onetruefairytale

Det har hänt så mycket så jag vet inte vart jag ska börja! Att sluta att röka går så mycket bättre än förväntat, jag har inte alls ett sånt "begär" som jag trodde att jag skulle ha. Visst röker jag, men det är långt ifrån så mycket som jag gjorde förut. På lördag ska jag ut till Michas föräldrar och hälsa på, så då kommer jag inte att röka. Det vet jag redan nu. Jag har dragit ner massor och det är så skönt. Jag mår så bra av det. Denna gång SKA och KOMMER jag att sluta, jag känner det.

MICHA ÄR HEMMA!!! Det var så UNDERBART att träffa henne igen!! ÅÅÅÅÅHH vad jag har saknat!!!! <3
Du kommer i rätt tid, nu när jag blivit aktiv i kyrkan igen och nu när jag ska sluta att röka. Det kunde inte bli bättre. Du var allt som saknades, min älskade vän. JAG ÄLSKAR DIG!!! <3 <3

Jag har pratat med Michas syster, Ea, ikväll också. Det var ett helt underbart samtal. Vi pratade om äktenskap, om dåliga män, om droger, om framtiden och all kärlek som finns i världen. Både bra och dåliga saker helt enkelt.
Det var ett givande samtal. Allt var så positivt, så bra!

Det verkar gå åt rätt håll. På lördag ska jag ju ut till dem, på söndag ska jag till kyrkan och på måndag blir det mindre roligt för då ska jag till tandläkaren. Eller ja, det är väl bra det med. Mina tänder får den behandling som de så länge tjatat om och min tandläkare är faktiskt riktigt riktigt trevlig. Hon är också en sån där positiv människa. Jag har varit hos henne en eller två gånger, och nu när jag ringer henne två år senare så känner hon igen min röst innan jag ens sagt vem jag är. Det var lite kul! Så ja, det enda är väl det där med ekonomin..

På bara några veckor känns allt så bra. Det känns nästan perfekt. Inget kan förstöra mina positiva känslor som jag känner, kanske för stunden. Men sen när jag kommer hem och andas ut igen så ler jag för mig själv.
Allt handlar om att veta vad man vill. Bara det kommer man långt på, men det vet man inte fören man provat.
Jag vet vart jag vill komma, jag vet vad min allra största önskan här i livet är, och det är den jag strävar efter. Men innan jag kan komma dit så måste jag se till att må bra i mig själv, jag måste se till så att jag är stabil och helt läkt. Man måste leva i harmoni med sig själv helt enkelt. Jag gör inte det, men jag är en god bit på väg.

Många saker kan gå så hemskt fel, det är nästan så att jag kan börja att gråta bara jag tänker på det. Jag vill må bra och jag vill också att alla i min omgivning ska må bra. Man ska dela på det som är positvit, stötta varandra då någon behöver det, man ska älska uppriktigt och respektera varandra. Men allt här i världen är så långt ifrån perfekt som det kan bli. Det gör ont i mig. Tänk om man kunde trolla, då skulle jag trolla bort allt hat och all psykisk ohälsa som finns i den här världen.

I morgon så är det sista dagen innan helgen jag jobbar! HÄRLIGT! :D
Micha kommer och ska sova här så det blir en riktig myskväll! Det var länge sedan jag tillbrinngade en tjejkväll med henne. Ikväll så har vi varit ute och gått, lillgubben har mött sin överman! Det behöver han! :)

Sista kvällen med en cigarett i handen då.. Jag vet att jag redan sagt det. Men nu har jag verkligen en aning press på mig. Nu känner jag att jag gör andra besvikna om jag inte lyckas och jag vill inte göra andra besviken. Vissa kanske anser att det är "fel sätt" att sluta att röka på, men jag anser att det är vad jag behöver. Sist jag slutade att röka så var det samma sak, och jag lyckades! Nu ska jag lägga fokus på sånt som bygger upp mig, och inte bryter ner mig. Att röka är inte att bygga upp, det är att förtära.

Nej men nu ska jag göra mig klar för sängen.

Peace and Love,
Isse

Jag ber för dig, det ska du veta. Jag vet hur du mår, jag har sett det.
Jag hoppas att det kommer att gå din väg, jag hoppas det mer än allt. Jag har sett hur liknande kan sluta..

Tro mig, det här var inte min mening. Men vad skulle jag göra?
Jag vet hur du mår, och jag önskar att vi hade löst det. Men när det inte går då? Jag har haft en sån ångest över det här, och till slut kunde jag inte vara tyst om problemet.
Jag är ledsen, men jag visste inte vad jag skulle göra.

Min magkatarr har funnits vid min sida idag. JÄTTE ROLIGT. Suck. Min kropp vill verkligen inte samarbeta med mig. Det verkar inte bättre. Men att jag kände av den där dyngan idag är kanske inte så konstigt, jag kände mig så stressad till morgonen. Leverans, det var inte en mindre sådan heller. Men jag hann klart det viktigaste innan den kom så det var skönt det. Men då var jag där kvart över sex också, men hellre det än att stå där i upplösningstillstånd när vagnarna rullar in.
Men allt gick bra!

Jag ska gå och lägga mig snart. Är hur trött som helst. Ska gå ut med lillgubben så att han får kissa innan det vankas sängen. Jag älskar det där lilla yrvädret. Han är den finaste någonsin, den bästa mannen jag haft i mitt liv. Utan tvekan! Ingen slår våran lillgubbe! Han finns där när jag kommer hem, han finns där när jag gråter, han finns där då jag går till jobbet, han finns där om kvällen då jag går och lägger mig och han finns där om morgonen då jag kliver upp. Vad är kärlek om inte allt det där? Man känner sig så älskad då man har djur, och man känner sig så trygg. Det finns inget bättre sällskap i hela världen än det sällskap man har av ett djur.
Lillgubben är det bästa sällskapet jag haft, aldrig har jag litat på en man så mycket som jag litar på honom. Han är den enda MAN jag haft i mitt liv. Faktiskt. Alla mina ex ligger i måttligt lä kan jag säga! :D

Livet går bra. Det rullar på. Jag mår hyfsat bra numera. Jag känner mig mycket lugnare och mycket mer stabil. Var dag än ännu en kamp, men kampen är inte lika hård längre. Den tar inte lika mycket energi, även om den ändå tar en hel del energi av mig. Men nu kan jag härda ut i alla fall. Alla energibovar är ute ur mitt liv numera, tack och lov för det.

