Sorg, saknad & kärlek
När jag pratade med Ronny för någon vecka sen så sa jag att jag skulle njuta av min sista K-helg. Det första jag får veta när jag kom till jobbet idag (eller igår) är att lilltjejen kommer att bli utvisad. Frågan är bara när, men den dagen kommer att komma. Där tog min goda K-helg slut. Jag blir så arg. Så fruktansvärt arg. Det är inte rättvist! Hon kom att betyda så mycket för mig. Ingen har fått mig att känna så som hon gjort. Jag tror aldrig att jag varit så speciell eller älskad av någon. Inte som jag varit eller är av henne. Det är något unikt över henne.. Jag har aldrig haft den här relationen till en annan tjejkompis. Jag har aldrig oroat mig över någon som jag oroat mig över henne, jag har aldrig köpt saker spontant till någon, eller stoppat om någon i soffan med en filt och kikat in med jämna mellanrum för att se att hon mår bra.
Till och med Kim såg ledsen och chockad ut när han läste smset hon skickat till mig.
Jag skulle kunna göra vad som helst för att hon ska få stanna. Om jag så skulle behöva adoptera henne, en vuxen människa. Jag gör det. Krävs det ett jobb så kan hon få mitt. Jag blev så fruktansvärt ledsen efter att jag pratat med Pierre och sagt det högt, att hon får inte stanna. Det var som att det var det som krävdes för att jag skulle förstå, säga det högt till någon. Så slog det sorgsna mig. Jag höll på att börja gråta och jag var gråtfärdig hela natten. Bara jag tänkte på det så pressades tårarna upp i mina ögon. Det går inte att beskriva, man måste nog vara med om det själv för att precis kunna förstå.
Jag minns än idag första gången jag såg henne, första gången vi pratade och första gången hon kom springande och kramade om mig. Det är som om det var igår. Nu sitter jag bara och gråter och gråter.. Jag har inte varit så ledsen på länge nu. Och jag har nog aldrig känt mig så maktlös. Förbannade jävla samhälle. De som verkligen behöver få stanna blir hemskickade, men de som är här och lever som samhällsparasiter, de får stanna. Var finns rättvisan och medmänskligheten? Jag undrar om de ens läst hennes journaler, för har de gjort det och ändå tänker utvisa henne så vet jag inte om jag någonsin kommer att tro att de som sitter där och bestämmer kan känna alls. Men de lär inte ens ha träffat henne.. Vad vet jag om hur sånt där fungerar? Jag blir så arg, och så besviken på allt.. Hur det fungerar. Jag tänker bara på henne, och andra som får vara kvar här.. Var finns logiken? Hur fungerar tankesättet? Vad är det de ser till och vad är det de inte ser alls? Nu så kommer jag att känna ännu mer avsky mot alla dem som kommer in fulla om nätterna och synar en uppifrån och ner och jag kommer att hata dem bara för att de får stanna här och inte hon. Jag kommer att känna att de tagit hennes plats här. Hur kan de få stanna här och inte hon? Vad är det de har som hon saknar?
Jag hatar det här systemet och hur det fungerar. Eller är det bara allt krig och all ofrid i denna värld som jag hatar?
Jag vet inte. Men jag hatar att hon ska behöva åka tillbaka till det oroliga land hon kom hit från. Hon har varit med om hemska saker där, och nu tvingas hon tillbaka. Jag tykcker inte att någon alls ska behöva leva i ett land av kring. Men hon är speciell för mig, och jag kommer att oroa mig till döds när hon väl åkt tillbaka dit.
Allt känns så orättvist nu. Jag hatar det här. Vem är det som sitter och bestämmer det här? Människan kan inte ha en aning om vad denne gör. Och gör han det så måste han vara ond. Eller hon eller vad det nu är. Vem utsätter en annan människa för det här?
Det är så mycket frågor så jag vet inte vad jag ska göra av alla. Och det är ännu mer känslor och jag vill bara förtränga dem. De får inte finnas där. Men ändå.. Kännslor är väl bra i slutendan.. Antar jag.
Jag vet att jag använder ordet "hatar" väligt mycket idag.. Men egentligen så hatar jag ingen.. Alla förtjänar att få ha det bra och leva i fred. Men jag älskar den där tjejen så förbannat mycket. Jag har fått tagit hand om henne så mycket och jag vill göra det så länge hon behöver det. Jag vill att hon ska få ha det bra, och hon vill vara kvar här och därför väcks dessa elaka känslor inom mig mot andra. Varför dem och inte hon?
Det har varit en hård natt. Vi hade en otrevlig gäst som insisterade på att han beställt men saknade kvitto och därav ingen mat. Han vägrade att lämna byggnaden och Jimmy, Hasse och Tubbe fick kasta ut honom genom nödutgången. Jag ringde polisen men de hade inga bilar lediga så vi fick helt enkelt ta hand om det själva. Inte jag dock, men mina kära kollegor fick det. När t.o.m. Hasse blir lack så är det ett gravt fel och det var det. Jag blev så arg så jag skrek rätt ut i korridoren och det krävdes minst tre cigaretter för att jag skulle lugna ner mig. Jag var så arg så att jag skakade och det är första gången som jag blivit arg på riktigt sedan jag var sjukskriven. Ikväll var jag RIKTIGT arg. Hade det inte varit för att jag var i tjänst så skulle jag sänka killen. På ett eller annat sätt.
Ännu är inte den sista idioten född. Dessvärre. Den förlorade generationen.. Den lär inte ha kommit än tror jag..
Jag kommer att sakna dig..
Och jag lär nog aldrig ha känt så som jag gör nu.. Saknad, kärlek och en enorm sorg..
Jag kommer aldrig att glömma dig..
Och jag hoppas att saker och ting kommer att gå din väg genom livet..
Jag älskar dig så mycket, du har betytt mycket och kommer alltid att göra det..
Du har varit min prinsessa.. En vacker sådan..
Du har all min kärlek.
I return to you, just like I always do
Jag har suttit och läst i min dagbok som jag skrivit innan och under min tid på avdelningen. Det är kul att kunna se tillbaka och tänka på min tid där. Men många saker är också ganska sjuka, eller hur jag ska säga..
Det är nästan sorgligt på något sätt, hemskt att se hur jag tyckte, tänkte och kände förr.. Allt var så fyllt av ångest och prestationsångest. Och det händer väl än idag, men nu kan jag hantera och arbeta med det på ett annat sätt.
