det känns inte rättvist när det gäller såna här saker, när det gäller snuskgubbar som förstår små människor.
Var kommer såna störningar i huvudet ifrån?

Kalla mig fördomsfull, men jag kan vara det ibland. Och det beror inte på "personer" utan det beror på min och andras säkerthet. Jag är hellre fördomsfull än naiv. Jag vill inte ta det så utförligt här, vill inte väcka ilska i andra. Men ni som känner mig vet vad jag pratar om. Och jag vill inte vara fördomsfull och jag vill inte döma andra, men det beror helt enkelt på att vara försiktig. En av tre, ni vet. Är det att vara fördomsfull eller handlar det helt enkelt om statistik? Jag tror på statistiken!

Jag har inte samma spindelfobi längre! Jag har blivit van vid dem! Hör och häpna!
Visserligen så vill jag väl inte ha dem på mig, men förr så blev jag verkligen LIVRÄDD när jag såg dem hemma. De är inte så, och de är inte direkt osynliga, de är STORA och SVARTA. Riktigt äckliga varelser, den enda nytta de kan göra i den här världen är väl att de är mat för fåglarna. Mer kan jag inte komma på..
Men nu har jag hur som helst sett dem så många gånger att jag inte reagerar längre. Min sambo däremot reagerar så som jag reagerade första gången jag såg en. Jag höll på att börja gråta, jag kunde verkligen inte ens närma mig den. Min hyreasvärd fick ta bort den, han var i tvättstugan då.

Ja.. Snart ska jag och Malin gå till Tingsrätten. Spännande, eller nått..

Natten var underbar. Mina känslor är detsamma men mitt begär är betydligt mindre. Så det är skönt i alla fall.
Ja.. Jag har aldrig sett något eller någon vackrare förr.

Åh jag saknar Michas familj. Jag måste åka ut dit snart igen. Kanske i helgen? :)

Peace and Love,
Isse

Jag har pratat med henne i dag! Vanligtvis så pratar jag med henne varje dag, men nu var det i alla fall en två dagar sen, och så mycket jag hade att berätta! Både bra och tråkiga saker. Tråkiga: jag ska på rättegång, och de bra är bara de bra sakerna! Allt annat, typ! :)

Man väljer faktiskt snina problem, man kommer alltid till insikt om saker, och problem för mig är de problem som saknar en lösning. DET är ett problem för mig. Men vanligtvis så finns det lösningar, och det är ju bra!
Man ska se det som en lärdom, en utmaning, en prövning som kommer att göra en starkare. Det är så man ska tänka! Man ska inte bara tänka 'problem', det låter bara trist tycker jag.

Men men.. Det är ju jag det! :)
Jag försöker att vara en optimistisk. Det är inte alltid lätt (det ska gudarna veta), men det går! Oftast så gör det det.

Aja.

Nu ska jag gå in till mitt sällskap. Ska ta och sova nu. I morgon så bär det iväg till Tingsrätten. Ska bli spännande. Det är inte kul, men jag ser det som en erfarenhet! Även om det är en mer dyster sådan..

Peace and Love,
Isse

Jag tror att det är väldigt viktigt att ha mål och riktlinjer i livet, annars kan det vara väldigt lätt att tappa bort sig på vägen. Jag personligen har gjort det, men nu ska jag fokusera på mina mål och ta mig dit!
Jag har en stabil grund i min tillvaro nu, och jag kan bara bli lyckligare. Ord kan inte beskriva hur jag känner mig, jag tror inte att orden finns. Känslan.. Ja.. Den finns bara där.

Jag har kommit till en vändpunkt. Känslorna finns där, men det är helt okej för mig. Jag vet att de inte kommer att vara förevigt. Men jag har kommit en bit på vägen, och steget är stort. Men jag kommer att fixa det. Det vet jag, jag har gjort det så många gånger förr. Det här är ju ingenting det! :)

Tänk alla fyllor jag haft i mina dagar. Tänk alla killproblem, allt skitsnack, alla bakfyllor och svordomar över dem och all misär jag levde i. Jag har levt på många olika sätt, jag har prövat mig fram och känt efter. Men det har aldrig känts så bra som det gör i dag. Kyrkan har jag haft länge, men jag har aldrig tagit den till mig så som jag gör nu. Aldrig har mitt liv känts så bra. Aldrig.
Jag har provat på det mesta, men det mesta har bara känts fel.

Jag tror nog att vi alla en dag kommer att uppleva ett slags uppvaknande. En dag så kommer vi att inse att vi inte uppnått vad vi vill uppnå, eller tvärt om och då känner man sig givetvis nöjd. Men tänk om man vid 45 års ålder inser att man inte uppnått något alls. Är det för sent då? Ja, i värsta fall så kan det ju vara det. Barn är kanske inte det bästa man kan hoppas på, utan att riskera att bli besviken. Jag vill inte fylla 45 och inte ha ett enda barn. Jag skulle vara så missnöjd. Ja, jag skulle nog vara det. Vad hemskt..

En sak som jag vet att jag måste jobba på det är mitt tålamod när det gäller vissa saker. Upplärningar. DÄR har vi en svag punkt hos mig. Jag kan bli på så dåligt humör och då får jag bara dåligt samvete för att jag verkar så sur. Det känns så elakt, men jag kan inte alltid hjälpa det. Jag försöker att förklara, men med en skärm med röda notor så är det inte så lätt. Och sen beror det givetvis på hur upplärningen är, det är lättare om personen är lite mer öppen och kan babbla på som jag kan göra ibland så då avleds mitt dåliga humör. Men det ska inte spela någon roll, jag ska kunna vara trevlig ändå! Så det där måste jag jobba på hos mig själv. Men så länge får jag trösta mig själv med att jag inte har det sämsta humöret i alla fall med de nya! ;)

I dag så har jag jobbat. Det har väl gått bra, men i vanlig ordning så har jag varit sådär lagomt yr och flummig. Men ja, det har väl funkat. Min fokus är inte alltid på topp, om jag säger så. Det första jag fick när jag kom in i köket var just: EN UPPLÄRNING. Och där gick mitt humör...

Jag har mina dåliga dagar,
och jag har mina bra dagar
Jag har dagar med tålamod,
och jag har dagar utan något tålamod
Jag har dagar då jag skrattar gott,
jag har dagar då det fälls tårar
Jag har dagar som består av lycka,
och jag har dagar som består av en massa frågor
Jag har dagar som är fyllda av harmoni,
och jag har dagar som bara kan förvirra mig
Jag har dagar då jag bara vill ligga kvar i sägen,
och jag har dagar då jag har tusen saker som jag vill göra
Jag har dagar då jag sprudlar av energi,
och jag har dagar då all luft verkar vilja gå ur mig
Jag har många olika dagar,
men jag är så glad över att jag kan ta lärdom av dem alla!

Peace and Love,
Isse