När man håller på att ge upp, när man tror att man aldrig mer kommer att komma upp på fötter igen, är det inte fören då det vänder? Varje gång jag åkt in så har jag alltid trott att aldrig mer kommer att orka. Att jag aldrig mer kommer att fixa livet. Jag har befunnit mig i ett totalt mörker och jag såg aldrig någon väg ut. Aldrig.
Mediciner, jag har egentligen aldrig trott på dem. De skingrar mörkret, men det gör inte livet ljusare för det.
Piller är inte svaret på alla problem. De är långt ifrån svaret på något alls.
Vad händer då pillrena tar slut?

Nej nu ska jag gå ut med herren min.

Peace and Love,
Isse

Jag är så tacksam för mig familj
Jag är tacksam för kyrkan, och alla de som finns där
Jag är oerhört tacksam för min tro, utan den vore jag ingen
Jag är tacksam för min sambo, Malin, och vår hund Cenzo, jag älskar dem så
Jag är tacksam för mitt jobb och mina kollegor
Jag är tacksam för mina vänner, Jompa, Prz, Jonas, Malin, Lillan och alla de andra
Jag är tacksam för mitt hem, jag älskar min lägenhet
Jag är tacksam för mina älskade bröder, den är mina ögonstenar
Jag är tacksam för min änglafarmor, hon är min ängel och min kärlek till henne är oändlig
Jag är tacksam för mina grannar, de är så vänliga, jag tycker om dem
Jag är tacksam för mitt liv, jag har egentligen ingenting alls att klaga över
Jag är tacksam för allt och alla jag har i mitt liv
Jag älskar allt, jag måste bara lära mig att alltid kunna se det

Jag har så mycket att vara tacksam över. Tar man sig egentligen tid till att tänka efter vad man uppskattar här i livet? Hur prioriterar man sin tid, egentligen? Värdesätter man tid och nära och kära så som man borde?
Jag vet att jag inte har gjort det. Ett tag så prioriterade jag bara jobb, typ för någon sommar sen eller så, jag vet bara att jag gjorde det ett tag. Visst ska jag prioritera jobb, men någonstans så måste man dra en gräns och tänka på familj och vänner osv. Jag försöker att se över min tid, när träffade jag mina bröder senast? Förmodligen för alldeles för lång tid sedan. När tog jag mig tid till min sambo och vårat barn senast? Visst ses vi hemma, men när ägnade vi tid åt varandra helhjärtat? Det var också ett tag sedan. Vi bor ihop, men det betyder inte att vi verkligen kan umgås HELA TIDEN. Vi ska jobba, vi ska städa, vi ska sova, äta, skita.. Ja men allt sånt. Det är, för mig, inte att umgås. Det kan snarare nöta på en om det fortlöper så under en längre tid. Igår kollade vi på film tillsammans, då hade vi tid att göra det i lugn och ro. Ingen av oss skulle upp tidigt idag. Då tyckte jag att jag prioriterade min tid rätt, för vi har inte haft någon större tid åt varandra på ett tag nu. Vi behövde det.
Tiden är en kär sak vi har i vårat liv. Det gäller att lägga den på det bästa vi kan, så gott vi kan.
På fredag ska jag till kyrkan i alla fall, jag kan ju inte gå dit på söndag (då jag jobbar) så då känns det extra viktigt att gå dit på fredag. Jag får trösta mig med att jag får vara där en dag denna vecka ändå, även om jag inte kan vara med på sakramentsmötet.. Men som sagt, jobbet är viktigt det med och kyrkan kan jag gå till varannan söndag i alla fall. Det är alltid någonting. Och man kan även kalla detta för att prioritera tiden rätt, jobb när man har sina pass och kyrkan då man inte har några. Man får se till det lilla! Jag tänker inte klaga!

Jag är supertrött ikväll. Jag har träffat min moster och vi var ut med lillgubben, promenad, lek och träning. Det gick hur bra som helst! Sen har jag städat och stökat på här hemma. Jag har även pratat med Prz idag, min pärla. Jag tänker på dig, det ska du veta! Jag älskar dig, glöm aldrig det. Du har mitt hjärta <3
Sen har jag väl egentligen inte gjort så mycket idag, men dagen har varit trött. Mycket trött så jag ska sova tidigt ikväll har jag bestämt. Ska ju upp vid halv fem imorgon då jag ska öppna. Jag ska hinna fika, göra mig klar, gå ut och gå med lillgubben, det känns som att det är tusen saker jag ska göra innan jag kan gå. Samtidigt så känns och låter det inte som så mycket, men jag antar att det känns så bara för att det är så tidigt på dygnet?

Jag saknar pappa. Varför ska det vara så här? Är det en enorm prövning som vi båda åkt på eller vad?
Det känns så surt! Vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Jag hade dig aldrig där när jag var liten, du var aldrig min pappa i första hand. Inte i praktiken, du fanns där på telefon. Jag hade din röst, men inte dig. Det är så det känns. Jag känner mig misslyckad i dina ögon. Inget jag gör är riktigt bra, bara ibland, men det räcker inte. Inte för någon av oss. Jag vet inte när jag får se dig eller höra din röst igen, och det känns inte bra. Vi har det bäda svårt, och det har jag överseende med. Men ska jag behöva förlora min pappa bara för det? Igen?! Hur många gånger ska du försvinna innan du kommer för att stanna? Jag vet ingenting. Hur mår du? Vad gör du om dagarna? Mår du bra? Lever du? Mina funderingar tar aldrig slut..
Jag vill ha min pappa. Men jag kan inte ta order, jag är vuxen nu. Att uppfostra mig är för sent. Det skulle ha skett för många år sedan, men det är för sent nu. Råd är råd, det är inte order. Så förlåt för att jag aldrig gjort så som du vill, men jag är vuxen och jag måste ta lärdom av mina misstag. Det är väl något som tillhör livets gång?
Jag älskar dig, av hela mitt hjärta. Jag skulle aldrig vilja ha en annan pappa än dig, vi hör ju ihop du och jag. Jag önskar bara att du fanns där för mig. Jag saknar dig, så mycket så att det gör ont..
Kom tillbaka snart igen.. Jag vet att du finns där, men jag vill kunna se och höra dig också.. <3

Jag kommer att kunna klara mig själv. Jag har gjort det förr och det är inget nytt för mig. Men ens pappa är ju alltid ens pappa. Det är ju så det är.
Jag är bara glad att jag har kyrkan, utan den skulle jag gå in i väggen igen. Känslan att gå dit går inte att beskriva, det är där jag hämtar krafter. Den är marken jag står på. Och Michas familj är ett otroligt stöd, de är helt underbara. Min andra familj, det har de alltid varit för mig.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag vill bara gråta. Lyckan inom mig är enorm, trots allt som varit.