Jag kommer aldrig att bemästra mina demoner på egen hand. De kommer att ta över mig till slut, för de kommer aldrig att lämna mig ifred. De kommer att finnas där och berätta för mig hur fet jag kommer att bli om jag äter, trots att min stackars kropp skriker efter mat. Och inte tala om jobbet under sommaren.. Det kommer att döda mig, och om inte annat min chef om det går för långsamt i köket. Jag älskar mitt och och många av mina kollegor. Men när jag mår såhär så klarar jag inte av det. Jag får prestrationsångest och så klandrar jag migsjälv för att jag inte kan äta. Då är det mitt fel. De säger ju att det bara är att tugga och svälja.. Men är då en burk med mask för det är så det känns för mig.
På jobbet idag så pratade jag knappt med mina kollegor. Jag kände mig så likgiltig, så uttryckslös..
Jag har känt mig extremt orolig idag. Jag ska jobba K både imorgon och på onsdag. Jobbet oroar mig hela tiden pga att jag inte kan prestera lika bra som förr. Så nu måste jag anstränga mig ytterligare för att kunna leva upp till mitt "gamla jag" . Jag var mycket duktigare på allting förut. Jag orkade mer, jag ville mer, jag var glad och jag brydde mig mer. Jag var en optimist. En helt annan person. Jag blev aldrig arg eller förbannad. Det fanns aldrig några problem, bara lösningar. Hela mitt liv såg annorlunda ut förr. Jag var aldrig deppig och jag älskade livet och alla människor. Jag såg något fint och värdefullt i allt och alla. Det kan jag absolut inte göra nu, inte på samma sätt.
Och nu vet jag inte hur sommaren kommer att se ut. Jag vet ingenting längre..
Men det är bara en bråkdel. Bara saker som jag faktiskt kan dela med mig av. Andra saker är aningen känsligare.
Men det jag skrivit under min tid på avdelningen är faktiskt mycket roligare att läsa. För det var då jag började kunna öppna mig för människor igen. Jag kunde t.o.m. gråta inför människor då. Och nu när jag tänker på det så gråter jag för första gången på väldigt länge av glädje och saknad över det. Det är förmodligen mitt finaste minne jag har här i livet, min tid på psyk. Det var där jag tog mina första friska andetag på väldigt länge, och det var där jag anförtrodde mig för människor så som jag aldrig förr gjort. Det var där jag fick se att det faktiskt finns många och bra människor och det var där jag hämtade nya krafter. Krafter som jag inte ens visste att jag hade. Det var där jag fann migsjälv igen. Den jag var innan jag kom in i arbetslivet och involverat mig i en mindre bra relation.
Ronny, min ängel. Han har sett mig både skratta och gråta helt hysteriskt. Han har sett mer av mig än dem som känt mig i flera år. Han känner mig kanske lika bra som Jompa, för han har också sett alla mina sidor.
Det går inte att beskriva den saknad jag känner. Den är enorm, både glad och sorgsen. Jag vill tillbaka men ändå inte för det kommer inte att vara detsamma igen. Det är inte ens samma människor där och jag tror inte att många har haft så kul som vi som var där maj månad. Underbart är det ord som beskriver min vistelse där bäst. Och jag kommer aldrig, ALDRIG, att glömma de jag mött där. Jag har för säkerhets skull skrivit ner alla personer som jag träffat där. Allt från första gången jag såg dem och sedan en vidare utveckling i form av en kommande relation osv.
Men det mesta är ett minne blott. Och det är ett minne som jag kommer att bevara väl. Nu får jag göra det bästa av det jag har idag. Mitt jobb och mina relationer där. Och de känns faktiskt bättre nu än innan jag blev sjukskriven. Det gör de verkligen. Jag njuter, återigen, av allas närvaro och vackra ansikten. Även om folk är bitter ibland, och det känns underbart och fantastiskt och allt som är bra.
Det är alltid värt att kämpa och ta sig upp igen. Det är det som gör allt så värt det. Allt det dåliga har något gott med sig, jag kan alltid säga något bra som mina sämre erfarenheter har fört mig sig.
Min senaste är min bästa..
Peace and Love,
Isse
Mercy On Me
That in all my loneliness
I've forsaken and I've sinned
Leaving fragments of a man so broken
I could tell you what I've done
Or should I tell you where I went wrong?
Well the more that I start to play
My deceitful, evil ways
Keep on growing stronger by the day
Oh lord have mercy on my soul
For I have walked a sinful road
So I'm gonna get down on my knees
Beg forgiveness to help set me free
Lord have mercy on me, please
Mother Mary full of grace
In my weakness, I've lost faith
I've been careless, and I have been warned
And the devil inside me is torn
God bless the men that I have scorned
Oh lord have mercy on my soul
For I have walked the sinful road
So I'm gonna get down on my knees
Beg forgiveness to help set me free
Lord have mercy on me, please
So don't let me fool around no more
Send your angels down to guide me through that door
Well I've gone and confessed my regrets
And I pray I'm not held in contempt
I'm so lost, and I need you to help me repent
Oh lord have mercy on my soul
Oh I'm begging, I'm pleeding, I'm needing
I want you to know
So I'm down upon my knees
Oh lord, I need forgiveness
I need forgiveness from you
'Cause I Need You Now
Jag saknar dock dig. Var har du tagit vägen?
Behöver dig här ju..
Natten har faktiskt varit bra. Jag trodde där ett tag att jag blivit lite bitter igen, men det har jag inte.
I'M BACK IN LINE! Jag kan se allt det underbara i människor igen och det är så skönt.
Det som är så tråkigt att se är att andra är så tjurig och sne på varann. Det är jobbigt att få både se och höra.
Varför? Varför ska man yttra så elaka ord och gärningar? Vad är det bra för? Det är bara onödigt att lägga tid och energi på. Man gör även livet surt för andra. När jag kom in i köket idag så ville jag bara vända om och gå hem igen. Jag ville inte vara där. Stämningen skulle ha kunnat döda någon. Det var tyst och sammanbitet och jag ville bara slå alla, få dem att öppna ögonen och se vad det blivit av allt. Jag blir nästan arg på folk för att de är så dumma i huvudet som inte kan se vad de gör med alla andra. För om alla bara kunde anstränga sig och ge allt för varandra så skulle det inte vara såhär.