Jag kan bara be, och hoppas, på att allt kommer att fortsätta såhär.
Nu är allt bra. Nu känns allt okej. Nu mår jag bra.

Tack.

Peace and Love,
Isse

I kväll så har jag och min älskade sambo sett den vidrigaste filmen någonsin. Filmen i sig var egentligen inte så äcklig, utan det var snarare det att den är filmad i verkligheten som gjorde den äcklig. Paranormal activity heter den för övrigt. Jag vet inte hur jag ska förklara, det är så svårt och simpelt på samma gång. Men tjejen är hemsökt av en demon och sen får man se hur den "visar sig" för henne och hennes kille. Demonen drar tjejen ur sängen mitt i natten bland annat. Det var sjukt. När jag berättade för mormor om filmen så sa hon bara att det nog bara är ett skämt, inte på riktigt. Men grejen är den att jag tror på såna där saker. Jag tror på att människor kan finnas kvar på jorden efter döden, jag tror på himmel och helvete och därmed demoner (som då, enligt mig, tillhör helvetet. Det är precis som att jag tror att vi alla har en skyddsängel, den tillhör himlen). Och det jag såg i kväll är bland det hemskaste jag sett. Tänk om jag skulle få en demon efter mig! Inte för att jag tror det, men skulle jag få det så skulle jag skära halsen av mig, jag skulle inte stå ut! Aldrig!

Nej, det var på ett sätt en sevärd film, just för att jag personligen älskar allt som är verklighetsbaserat. Men jag skulle också ha klarat mig utan att ha sett den där filmen. Så det är lite både och. Men jag skulle varna känsliga tittare, inte pga blod, för det var knappt något sånt i filmen, men det har med andliga väsen att göra. Jag tycker att sånt är värre än blod, för blod tillhör mänskligheten och det går att torka bort om man själv skulle råka ut för det. Men andliga väsen tillhör inte mänskligheten, och de går inte att bara torka bort. Man har ingen kontroll över sånt och det är det som gör det så skrämande. Är det något jag är livrädd för så är det såna där saker, det är värre än spindlar. Det som visades i filmen skulle kunna vara en psykos, och tänk om man skulle uppleva såna där saker, är man inte galen så blir man. Å ena sidan kan det vara en psykos, men tänk om det inte är det? Bara ovissheten om det är på riktigt eller inte skulle göra MIG galen. Att veta skulle vara en trygghet. Ja, faktiskt, för då kan man åtminstone söka rätt hjälp.

Det ska bli så skönt att vara ledig i morgon. Jag kom ner till ett kaos imorse. Jag trodde att jag skulle kunna börja med mitt tidigare, men icke. Inte tänkte jag på att det skulle vara ommöblerat, jag visste hurvida de skulle skruva bort saker och inte ens en gång. Jag väntade snällt i en timme. Det fanns inget jag kunde göra. Men men, jag ringde Jompa och sen hade jag fördrivit ett x antal minuter där. Sedan så flöt allt på bättre än vad jag kunnat tro. Jag blev klar i tid och allt, så det var skönt.

Det är så tråkigt att folk i min närvaro inte mår bra. Jag känner mig så maktlös. Jag vet inte vad jag ska göra.
Ibland så inbillar jag mig att många gräver ner sig i sina arbeten, jag tror att det är ett vanligt fenomen inom alla branscher. Jag brukade göra det, jag var bitter över det mesta och att se allt dåligt var inte alls svårt. Men nu så kan jag börja se allt bra igen, jag känner mig inte bitter utan jag trivs med allt och alla för det mesta. Självklart har jag mina dåliga dagar, och visst skulle jag vilja pröva på något nytt. Vem vill inte det om man varit på samma ställe under en längre tid? Men jag trivs, det gör jag, och jag tycker om mina kollegor. Jag tycker om dem alla på ett eller annat sätt, jag kan se något bra i alla ärligt talat. Det är så skönt!
Det är inte lätt att jobba uppe i arslet på varandra hela dagarna, vi jobbar så nära varandra att det ibland kan kännas som att man inte alls har något eget utrymme. Men det är så det är, man kan inte vara kräsen som en enstöring. Det är bara att göra det bästa av allt, se något positivt och se det som en erfarenhet och göra något bra av den. Men det viktigaste av allt tror jag är att ha ett liv utanför jobbet, vilket yrke man än må ha. Inget yrke är perfekt, det finns alltid någon liten liten detalj som inte riktigt passar en. Det är vad jag tror.
Se till att må bra, se det som en erfarenhet, var glad, sprid kärlek, var positiv, engagerad och ta lärdom.
Det går. Tro mig. Det är inte mycket som är dåligt rakt igenom. Var en optimist så går det mesta. Att vara bitter löser inga problem.

Jag älskar min familj, jag älskar mina vänner, jag älskar min sambo och vår hund, jag älskar mitt arbete (fast det inte är perfekt, men mina kollegor gör det möjligt för mig, tack) och jag älskar min lägenhet och kyrkan.
Jag kan känna någon sorts kärlek till allt, och det är jag så tacksam för <3

Men nu ska jag se på film med min rara sambo och vårt barn.
Massor av kärlek till dem <3 Ni är underbarast!