Och sen så är det så fruktansvärt lätt att se till alla andras fel och brister, att bara skylla på en eller två personer. Ser någon någonsin till sig själv och sina egna fel?
Jag har hört en del versioner och jag tänker inte ens ta ställning till någon. Faktiskt inte. Inte de jag umgås med på fritiden heller. För jag själv anser att det sällan är bara ens fel i en "konflikt" eller vad man ska kalla detta.
Jag är opartisk. Jag lyssnar och jag förstår alla på ett eller annat sätt.
Nu när jag är tillbaka så tänker jag vara vän med alla, även om alla skulle hata varann så skulle jag fortfarande vara vän med alla. Så är det och jag tänker inte vika mig denna gång. Jag tänker bara försöka att hjälpa så gott jag kan utan att blanda in migsjälv. Och utan att döma andra. För jag förstår alla, på ett eller annat sätt.
Tänk om alla bara kunde hålla sams. Tänk om alla kunde tycka om alla. Vad lätt och roligt allt skulle vara då.
Tänk om alla kunde bortse från sigsjälv emellanåt, vad älskvärd vi alla skulle vara då.
Ingen är perfekt. Men ibland så skyller vi ifrån oss lite på det tror jag. Att ingen är perfekt ursäktar inte precis allt. Det ursäktar endast en bråkdel av allt vissa gånger.
I natt så har jag en gäst. Hon behöver någon, och jag råkar vara någon. Det är inget jag avsiktligt satt mig i, det bara blev så. Jag tog mig an henne på ett sätt, men det här sättet var inte vad jag tänkte.
Hon har tytt sig till mig så, hon är min följeslagare. Pillar jag bort mitt nagellack så gör hon det. Vi har två par likadana skor, och jag var den som köpte dem först. Men jag tar det som en komplimang, hon gör mig minst lika glad som jag gör henne. Problematiken är bara den att jag har migsjälv att ta hand om också. Skulle jag vara helt återställd och skulle jag vara hel inombords så skulle jag mer än gärna ta hand om henne dygnet runt om hon så ville. Då skulle jag orka. Men mitt psyke klarar inte av att hjälpa mig och en annan person samtidigt, inte just nu. Men skulle jag klara det så skulle hon mer än gärna få flytta in här också. Utan tvekan. Jag är glad om de i min omgivning är glad och mår bra. Annars så lider jag mest med folk, utan att jag själv vill eller ens tänker på det.
Hon är en sån fin person, så hängiven och underbar. Jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne på mitt allra bästa och mest ambitiösa sätt. Men det går inte nu. Hur mycket jag än vill. Jag riskerar att själv stupa då.
Även de som mår bra i sig själv och har tiden och engagemanger säger att det är svårt att hjälpa andra. Det är givande, men det tar väldigt på krafterna. Och det tror jag det, man ger så mycket av sig själv.
Man ger mer eller mindre allt man har och kan ge.
Innan jag blev inlagd så hjälpte jag en vän, i form av "terapi". Det tog hårt för jag mådde så fruktansvärt dåligt själv då. Jag har antagligen aldrig mått så dåligt och jag mådde ännu sämre av att behöva lyssna på andras problem. Men jag sa aldrig något, för jag ville hjälpa trots att orden tog stopp och jag nätt och jämt visste vad jag skulle säga. Men det var för att jag hade mina egna tankar, kring mina problem som störde mig. Hon visste att jag hade mina egna problem, men vi pratade mest om henne och jag försökte att hjälpa och stötta så gott det gick. Men någonstans, och tids nog, så tog min energi slut och då var jag körd. Då var det slut på allt. Jag gick in i väggen med allt det jag tagit på mig i jobb, privatliv och allt. Jag lades in då. Jag hade inget kvar att ge.
Nu är jag rädd för vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska göra med allt. Jag vill hjälpa den här lilla tösen men jag är rädd för vad det kommer att bli kvar av mig då. Förmodligen ingenting alls. Jag behöver min tid för mig själv också.
Mina tankar tröttar ut mig ibland. Jag vet inte var jag ska göra av dem. De finns där, men orkar jag inte så låter jag dem bara komma och gå som de vill. De finns till och det får vi alla leva med.
Jag får leva med min ångest och jag får leva med att många andra i min omgivning är bitter. Men det är deras bittra jag, inte mitt. Så varför bry sig? Egentligen? Många tycks göra det, och det gör jag med ibland. Men oftast så försöker jag att skaka av mig det. Det är ju bara en skitsak. Vi här i Sverige grämer oss över problem som inte ens är ett litet problem för dem som bor i ett U-land. Vi ska vara tacksamma för att vi lever i den välfärd vi har här och skita i saker som inte ens har någon betydelse. För oss kanske mycket har betydelse, men det ligger fortfarande hos personen i fråga.
Saker blir vad man gör dem till.
Tänk på det och sluta vara så otacksamma!
Jag undrar om man ska gå in och kolla till lilltjejen. Hon känns nästan som ett litet barn för mig. Förut så stoppade jag om henne med en filt i soffan, och sedan dess har hon legat där och sovit. Hon var upp en sväng till toan men sen har hon sovit. Och ni hör, jag pratar om henne som om hon var mitt barn. Men hon har faktiskt bara sovit och varit på toa!
Det här låter inte alls friskt, men det är kul att få pyssla om någon som behöver det också. Det är en tacksam sak faktiskt. Och hon är understimulerad som få, så det känns bra att få göra något bra och uppskattat för någon annan är mig själv.
Nej jag undrar om jag ska ta och tänka på att sova av mig lite.
Den är en hel dag av arbete imorgon som väntar på mig.. Det känns bra men samtidigt jobbigt med tanke på vad klockan är nu!
Sov gott allahopa!
Peace and Love,
Isse
Midsommar
Vi proddade en hel del, och vi slet desto hårdare. Det började vid 22.30 då jag fick ringa in Elin som skulle ha fått börja senare, och då hon kom fick den andra Elib sitta klart sin rast. Men sen fick inga fler rast. Jag och Malin fick typ en rast på fem minuter innan vi var tvungen att gå in igen. Det var helt sannslöst. Det var helt GALET! Och ingen kunde komma in och hjälpa oss så jag är så glad över den personal jag hade, alla kunde allt och det så skönt det i alla fall.
Jag trodde att allt skulle ta slut där ett tag, men kön däremot verkade aldrig ta slut. Det var som en vanligt helgnatt med för lite personal typ. Egentligen inte mer än vanligt, men med en underbemaning så var det hemskt.
Jag var i upplösningstillstånd.
Annars så har allt gått bra, mycket bra med dessa omständigheter och jag försökte verkligen att behärska mig. I natt är första gången sen jag kom tillbaka som jag känt en viss irritation, men det fick jag snällt bortse ifrån.
Det var bara en känsla som anföll mig, men den är inte verklig, bara tillfällig.
Stängningen gick bra. Jag fick räkna lite extra timmar, men det var en piss i Missisippi jämfört med vad vi sålt. Visst blev jag måttligt less när jag upptäckte att det inte var räknat sen 15.00 idag men det var överkomligt.
Jag stod vi porten till Helvetet idag, men vi styrde upp allt väldigt bra trots den motgång vi fick möta.
Vi var grym helt enkelt! Bra personal och mycket folk; det var kul stundvis! Det var en sann utmaning med lite gnäll!
Idag blir det partaj, så jag får se hur pass jag tar mig ner från sängen idag. Jag lär (som vanligt) sova hårt. Men jag SKA upp! Vi har en del att stå i innan kvällen. Partyhattar och drinkmixar!
Men nu tror jag att jag ska ta och klättra upp i kojjen. Får ont i rumpan av att sitta här på marken.
Peace and Love,
Isse
Vilka sotare!
Vi fick inte in någon extrapersonal så vi jobbade på som attan! Men det gick bra, jag hade ju den bästa personal så det kunde inte ha gått bättre! Jag är såå stolt över er! (=
Det var jag och E som stänglde, och J hjälpte till en del han med och det var jättesnällt av han! Stängningen tog sin tid, inte för att det var så mycket att göra. Men vi hade inte hunnit förstänga och sen blev allt så förvirrat när sotarna kom. Vi hade inte väntat oss dem så det blev kaos. Jag vet inte hur många gånger vi gick igenom hur vi skulle lägga upp allt.
Min hjära slutar att fungera under stress och sen blir jag så trött på min medicin, men den är nödvändig om jag säger så.
Jag har även fattat ett beslut idag. Det kändes bra, samtidigt som det kändes aningen konstigt..
Jag vill ha honom kvar i mitt liv, men jag mår inte bra av det.. Han kväver mig. Och en man är inte värd att få mig kvävd. Män och pengar kommer aldrig att tillhöra min högsta prioritet. Pengar tar aldrig slut och inte männen heller dessvärre.
Varför ska jag stanna kvar om han inte är bra för mig? Varför ska jag stanna kvar och låta honom ha makten över mig och mitt välmående? Han är inte värd det helt enkelt. Män är i regel bara skit. De gör en konstig, de sätter giller i huvudet och de är i vägen för framtiden. De håller en kvar i det förflutna. De är äckliga små parasiter och de smittar ner min tillvaro. Och de vägrar att ge sig av, det är det värsta. De är som kackerlackor!
Äckligare kan det ärligt talat inte bli. Så fort man tänder lampan och har kommit på dem med deras smittbärade sjukdomar så springer de inunder sängen och gömmer sig. Kryp!
Nej jag undrar om jag ska ta och gå in till mina spindlar nu och ta död på dem. De lär förmodligen ligga där någonstans och gömma sig de små äcklen.
Peace and Love,
Isse
I Can Go With The Flow
Ännu en sömnlös natt. Så roooligt. Nej jag känner mig mest fantasilös faktiskt. Varför inte sova?
Jag har tvättat i SEX TIMMAR. Förstå. Jag trodde att det skulle ta två och sen så tror jag att min granne var ner o pausade min maskin för att den låter. Väntade aslänge i onödan, för den var ju pausad. (BAFF!).
Men sen så var den klar. Tack och lov. Ska vara hos frisören imorgon (idag) klockan elva. Dyrt. Trött.
Mm.
Jag har inte så mycket att skriva längre känner jag. Finns inget jag direkt funderar över eller tänker på.
Har pratat med min älskade farmor idag. Och Jompa. Det var så kul, så skönt att få höra deras röster igen.
Har saknat dem så.. Farmor.. Jompa. Mina änglar.
Jag vet inte vad som gick så fel med honom. Han är en av mina käraste vänner. Men det kommer alltid upp så dumma känslor. Känslor som inte ska eller borde få finnas där. Men det är bara för att han står mig så nära. Och när vi umgick sist så mådde jag så dåligt och för förlitade mig för mycket på honom. Mer än jag borde och för mycket för mitt eget bästa. Men tiden läker alla sår. Han är ingen kille för mig, det vet vi båda. Men vi betyder bara mycket för varann, och det kan gå överstyr emellanåt. Det verkar inte bättre.. Det är bara en ren tur att ingen av oss är långsur! Skulle vara riktigt jobbigt då! Haha!
Men han är underbar, trots att jag varit besviken på honom. Han betyder så mycket för mig och han har ställt upp som ingen annan för mig. Han är den som visar omtanke och kärlek. Han är den bästa <3
Tiden utan honom helt och hållet har varit jobbig. Jag har saknat honom och tänkt på honom varje dag. Men nu är han tillbaka, per telefon i alla fall. På avdelningen så ringde jag honom inte, jag ville inte och jag vågade inte. Kände mig så ledsen och så sårad. Sårad av hans frånvaro. Att ha haft honom vid min sida hade betytt så mycket för mig. Det gör det alltid. Det är helt sjukt hur man kan känna så starkt för en annan person, ingen går att jämföra med honom. Ingen.
Trots det som varit på senare så vet jag att det på ett eller annat sätt alltid kommer att vara vi två. Om vi inte en dag kommer att gifta oss, så kommer det alltid att vara vi två innerst inne på ett speciellt plan. Kanske inte av kärlek på det sättet, men på ett annat sätt. En speciell sorts kärlek som man inte delar med en livskamrat.
De ord han sa till mig när jag mådde som sämst kommer jag aldrig att glömma. De är de vackraste ord jag hört från någon. Då kunde jag verkligen känna att jag inte var ensam, för han fanns där för mig..
Och han har alltid funnits där för mig, även om jag inte kunnat se honom. Han är min skyddsängel.
Min bättre hälft.
Nej jag undrar om jag ska gå och posa och charma John Blund.