Peace and Love,
Isse

Jag var i ett litet chocktillstånd igår, men idag så känner jag att det bara var bra för mig. Jag frågade men fick vaga svar tillbaka. Det är helt okej för mig. Är det vad personen vill så får det vara så.
Jag känner inget längre.. Det är helt underbart. Jag känner bara likgiltighet, det får vara som det är. Jag bryr mig inte längre. Du är ingenting numera. :)

Jag har en glad dag idag, lite trött men jag får vara trött idag. Det var en hård dag igår känner jag. Den tog på krafterna. Idag så tog jag en långpromenad med lillgubben, vi var ute i två timmar tror jag. Vi gick i skogen och där tränade jag inkallning och "gå fot" med han. Han har blivit jätteduktig på det! Jag är så stolt över honom! :)

Men nu ska jag gå ut och röka. En rök på maten är alltid lika roande! Eller något.. :P

Peace and Love yo!
Isse

Jag försöker att ställa saker och ting till rätta men inget av det verkar vilja gå bra. Ikväll så försökte jag att ta tag i ett av de där "problemen", men det var tydligen inget problem. Jag vet inte, men jag känner mig som luft och visst, jag kan leva med det. Jag försökte att vara uppriktig men det gav ingenting, så då får det vara.
Det känns, men vad ska jag göra åt saken? Jag föddes aldrig med förmågan att trolla.

Mycket kan kännas så pissigt ibland. Jag förstår inte.. Vad är det egentligen att bry sig om? Saker och ting löser sig alltid förr eller senare ändå, så vad är det att hänga upp sig på?
Men att vara glad, lycklig, ledsen, arg, besviken, förvirrad, kär, olyckligt kär, förälskad, orolig.. Allt det där är en del av livets gång. Det är något vi alla får leva med. Livet är en prövning, man ska se till att göra det bästa av situationen och sedan att ta lärdom av det. Jag försöker och kämpar med det varje dag, det ska jag göra tills det blivit en del av min vardag. Jag försöker att äta, jag kämpar med min gröt varje eviga dag. Men aptiten vill aldrig infinna sig riktigt. Det är nog mitt största problem just nu skulle jag tro..

Men nu vet jag att jag har försökt i alla fall, utan någon som helst respons, men det är en smäll som jag får ta.
Jag vill inte att det ska kännas så lustigt, och på ett sätt så lär det väl inte göra det nu heller. Det var ju inget tydligen. Aja. Det var inget att bry sig om och det tänker jag inte göra nu heller! :)

Nej nu ska jag sova. Känner mig lite hungrig, men har ingen aptit att äta med så jag går och lägger mig ist.

Peace and Love,
Isse

Det verkar som att jag fortfarande är det. På många sätt är jag också vuxen i hans ögon, men när det gäller killar så är jag definitivt inte vuxen. Ingen är god nog åt pappas tjej. Det må vara, jag har inte speciellt bra smak..
Eller kallas det otur? Kallas vad det vill kallas, de flesta är olyckor. Men när det gäller kyrkan så vill jag välja själv. Jag behöver kyrkan, jag vill vara där. Just nu så vill jag lägga all den tid och ork jag har på den för att orka med allt annat. Jag älskar kyrkan och jag älskar människorna där, kan jag få ha det? Kan jag få göra det jag känner att jag behöver göra? Det är inte män vi pratar om, det är kyrkan och allt jag tror på i den här världen.
För en gångs skull så känns det som att jag vill göra något vettigt, något som är BRA för mig. Det känns som att jag valt något som är livsbejakande, och det är precis vad kyrkan är.

Jag har funnit min fristad. Jag har funnit en plats där jag kan vara jag. Jag kan andas igen och jag orkar till och med med det, det känns inte längre som att luften håller på att gå ur mig så fort jag försöker att ta ett andetag. Jag kan ta det där andetaget nu. Och jag vill andas! Så kan jag snälla få göra det i fred?

Jag vet att min pappa menar väl. Jag vet att han bara tänker på mitt bästa. Men som sagt, det är inte män, barn och giftemål vi pratar om. Det är heller inte Hells Angels som mitt intresse fallit för. Det är kyrkan.

Det är inte alltid så lätt med fäder. Numera så tänker jag välja vad jag berättar för honom, orkar inte med en till utskällning.

Nåja.

Jag fick trevligt besök igår i alla fall. Ett efterlängtat besök var det. Jag har saknat dig.. Kan inte du bara flytta in här så att jag kan få krama på dig varje kväll istället bara för ibland?
Jag uppskattar dina kramar, din närhet.. Jag uppskattar din vänskap och omtanke. Jag älskar dig.

Nu har jag tagit en långpromenad med lillgubben. Det var skönt, så skönt. Jag känner mig trygg med honom även om jag är ute sent på kvällen och det är mörkt och kymigt. Ja, inte för att jag skulle vilja gå ensam mitt ute i skogen eller mitt ute i Nacksta med han när det är mörkt.. Det skulle jag aldrig göra. Men är det här på Södermalm så går det rätt hyfsat. Det är så mysigt. Bättre sällskap skulle en människa inte kunna ha, än en hund! Jag skulle vilja bo ute på landet med honom och min sambo. Det skulle vara trevligt tror jag.

Aja. Men nu ska jag gå in och duscha och äta lite! Har knappt ätit något idag!
Matproblem.. Usch och fy.

Peace and Love,
Isse

Jag har hållt ett rätt lågt varvtal idag och det har varit skönt. Jag arbetar på många småsaker hos mig själv och det går ganska bra. Jag är en bit på väg om jag säger så.
Jag har pratat med farmor idag, jag älskar att prata med henne.. Min kloka ängel.
Vad skulle jag ta mig till utan henne? Jag skulle vara och känna mig så tom.
Vem skulle ge mig goda råd? Vem skulle hjälpa mig vidare på den smala och trånga väg jag befinner mig på?