Måste sova nu så att jag orkar upp imorgon.. Kommer att vara apatisk annars.. !
Peace and Love,
Isse
Jag vet, jag har varit strulig på sistone
Men jag tänker inte falla tillbaka i gamla fotspår, då jag drack 24/7. Jag tog även bort mitt pass, men jag kommer inte att vara sjukskriven länge till. En vecka typ. Och passar på att ha kul nu innan det roliga är slut. Jobbet dödade mig ett tag, det gjorde mig till ett monster. Och jag vill inte att det ska hända igen, för allas skull.
Det är därför.
Men jag och Angelica hade superroligt! Vi hade kunnat haft det roligare, men det var kul ändå. Vi skrämde bort ett par killar genom att berätta var vi träffades och lärde känna varann! Haha! Det var BÄST! :D
Det är ju inte jag och hon som har problem med det, det är isf andra som kan ha det. Varför skämmas och hemlighethålla en sån sak? Haha! Mentalohälsa! Ett extremt bra ord att beskriva det mesta med!
Nåja. Nog med det. Vi hade kul helt enkelt och vi avslutade det hela med att gunga.
Jag undrar bara vad jag ska ta mig för idag. Jag har ingen aning. Hela dagen har redan gått och det regnar ute.
Så roligt..
Jag tror att jag ska ta och städa upp lite här. Tvätta fönstrena kanske?
Jag har ingen aning.
Men städa låter bra.
Sånt kan jag!
Peace and Love,
Isse
Suck, pust, stön
Hur ska denna dag gå? Hur i hela friden ska jag orka? Släktingar och allt..
Dödsångest.. !!
Ja jag vet inte.. Har skickat iväg ett lååångt mejl nu i alla fall. Så nu har jag fått ur mig i princip allt det jag ville ha sagt.
Så det känns bättre. Jag hatar lögner, så varför utsätta andra för dem? It's a NO NO!
Men jag lever än. Och det som inte dödar det härdar. Jag lär nog vara med om en hel del mer i mitt liv, så det värsta lär nog vänta in mig än. Dessvärre. Det brukar vara så.
Vem vet, jag kanske dör under en stängning? Ett plurr ner i frityrbadet. Det skulle inte förvåna mig.. Snacka om att jobbet dödar en.. (Aaaarrghh!)
Lite ironi skadar aldrig mitt uppe i ett pest eller kolera dilemma.
Tänk att jag t.o.m. saknar min läkare på avdelningen. Jag förstodd aldrig vad han sa, för han hade en attans brytning. Men jag saknar att inte förstå vad han säger. Det var kul att sitta och prata med han.
Dojjan! Haha! Han var helt överlägsen han!
Ja.. Livets alla små under och mirakel är inte alltid så förutsägbara. Allt som hänt i mitt liv skulle jag aldrig ha kunnat förutspå för tio år sen. Inte en enda grej. Så det är ganska läckert hur det kan te sig egentligen. Jag menar min piercing t.ex. Nog för att det är en bagatellartad sak, men jag hade aldrig trott på det om någon skulle ha sagt det till mig för ens ett år sen bara. Eller mitt jobb och att jag skulle få bli kökschef. Det hade jag heller aldrig trott. Ännu mindre att jag skulle få bli inneliggande en månad. Det hade jag nog skrattat åt, eller gråtit över och undrat varför.
Saker och ting kan vända så fort. För mig vände det på fyra veckor. Jag känner mig som en helt annan människa idag. Visst känner jag en stark frustration över saker än idag, det gör jag absolut. Men jag förstorar inte upp saker så som jag en gång gjorde. Jag försöker att hålla kvar andningen och tänka att livet är lätt som en plätt-lätt.
Allt hänger inte på en enda grej, oftast så är det många faktorer som sabbar för en. Det vet jag, tro mig.
Jag undar om jag ska ta och göra mig klar och åka till mamma nu. Känns som att det inte är någon idé att sova nu ändå. Börjar känna mig trött, men ååh.. Det är min bror som tar studenten. Så varför inte sova senare idag?
Tänkte locka håret och så.. Hinner kanske hälsa på på sjukhuset också om jag har tur! Hälsa på lilltjejen! :D
Och alla andra där!
Det låter bra tycker jag. Även att det kommer studenter gående på gatan här..
Och där borta springer min kollega med tidningarna..
Det här säger mig bara en sak.. Sov och skaffa dig ett liv Isabelle! Du har alldeles för lite att göra!
Han är i alla fall duktig och jobbar.. Och här sitter jag och röker upp livet samtidigt som jag bloggar ner något innehållslöst inlägg. Haha.
Men jag har i alla fall pengar till cigaretter och internet!
It's such a lonley day. And this day is mine.
Life is beautiful.
Peace and Love,
Isse
Att bli kallad lögnare..
Jag ska inte hänga upp mig på det här nu.. Men jag kan inte rå för mina sårade känslor..
Jag har aldrig varit utsatt för dessa påståelser tidigare. Aldrig på det här sättet.. Och jag mår så himla dåligt över det just nu. Det är så förnedrande..
Jag vet att jag bär en del skuld till det, det gör jag. Men jag menade aldrig att ljuga. Jag ville bara slippa konflikter. Det var allt, och det var därför. Allt känns plötsligt så misstänksamt, inte ett enda ord jag säger går in. Jag får bara höra att "jag tror dig inte" eller "hur kan jag vara så säker på det" osv. Men jag förstår, det gör jag. Men jag är ingen falsk person och i övrigt så har jag blivit mycket bättre. Jag anstränger mig för att vara glad och trevlig nu. Det gjorde jag inte förr..
Då orkade jag inte. Men nu har jag viljan, viljan att förändras till det bättre. Och en bra person ljuger inte. Lögner har aldrig varit min grej. Jag är snarare för öppen och för ärlig för mitt bästa vissa gånger.
Men jag är fortfarande en sökare. Jag har inte riktigt funnit mig till rätta än.
Så förlåt.. Inget var min mening..
Du betyder, mer än du någonsin kan ana..
Allt känns som ett skämt. Och fortsätter det så kommer jag till slut att ge upp igen..
Aldrig har jag varit med om saker som dessa.
Aldrig.
Den elfte juni
Jag ringde Kim så att jag kunde få fråga henne hur det gått och hur hon mår. Det var så trevligt så!