Jag vill träffa Jompa. Jag känner att jag behöver honom nu, men jag får vara glad över att jag kan ringa till honom när jag behöver få höra en glad och positiv stämma.
Hur fann jag och han varandra? Det har jag alltid undrat. Hur gick det till? Hur kan två personer som är så olika finna varandra på det djupa plan som vi befinner oss på?
Han kom att bli så mycket för mig. Min stora kärlek, min bästa vän, min glädje, min sorg, min lycka. Mitt allt.
Hur kunde han bli så mycket för mig? Hur har jag hållt kvar honom som?
Hans värme och kärlek gör mig lycklig. Bara det att han finns till gör mig lycklig. Om något skulle hända honom så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Vem som helst, men inte han. Vem skulle göra mig till den jag är om inte han fanns? Hur skulle mitt liv se ut om jag inte hade honom.
Han har räddat mig så många gånger, alla de gånger han räddat mig går inte att räkna. Så som han tar hand om mig kan ingen annan göra. Det går inte. Han känner mig så väl, han vet precis vad det handlar om.
Alla de relationer jag gått ur.. Han har alltid stått där med en öppen famn och tröstat mig. Ingen kan trösta som han, det finns ingen tryggare famn än hans. Han säger alltid de rätta orden, de ord som jag vill höra.
Ord kan inte beskriva min kärlek till honom. Den är så stark, den har aldrig dött. Den har alltid funnits där. Pojkvänner må betyda något för mig, men ingen kan gå upp emot Jompa. Ingen. Ingen har gjort det hittills och det lär dröja innan någon ens kan jämföra sig med min älskade.
Han har alltid varit den mest betydelsefulla. Och skulle jag lägga mitt liv i någons händer så skulle det vara i hans.
Jag älskar honom så otroligt mycket. Mest av allt.. <3

"Det finns så mycket förvirringar.. Folk lever i en sorts illusion..
Var fanns kärleken? Var fanns medkänslan?
Jag kan alltid ge mer.. Och jag försöker..
Var fanns du? Såg du mig?
Jag känner mig ibland som luft, ibland som världens centrum
Fanns du någonsin där? Kände du för mig?
Att läka gör ont, det gör så fruktansvärt ont
Men jag kommer att läka, det kommer bara att ta tid
Du fanns i mitt hjärta, så djupt där inne, men nu måste du ut därifrån
Vem behöver alla svaren? Vem behöver alla chanser som går att få?
Så som jag känner är för mig nytt, det känns farligt
Nej, det går inte
Jag måste försöka mer
Jag behöver inga frågor, jag behöver inga svar
Jag vet hur jag känner och jag måste göra vad jag måste
Snälla, låt mig vara
Jag är trygg när jag stöter bort, så låt mig gå
Låt mig få bygga upp min mur, låt den växa
Låt mig få bli mig själv igen, jag har vad som krävs
Jag behöver inget
Jag behöver mig, det är allt

Inget är fel
Jag vill utvecklas, jag vill bli jag
Den enda man kan räkna mig är sig själv
Det är den bittra sanningen"

Nej nu ska jag sova. Ska jobba imorgon.
Ska läsa lite skrifter först bara, och borsta tänderna.
Meditera.

Peace and Love,
Isse

Kyrkan har kommit för att bli en del av mitt liv igen och det känns fantastiskt skönt. Jag har saknat kyrkan! Där finns en sån positiv energi och så mycket kärlek. Jag älskar det. Aldrig mer ska jag släppa kyrkan!
Det enda jag måste ändra på är mig, så som att leva upp till dess principer. Att sluta att röka kommer att bli det svåraste, men jag ska fixa det. Fast den här gången så ska jag inte ha så bråttom, brådska slutar alltid illa. Jag ska ta det i min egen takt och utgå från hjärtat.
Det som är så synd är att jag inte kan få ledigt varje söndag, det är lite tokigt. Men jag kommer att kunna gå varannan söndag i alla fall. Det är bättre än ingen söndag alls.
Jag har saknat Michas familj, de är så underbara! När jag kom dit så fick jag en kram, och inte bara från dem utan det var folk som jag inte ens kände igen riktigt som kom och kramade om mig. Jag blev varm inombords.
Sedan så blev jag bjuden på middag och Michas pappa sa att jag är som en dotter för dem, jag blev så glad. Jag har alltid sett dem som en familj, de var den där familjen som jag önskade att jag bodde hos. De var en trygghet för mig. Jag älskar dem!

Så nu har jag kommit igång med kyrkan igen. Det känns bra. Det känns obeskrivligt bra. Jag önskar att jag hade gjort det här mycket tidigare. Nu ska jag börja att läsa skrifterna varje dag och sikta på att bli klar innan nyår. Det är vad jag ska ha som mål. Skrifter och sluta att röka så småning om.

Allt känns mycket bättre nu. Jag har en fast punkt att hålla fast vid nu. Allt runtomkting mig är så grått. Allt känns så negativt från alla håll och jag behöver den här positiva energin och på bara en dag så känner jag mig bättre till mods.

Michas föräldrar var i alla fall positivt inställd till att jag vill bli hemmafru! :)
Inte för att jag trodde något annat, de prioriterar också familjen framför allt annat. Många glömmer bort sin familj idag, barnen är på dagis hela dagarna och när de kommer hem så hinner de inte mer än in och äta och sen så är det kvällen. Och sen skulle jag känna att jag inte får uppfostra mitt eget barn, och det vill jag ju göra. Det är bla därför som jag vill vara hemma. Jag vill ta hand om min familj, jag vill finnas där så mycket som jag bara kan. Jag vill inte att fröknar ska göra mitt jobb.

Familjen är det viktigaste och käraste vi har. Och det ska vi ta hand om och ta vara på.
Det kommer jag att vilja göra i alla fall.

Peace and Love,
Isse

Vill jag plugga eller vill jag bara skaffa mig ett annat jobb? Vad jag vill göra med mitt liv vet jag redan, det har jag vetat länge. Lika länge som denna längtan funnits inom mig. Allt jag strävar efter är att finna värme, glädje och kärlek i min omgivning. Jag vill inte ha allt det kalla och råa som finns i den här världen, det äcklar mig. Onda människor vill jag bara spotta och skita i ansiktet.
Hur människor och djur (alla levande varelser) far illa gör ont i mig. Jag har inget emot att äta kött och jag dömer heller inte andra som gör det. Men ju mer jag tänker på det ju mer ifrågasätter jag att jag själv äter det. Vad vet jag om vad det stackars djurets missöde? Om det ens mötte ett missöde? Jag vill inte stödja sånt. Detsamma gäller smink, kläder.. Ja ALLT. Men kan man tänka så om ALLT? Nej, det kan man inte och gör man det så hinner man inte tänka på något annat. Men! Man kan begränsa sig, man kan välja de bätter/de bästa produkterna och sen prioritera bort sina sekundära behov. Hundmat och kattmat hatar jag att behöva handla, där vet man aldrig vad som gömmer sig i burken. Men det är samma där, man kan inte tänka "tänk om", men man kan ju välja det minst misshandlade innehållet.
Världen och alla människor äcklar mig, allt äcklar mig. Det mesta faktiskt. Jag försöker att inte tänka så mycket på det men ibland så kommer det en våg av hat och förakt över mig. Är det såhär jag ska leva? Ska jag behöva stå ut med allt det bittra, falska, respektlösa? Mycket är så känslolöst, det finns ingen kärlek och omtanke i något i min omgivning känns det som.
Lilltjejen har blivit utvisad också. Så det känns som att det inte finns någon som helst rättvisa i den här världen. Men har jag någonsin trott det? Jag har haft så mycket att tänka på så jag har inte ens hunnit varit ledsen över det, ledsen brukar jag kunna vara och ha tid till, men inte nu. Jag har knappt hunnit tänka på det fören nu ens.