När jag skulle gå så höll hon om mig länge innan jag gick. Hon är så gullig.
Sötare tjej får man leta efter.
En annan kvinna där tigger jättemycket. Det är ganska jobbigt, men hon är en genomsnäll person så jag kan inte ogilla henne för tiggandet. Det är jobbigt om man har en dålig dag bara.
I alla fall.. Hon satt ute och rökte med oss andra idag och hon nämnde att hon samlar på pennor. Hon har frågat mig tidigare om jag har någon men då har jag bara blivit irriterad över att hon tigger om allt möjligt. Hon kan tigga kläder, cigaretter, plastpåsar och allt. Det finns inget som hon inte kan tänkas tigga.
Hur som helst, idag när hon nämnde pennor så tänkte jag att jag kan ge henne en ändå. Så jag rotade igenom väskan och hittade en penna från jobbet. Hon blev så glad! Hela hon sken upp. Hon verkade ha en dålig dag men sen hon fick pennan så pratade hon på och hon tackade mig flera gånger. Hennes dag var gjord då.
Och jag blev så glad över att bara få se hur glad hon blev. Tänk vad lite det kan behövas för att göra en annan människa glad. Det kan räcka med en penna och det kan räcka med att bara visa sig.
Bara att visa lite medmänsklighet kan räcka. Och visst kan det vara värt "besväret"? Det tycker jag absolut att det är.
Jag blir så glad av att få hälsa på dem alla. Och de blir i sin tur så glad över att jag hälsar på dem, och det gör mig om möjligt ännu lyckligare. Allt där är en enda kedjereaktion. Och det är så underbart.
Jag har även piercat mig idag. Var ska jag inte ens nämna här. Och ingen kommer att kunna se den.
Haha! Det är är helt fantastiskt! Jag fick ett infall idag och tyckte att "nu gör jag det!". Jag menar, varför inte?
Och jag är så trött. Ska nog gå och lägga mig snart tror jag. Skönt att jag vänt tillbaka på dygnet. Men nästa vecka så är det natt igen så då får jag börja om igen efter det. Lite stört.
Men det kan också vara medicinens verk att jag är så trött. Det är inte helt omöjligt.
Jag ska börja läsa en bok igen. Har läst den förr. Vingklippt ängel heter den, Misstänker att det kan vara annorlunda att läsa den nu när jag sett mer än tidigare.
Nej men seriöst nu.. God natt. Orkar inte skriva mer.
Peace and Love
These moments is perfect, please don't go away
Var dag är en gåva
Jag älskar allt gott som ont
För vad som än händer,
så tar jag alltid lärdom
Du är den jag känner tillit och förtroende för
Du sviker aldrig
Att veta att Du alltid finns där,
älskar och tar hand om mig
Att få känna de känslor jag känner
De är underbara
Jag kan skratta och le
Mina problem är inte mina längre
De finns inte
Jag tar en dag i taget,
och den ligger alltid i Dina händer
Jag vet att Du tar hand om den åt mig
Du gör mig till mig
Till den Du och jag vill att jag ska vara
Mitt hjärta brinner för dig,
det är helt och hållet Ditt
Bara Du vet dess bästa
Jag vill alltid vara hos Dig
Få tillhöra Dig
Du får mig att njuta av ensamheten,
av tystnaden..
De stunder jag är hos Dig
När jag är ledsen så omslutar Du mig med Din kärlek
När jag är glad så skrattar Du med mig
När jag har problem så tar Du hand om dem åt mig
När jag är rädd så håller Du min hand
När jag känner att jag bara vill ge upp så ger Du mig en knuff i rätt riktning
Du gör mig hel
Du får mig alltid att finna nya sätt
Du gör mig underbar och älskvärd
Utan Dig så skulle jag aldrig klara det
Du ger mig hopp,
styrka,
vishet,
mod,
kärlek och kraft
Vad skulle jag vara utan Dig vid min sida?
Var skulle jag vara nu?
Du betyder allt för mig
Du är hela min värld
Du får mig att vilja älska var och en i min omgivning
Du får mig att tro på allt gott som finns
Du får mig att se saker på ett helt nytt sätt, ett bättre sätt
Min kärlek till Dig är oändlig
Den har ingen början och inget slut
Du är det dyrbaraste jag har
Har jag Dig,
så har jag Allt
Livet, Vägen & Sanning
En dag av sömn
Jag kommer nog inte att klara denna sommar utan mina lugnande. Jag kommer i alla fall inte klara sömnen utan dem.
Allt som förr gick fel kommer jag att ta avstånd ifrån. Allt prat, till att börja med, kommer jag att strunta i. Självklart kan jag lyssna om någon behöver prata, men jag tänker inte lägga mig i för det. Jag tänker bara lyssna och det jag själv tycker och tänker kommer jag inte att yttra mig om. För nu har jag sett och hört så mycket under så kort tid. Jag vet att det alltid kommer att komma upp nya saker, och jag kan inte förhindra det. Saker och ting kommer alltid att ha sin gång, oavsett vad människor tycker och tänker. Att prata vid sidan av har aldrig hjälpt någon. Inte mig i alla fall och det har jag fått bevisat. Så varför fortsätta?
Vi är alla värdefulla, och jag ser alla mina kollegor ur ett annat perspektiv nu. De är alla underbara, det vet jag. Vi är alla unika och fungerar på ett speciellt sätt. Allt alla säger och gör är inte bra, absolut inte. Men vi har alla en anledning till att vi agerar så som vi gör. Jag menar, allt jag sa och gjorde innan jag åkte iväg var inte bra. Det var absolut inte bra. Inte på något sätt. Men jag hade mina orsaker till att jag handlade så som jag gjorde.
Och nu när jag förstår mig själv så kommer jag i alla fall att försöka att förstå andra med. Jag kommer kanske inte alltid att lyckas, men måste jag å andra sidan förstå allt?
För mig så räcker det nästan med att titta på en person så kan jag förstå. Jag påstår inte att jag är synsk eller något, för det är jag inte. Men jag har sett så många med olika typer av diagnoser och vissa av dem kan jag känna igen. Om inte så kan jag känna igen vissa betéenden i mig själv. Och då vet jag precis..
Jag har en helt annorlunda iställning och syn på alltid nu. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det och vad jag ska göra av det. För nu tycker jag om alla. Det finns inte längre någon jag tycker illa om eller något sånt. Och förr kände jag enbart agg och ilska mot allt. Nu vet jag längre inte hur jag ska förhålla mig till allt.