Jag har inte tid att gå en kurs med min hund, jag har inte tid att gå ut med han och det speciellt med tanke på hans "problem", jag har inte tid med min hamster, jag har inte tid att sätta mig ner med räkningarna, jag har inte tid med att hälsa på min familj, jag har inte tid med mig själv och jag har inte tid att vara sjuk. Jag FÅR INTE vara sjuk. Vad har jag då tid med? Vad får jag då göra? Jo, jobba. Men saken är den att jag får ta mig tid till allt det där och är jag sjuk så är jag hemma (speciellt om jag har feber). Det finns dem som dött pga att de har jobbat eller varit aktiv vid förkylning (förmodligen feber) och jag känner inte för att dö vid denna låga ålder. Och att det finns dem som inte kan inse det skrämmer mig.

Jag skulle vilja flytta utomlands, bo i en by någonstans och bara leva enkelt. Jag vill leva utan all denna lyx och bara leva och vara den jag är. Jag skulle vilja gifta mig där och låta mina barn växa upp där lyckligt ovetande om alla den misär som gömmer sig i ett land som består av känslan av omedelbar tillfredsställelse. Jag vill inte att mina barn ska behöva uppleva en första fylla, ständiga klädproblem och begär efter både det ena och det andra. Jag vill att de ska få leva ett harmoniskt liv, jag vill att de ska bli lugna individer som kan känna kärlek och med känsla.

Nog för att jag har bott här i Sundsvall bra många år, men jag tänker inte bo här lika många år till. När jag pratade med mormor och morfar om att flytta till en annan stad osv så sa morfar "tänk mormor som bott här i 64 år.." Ångesten jag kände när han sa SEXTIOFYRA år och han menade på att jag också borde kunna bo här lika länge var outhärdlig. Jag skulle aldrig palla det. Efter bara 40 år här skulle jag vara hospitaliserad.
Det är inget fel att ha bott här så länge, min mormor verkar lycklig och det är hon säkert. Men det är inget för mig bara. Jag vill inte bo kvar här och bilda familj precis här i Sundsvall, hellre Uppsala i så fall om det ska vara precis i Sverige.

Jag vill bara komma bort här i från. Jag vill utveckalas och bli mig själv. Jag kan inte alltid vara det där jag befinner mig just nu. Jag kan vara det ibland, och ibland inte. Jag vill befinna mig bland människor som jag kan knyta kontakt med, lära känna och såna som jag kan släppa in en liten bit inpå mig själv. Det är så mycket som människor vet om mig, men den sanningen är så liten så liten. Många tror sig säkert känna mig, men de har ingen aning om vem jag egentligen är. Men jag känner att det är så få som jag verkligen kan lita på. Nu vill jag inte ens att folk ska känna mig, anledningen till att folk visar intresse är enbart för deras nyfikenhets skull. Det är sällan omtanke och jag köper inte det. Då får det vara.

Nåja. Jag har fått ur mig lite. Ja, lite i alla fall..
Ska väl gå in nu. Sova kanske? Inte helt fel. Vill bli frisk någon gång..

Peace and Love,
Isse

Min mamma och Malins pappa var hit med alvedon till oss idag. Mamma köpte även med lite honung och sånt. Vad vore vår dag utan dem två?
Jag känner mig rastlös samtidigt som jag känner mig helt slut i kroppen. Jag har ju varit ute och gått med gubben idag också, även fast promenaderna inte varit super långa så kändes det som femtioelva evigheter för min kropp.

Varför har så många så dålig attityd? Det har jag undrat idag. Varför är folk såna bitterfittor? Är det så man bemöter och vill bli bemött? Är det sån energi man vill sprida till sin omgivning? Alla har inte en bra dag varje dag, men man behöver ju inte heller överdriva då man låter sina dåliga dagar gå ut över andra. Eller?
Men förr eller senare så tröttnar man på sånt. Det har jag nog gjort för länge sen. Vill folk vara sån så är det helt okej för mig, men jag kan ändå inte låta bli att notera..
Jag tycker bara att det är så tråkigt.. Var tog all positiv energi vägen?

Jag har näsfeber, mina ögon gör ont, min näsa gör ont, hela min kropp gör ont..
Haha lite stört att både jag, Malin och Lillan är sjuk samtidigt. Saknas bara att det skulle vara samma sjukdom med! :P
Jag är så trött. Tror jag ska gå och lägga mig nu, orkar inte se på film eller något som godnatt saga.
Jag vill sova..

Gubben var dålig i magen idag också. Han hade värsta rännskitan när jag var ut med han. Han sket två gånger och båda gångerna så rann det. Fy vad jag skrattade, det lät nämligen! Frågade Malin när jag kom hem om han ätit något olämpligt under dagens gång (han har känslig mage) men hon sa att hon inte gett honom något. Men vi kom fram till att han kan ha ätit från hennes tallrik med maränger och glass. Det lär inte vara så bra för en hund med känslig mage inte..

Jag vill få pengar från försäkringskassan snart. Jag känner mig pank. Jag ÄR pank.
Det är tråkigt när man behöver pengar.

Nej nu ska jag sova. Sova och borsta tänderna.
Måste fixa tandförsäkring också!