Jag tänker finnas där och lyssna utan att döma. Det är inte min sak att göra det. Men jag vet hur jobbigt det var att arbeta med människor som är helt olik en själv. Det gick inte att förstå hur den personen tycker och tänker. Det var en ren frustration att ens försöka att förstå och påverka det. Jag klarade inte av det förut, jag klarade inte av allt tjat och alla klagomål. Inte under stress i alla fall. Men nu så lägger jag ingen större vikt vid det. Alla tycker och tänker inte som mig och det kan jag inte komma ifrån. Och jag är bara glad över att vi alla har en egen personlighet och ett eget tankesätt. Det bevisar bara hur unika och fantastiska vi alla är.
Jag försöker att se till allt det som är bra med alla. Vilka bra egenskaper vi alla bär på. Och nu kan jag se till det hos alla. T.o.m. dem jag brukade ha svårt för innan jag var borta.
Medans jag var borta så rannsakade jag migsjälv. Mina fel och brister och saker som gått så fel.
Det var inte fören jag kommit därifrån och kunde se allt ur ett helt annat perspektiv. Nu vet jag vad problemen är, och därför så kan jag ta att somliga kanske inte betér sig exemplariskt alla gånger. Nu kan jag ha överseende med det på ett annat sätt. Och det är helt okej för mig.
Imorgon så ska jag hälsa på lilltjejen i alla fall. Vill se hur hon har det och hur hon mår. Skulle ha åkt dit idag men då var jag så trött så jag orkade inte ens hålla ögonen öppna. Var på möte också men var sen för att jag sov alldeles för länge.
Det där med sömnen..
Tänk om man kunde hjälpa alla som behöver hjälp..
Tänk om..
Jag skulle bli så glad då.. Då skulle min lycka vara gjord, att få se dem som mår dåligt få må bättre.
Jag önskar verkligen att jag skulle få ha den förmågan..
Sen vill jag tacka mina vänner för att de finns. Jag vill tacka dem för det stöd jag fick av dem när jag låg inne.
Jag kunde inte ha haft det bättre.
Jag vill tacka dem som jag fick lära känna där på avdelningen. Ni är helt fantastiska!
Jag vill tacka mina kollegor som skickade mig blommor, jag blev jätteglad och ni gjorde min dag! Jag blev verkligen jätteglad!
Sen vill jag tacka min underbara farmor. Hon har funnits där och stöttat mig som ingen annan. Hon är helt underbar och jag älskar henne så otroligt mycket.
Och sen till några speciella.. Johan, Jonas, Anna, Pierre och Ronny..
Tack för att ni finns. Ni har förgyllt min tillvaro som ingen annan. Ni är helt underbara och jag älskar er så mycket.
Jag kunde aldrig ha haft bättre personer vid min sida. Ni har funnits där och lyssnat och stöttat..
En annan speciell person är Kim.. Jag har sannerligen fått sett en helt ny och underbar sida av honom.
Nog för att jag räknade med honom, men han fanns mer tillgänglig än jag förväntat mig. Att få höra "jag tycker om dig jättemycket" innan man lägger på händer inte varje dag. Han är så söt!
Jag tycker inte om att favoritsera, men han är helt ärligt en av dem som jag innerst inne favoritserar!
Och till personal och avdelning.. Tack för all den hjälp som jag fått. Men att den skulle komma så förvånansvärt fort hade jag ine väntat mig. Några av er kommer jag aldrig att glömma.
Min lilla tös
Hon har lärt mig att man inte alltid behöver prata, man kan också bara njuta av varandras sällskap. Människor kan vara underbara inte bara genom tal. De kan ha en utstrålning. Och det har hon verkligen. Hon är en sån varm och hängiven person och jag har aldrig träffat någon som hon tidigare. Och ger så mycket trots alla omständigheter. Det är helt otroligt.
Vi såg varann
Vi blev det bästa
Hon gav mig hoppet tillbaka om människor
Hon visade mig vad det innebär att lita på andra människor
Jag kunde känna sann lycka och kärlek igen
Jag kommer att stå där vid hennes sida,
så länge hon än behöver mig
Jag skulle kunna göra vad som helst för hennes skull,
för hon är unik och hon är sann
Henne litar jag på och hon betyder så mycket för mig
Hon får mig att känna mig alldeles varm inombords,
och hon får mig att lé
Trots att jag inte känner henne så väl så har hon en speciell plats i mitt hjärta
Vissa människor tar man bara till sig väldigt fort,
och hon är en av dem
Hon är en person som jag aldrig kommer att lämna,
och jag kommer aldrig att glömma henne
Hon är som en del av mig,
min ögonsten
Jag hoppas att hon kommer att få stanna här. Och jag hoppas att jag kan hjälpa henne på något sätt.
För om hon måste åka tillbaka så kommer jag att ta det väldigt hårt. Och även fast jag inte borde känna så, så känner jag ett sorts ansvar för henne. För hon har sökt sig till mig så mycket, när jag är där och hälsar på så håller hon sig till mig in i det sista innan jag går. Och hon ser så glad ut när jag kommer. Det finns nog ingen som visar sin glädje över att se någon så öppet som hon gör. Hela hon skiner upp när jag kommer.
Idag när jag var där så fixade hon fika åt mig när de dukade fram kvällsfikat. Hon vet precis vad jag har på mina mackor och hur jag lägger på dem. Hur många lägger en sån sak på minnet? Tror ingen annan där gjort det i alla fall.
Hon är så hängiven och hon visar känslor sina känslor så öppet. Det gör ont i mig att hon haft det så svårt och jobbigt i sina dagar. Jag önskar att jag kunde radera bort allt det dåliga som finns i hennes minnen. Kunde jag rädda hennes liv så skulle jag göra det, för hon är värd det.
Och jag önskar att jag kunde prata med henne. Fråga henne vad som försiggår i hennes liv, vad som hänt och vad som väntas hända. Och jag önskar att jag kunde vara med henne där hela dagarna så som jag var förr. Skulle några ytterligare månader av mitt liv rädda henne om jag var där så skulle jag lägga in mig igen. Utan att tveka.