Peace and Love,
Isse

Det är ju helt fantastiskt.......
När man var liten så var det lite enklare att vara sjuk för då hade man en mamma som hämtade vatten, tog tempen, baddade pannan och bytte sängkläder åt en. Men numera har man ingen mamma hemma, nu får man göra allt själv, plus att man har en hund som man måste gå ut med. Natten var hemsk, jag har legat och gnisslat tänder och bitit ihop så pass så att tandköttet svullnat på ett ställe och den tanden gjorde ONT. Sen när jag borstade tänderna så började det att blöda. Jag vaknade av och an till morgonen, jagbvar extremt kissnödig och jag har legat obekvämt med huvudet hela natten, men jag var för trött för att kliva upp eller fixa tillkudden. Jag somnade om. Lite senare så vaknade jag av att Malin var vaken, hon var lika förstörd hon med. Hon klev upp och tog tempen, hon hade över 39 graders feber. Jag klev upp och kollade jag med, jag hade över 39 i temp jag med. Sedan för började vi att leta alvedon helt frenetiskt och vi fann några till slut och sedan gick vi ut med gubben så att han fick kissa. Efter det så fikade vi och kollade på en film, men vi somnade inom 30 minuter. Jag verkar aldrig få se slutet på den filmen. Jag somnade igår med när vi såg den (och det var därför vi skulle se den till morgonen, för att jag somnade igår).

Jag trodde att jag skulle piggna på mig fort, men min feber verkar bara stiga känns det som. Jag vilar och feber går ner lite då om jag har tur, men sen ska jag ut med hunden och då rör jag på mig och febern stiger. Det var lättare när man var liten..
Ja, jag hoppas att jag är frisk till helgen. Jag vill helst inte ställa till det för dem på jobbet, vet själv hur jobbigt det är. Men är man sjuk så är man, det är så det är för oss alla. Jag vägrar att jobba med feber en dag till. Att jag  gjorde det i måndags var bara för att jag såg att jag hade feber 45 minuter innan jag började. Kändes som att det var lite sent att sjukanmäla sig då, men visst, man har egentligen den rättigheten. Men nej, jag kunde inte. Inte med så kort varsel. Vi får se om jag kvicknar till mig till helgen. Jag hoppas det som sagt, tycker inte att det är så kul att sitta hemma och lukta illa.

Nej nu ska jag gå in och väcka gumman och se om vi ska äta något. Inte för att jag är hungrig, hon lär inte heller vara det.. Nej det blir nog något annat..


Peace and Love,
Isse

Mmmm.. mumms. Det är ju så mysigt att ha slemhosta och kunna känna dessa sega klumpar i halsen. Det smakar inte dumle direkt... Men det har varit en helt okej dag, jag och gubben har ätit oxfilé tillsammans. Mycket delikat!

Igår så jobbade jag trots att jag hade feber, det är första och sista gången kan jag säga. Aldrig har jag känt mig så risig. Jag har haft frossa och ont i hela kroppen, jag är orkeslös till den grad att jag knappt vågar gå ut och gå med gubben utifall att vi skulle stöta på en annan hund..
Men idag så har jag och min älskade sambo varit riktigt flitiga, vi har fått en MASSA saker gjorda i form av telefonsamtal. Jag var hemma och är sjuk så jag hade hela dagen på mig om jag så behövde det oc hon började inte att jobba fören fem. Lillgubben är nu försökrad, vi har fixat en tid hos veterinären där vi ska kolla upp hans knöl och få klona klippta, gumman är nu försäkrad och jag fixade en hemförsäkring. Bra va!?
Imorgon så ska jag ringa om tandförsäkring. I övrigt så ligger jag bara. Visst, jag måste köpa mat och jag måste gå ut och gå med lillgubben. Men då jag inte har några "måsten" hängande över mig så orkar jag inte annat än att ligga. Jag har så sjukt ont i kroppen. Det är fruktansvärt. Att tvätta håret gör ont, och att borsta det.. Det ska vi inte ens prata om.. Våga vägra hårborste!

Jag hoppas att jag är friskt till helgen. Nu tror jag att jag kommer att vara det, men tänk om det är en långdragen förkylning.. Tänk om det vore så.. Vilken ångest..

Annars så leker livet rätt bra. Jag drabbas att fåniga känslor emellanåt, jag fäller ännu mer fåniga tårar ibland. Men nu var det ett tag sen tack och lov. Känslor kan vara så löjliga, de kan vara patetiska. Jag kan inte annat än att håna dem. Jag får hela tiden höra att "men det är för att du är stak" och "du är stark" men det är sällan jag känner mig stark. Och bara för att jag kan stå emot en karl, är jag stark då? För mig så är det en självklar sak just för att jag inte tror på av-och-på-förhållanden. Jag tror inte på sån skit. Skulle ett sånt förhållande vara nyttigt för mig? Eller någon annan? Visst, jag kanske är stark när det gäller något, men det något kan jag sällan se.

Jag vill finna kärleken. Jag vill finna något som är sant, gott och uppbyggligt. Jag nöjer mig inte med mindre. En karl som rapar och kilar sig på pungen, sitter fastklistrad vid datorn eller som är ute och mekar precis hela dagarna är inget som jag vill ha. Jag vill ha kärlek, ömhet, uppmärksamhet och få höra vackra ord. Jag vill uppleva passion och kyssar. DET vill jag ha. Och får jag inte det så kan jag gått och väl nöja mig med sällskap av en hund. Hellre det än en halvtaskig karl. Män kan vara så vidriga, så äckliga och motbjudande. De kan ibland uppträda som förvirrade homosapiens. Nej tack, det var bra för mig!

Undrar om jag ska gå ut och gå med gubben nu en sväng.
Han lär behöva göra ifrån sig. Sen ska jag lägga mig framför tvn. Känner mig helt slut..
Jag är tömd på all energi.. Att ha slemhosta är krävande må ni tro..

Peace and Love,
Isse

Jag var hur trött som helst när jag klev upp så jag började med att äta och gå ut och gå med gubben. Sen la jag mig och mediterade i typ två timmar (jag sov och mediterade om vart annat) och sen var jag mycket piggare.
Men sen smsade någon och då fick jag ångest, eller ja, det var efter det som jag insåg att jag måste varva ner (och det är inte ditt fel, du berättade bara). Det bästa vore om personen bara kunde sluta att fråga och bry sig. Jag orkar inte, helt seriöst, jag gör inte det. Mina känslor säger en sak, men mitt förnuft en helt annan sak. Denna gång tänker jag lyssna på förnuftet. Det är det bästa jag kan göra. Känslorna finns där, även om de inte alls är lika starka. Men känslor är känslor, de är inte verkligheten. Verkligheten tar aldrig hänsyn till känslor, livet går alltid vidare precis som att tiden aldrig står stilla.
Jag önskar att jag bara kunde stänga av, förtränga allt vad jag känner. Men en gång i tiden så gjorde jag det och det bakslag jag fick då vill jag aldrig mer uppleva. Det var på den tiden som jag söp som mest och som hårdast. Jag var inte nykter många minuter de månaderna. Det var hemskt, och jag vill inte bli alkoholist. Aldrig. Mina barn ska inte gå på krogen vid tolvårsålder så som jag fick. Det finns inte en chans. De ska inte få se sin mamma supa bort sitt liv.

Jag vill bara glömma.. Glömma och gå vidare. Men de bra minnena finns där. När jag ser på stjärnorna om kvällarna så tar mina minnen tillbaka mig till balkongen hemma hos dig. De tar mig tillbaka till din trygga famn och till ditt vackra léende. Dessa gånger så får jag en klump i magen, jag tror att den klumpen kan kallas saknad.
Jag vet inte, men det känns som så.
Men jag har kommit en bra bit på vägen, jag är på väg framåt. Det är inte ofta jag ser tillbaka längre.
Jag kommer inte att ge upp mig själv, jag ska vara stark inombords. Jag ska tillåta mig själv att känna så som jag gör och bara acceptera det. Låta det vara så. Känslor försvinner inte på bara någon vecka, det kan ta sin tid. Men då får det göra det, jag ska låta dem landa och när de har gjort det så kan jag andas ut riktigt.

Det blir nog bra det där. Livet är inte lätt, men vem har sagt att det skulle vara det?

Nu ska jag gå in och äta och kolla på film med min älskade familj <3

Peace and Love,
Isse

Jag sitter ute och röker. Tänker på den senaste tiden som varit, men nej, jag kommer inte fram till något vettigt. Det enda jag kommer fram till är att framtiden är det enda jag har. Det är den som betyder något, eller kommer att betyda något. Allt jag vet nu är att jag är så glad över min sambo och vårat barn. De två betyder mer än allt annat för mig. De två och min änglafarmor & pappa. Och mina bröder. Ja, många betyder massor för mig, men min sambo, lillgubben & Bumbi är de två som finns här hela tiden.
Det förflutna kommer alltid att betyda något, men "tragedier" kommer man alltid över. På ett eller annat sätt. Det finns där, men låt det då finnas där. Jag har slutat att fälla tårar över det, för det kommer aldrig att kunna spolas bort. Man måste acceptera och gå vidare. Man ska tillåta sig att sörja och gråta, och det har jag gjort, men nu får det vara bra. Tårar är ett sätt att ventilera, det är ingen lösning.
Män.. Om de bara visste hur de kan ställa till det (ja, och kvinnor givetvis, men jag ligger inte med kvinnor och är ännu mindre tillsammans med dem).

Det är rätt kul att tänka tillbaka på relationer man befunnit sig i. Man blir lika förvånad varje gång över hur man kunde stå ut. Jag har haft bra relationer, men det är väl bara en av dem som varit riktigt bra. Det var då jag upplevde och kände saker som var helt nytt för mig. Jag blev överrumplad och fylld av mängder av positiv energi. Det var helt underbart. Jag älskade varje sekund och jag kommer alltid att minnas dessa stunder. För mig vad det kärlek. Han var kärlek. Kära nån.. Minnen..
Ja, det är det bästa jag varit med om. Men jag kan inte rädda vad som gått förlorat, jag vill inte göra det heller. Saker och personer som för mig är nersmutsat vill jag inte ha tillbaka. Det är bara sån jag är. Det går inte att reparera, det är bara att få vidare och behålla det som en gång var bra i minnet.

Min största kärlek är ändå Jompa. Inte för att jag är kär i han, men för att han alltid funnits där. Han är nog det närmste kärlek jag kan komma. Han gör mig glad, han gör mig lycklig. Han är en man som ingen annan kan mäta sig med. Alla borde ha en Jompa i sitt liv. Han kan bota ångest (!). Vem har den gåvan? Inte jag i alla fall.....
Jag kan inte ens bota min egen. Om jag ändå kunde göra det........
Min farmor säger alltid till mig att jag ska ringa honom när jag har ångest, det är bättre än alla mina andra metoder. Metoder som jag inte ens har någon kontroll över, jag bara gör något.
Han är den bästa. Verkligen..

Nej jag undrar om jag ska ta och gå och lägga mig. Lillgubben är rastad, hemmet är städat och tvätten är tvättad.
Kan jag har något mer kvar? Ja, jag måste plocka ur plaggen ur torktummlaren. Men det går fort att göra.
Bäsen träffade en annan bebisvovve idag, och det gick bra! Hör och häpna! Jag blev så stol! En stolt mamma var jag! :D

Livet är härligt ändå. Bara man är på bra humör!

Peace and Love,
Isse

Idag bär det iväg till Djupröra. Det ska bli kul! Jag och lillgubben ska åka dit och hälsa på släkten och sedan ska vi ta en LÅÅÅÅNG promenad. Det är inte speciellt tät befolkning där och därmed inte så många andra hundar, vi blir helt enkelt ostörda och det kommer att bli skönt. Min älskade sambo ligger och sover efter nattarbetet. Skulle ha varit kul om hon också kunde följa med men hon jobbar även i natt med. Blir för lite sömn för gumman då.

Att ha hund är mycket bättre än att ha en karl. Det har jag i och för sig alltid trott också, men nu har jag fått det bevisat! Det är så sant som det är sagt.
Gumman.. Vi fick vår efterlängtade bebis till slut! :D
Han är ju rätt hårig.. Men det gör inget. Han är vacker ändå! :D

Nej nu ska jag gå ut och gå med honom så att han får göra sina behov innan vi ska åka!
Wiiiiiee!!

Peace and Love,
Isse