Varje dag funderar jag över hur hon har det, hur hon mår och hur allt går för henne. Och när jag hör mindre bra saker som hänt så mår jag dåligt för hennes skull. Jag blir jätteorolig. Jag vill bara dit och hålla om henne och säga att allt kommer att bli bra, och att jag kommer att finnas där för henne och stötta henne igenom allt. Om jag så behöver må dåligt och lida själv så gör jag det. För jag bryr mig verkligen och jag vill hjälpa henne genom allt.
Jag blir så glad för hennes skull när jag får se henne lé. Då känns det som att jag gjort något bra för henne. Då har jag fått henne att må bra, om så bara för en liten stund. Och det glädjer mig. Jag glädjs med henne. För hon förtjänar att få må bra och hon är värd bara det allra bästa.
Jag ber för henne.. Jag ber om att hon en dag ska få känna kärleken och finna den..
Jag ber om att allt ska få gå hennes väg.. Och att om det krävs att jag ska få hjälpa henne att finna sin väg.. Var den än bär henne..
Jag ber om att hon en dag så återfå sitt förtroende till andra människor.. Att hon ska få känna sig trygg och älskad..
Jag ber Honom om att ta bort all hennes smärta och sorg hon bär på..
Jag ber om att hon en dag ska få finna den sanna lyckan.. Att hon ska få ett rikt liv och en vacker framtid..
Hjälp mig att hjälpa henne..
Amen.
20 olika typer att irritation
2. Nattsuddare- jag vill sova.
3. Att jag inte kan påverka finanskrisen.
4. Blyghet- det har ingen NÅGONSIN kommit någon vart med!
5. Fejkade léenden- jag kan också göra dem. Men det förändrar inte det faktum att jag hatar dem. De äcklar mig.
6. Rökrassar- varför hata just rökare? Vi alla har någon slags belastning. Och passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete.
7. Att vara pank. Jag HATAR att vara pank.
8. Nattskift- jag älskar dem. Det gör jag. Men jag blir helt stört av att jobba natt. Jag blir nästan manisk av det.
9. Skvaller- men de kommer alltid att finnas de som inte har något eget att engagera sig i..
10. Manliga könsorgan- kalla min fjantig, men det finns absolut ingenting som är så fult som det manliga könsorganet. Det måste finnas något som kallas kärlek involverat för att jag ska kunna utstå något så gräsligt.
11. Gnäll- vem har någonsin bett om att få höra på sånt?
12. Hysteri- sånt har jag aldrig förstått mig på. Har aldrig sett att något dylikt löst några problem av alla dess slag.
13. Fylla- jag ljuger om jag säger att jag har aldrig haft roligt på fyllan. Men somliga kommer aldrig ifrån sin ungdomliga attityd. De tror på riktigt att livet är en fest, och det kan inte ha med annat än alkoholen att göra..
14. Gammal kärlek rostar aldrig- vem fan har påstått det?!
15. Tålamod- det har aldrig varit min starka sida. Allt eller inget. Nu eller aldrig. Jag har inget som kallas lagomt.
16. Fördomar- vilka är vi människor att döma?
17. Förtroende- förtroende är många gånger skitsnack. Jag litar inte på någon, för då ber man om att få bli besviken.
18. Nyfikenhet- okej att vara nyfiken. Jag är också nyfiken. Men hantera din nyfikenhet vafan!
19. Män- vad ska jag säga om dem? "Men and there dicks, I won't expect them to think with anything else".
20. Schlager och dansband- finns det musik i helvetet så är det denna hemska musik.
I just to smile, but now I'm doing it all the time
Jag var ner till jobbet och hjälpte dem lite. Uppdaterad mig vad det gäller inventering och pappersarbete. Det var spännande. Jag minns allt. Var bara tvungen att kolla så att jag inte glömt något. Men jag kunde dock inte göra allt, för det var trots allt inte mitt K. Men vissa saker sitter också där de sitter.
Och förut kom det en hund springade fram till mig.Den var jättesöt och började att slicka på mina händer med viftande svans.Mannen som var hundägare frågade mig om jag fortfarande var ute och rökte och jag tyckte att jo det är jag. Men jag har ingen aning om vem mannen är. Har inte ens sett honom förut.
Så det var ju lite kluringt..
Jag hatar när folk vet vem jag är och så har jag ingen aning om vilka de är..
Är jag på krogen så vet alltid någon vem jag är..
Och jag tycker alltid att det är lika obehagligt. Speciellt när de vet vad jag heter.
Det var någon på krogen som berättade att han blivit nedslagen eller något, och när han låg där på golvet så tänkte han på mig av någon anledning. Han minns mig för att han handlat av mig tidigare.
Det tyck´te jag var lite skumt. Men jag var full när han berättade det för mig så jag skrattade bara och tyckte "jaha..vad trevligt för dig". Men det var en harmlös typ. Tror inte att han är skadad på något vis.
Undrar om jag ska sova nu eller hålla mig vaken. Verkar bli fint väder idag. Skulle vara skönt att få uppleva det istället för sömnen faktiskt.
Young girl, don't cry
Jag vet inte vad det är med mig. Efter att ha jobbat natt så kan jag inte sova. Och efter en månad av normal dygnsrytm så känner jag faktiskt av det. Nu till morgonen så har jag bäddat rent i sängen, tvättat, dammsugit, diskat och plockat runt. Det finns längre inget att göra. Vänta på att tvätten är klar och att torktummlaren tummlat klart.
Jag tycker att det är ganska tråkigt. Överväger att åka till kyrkan, men jag kommer bara att somna och det skulle kännas aningen pinsamt. Eller, skämmas skulle jag inte göra, men det skulle kännas elakt mot den som ska hålla tal. Det är detsamma som att säga att "du är värdelös på att fånga andras uppmärksamhet, åtminstone min". Och det är inte den sanningen är.
Men natten har gått bra. Det var roligt att jobba och det känns skönt att vara tillbaka ändå. Men det finns också saker som gör mig ledsen. Jag vill tycka om alla, och det gör jag, på ett eller annat sätt. Jag tycker att alla mina kollegor är underbara på så många sätt. Men det är just allt prat som går. Jag tycker inte om det. Förr så hade jag de som jag brukade ventilera med, det var aldrig menat som skitsnack utan det handlade om att få ut alla känslor osm jag bar på när det gällde olika saker. Men nu så skippar jag det med. Antingen så löser jag problemet eller också så struntar jag i det. Alla prata bakom ryggen på andra löser inget. Det ger bara näring åt allt det dåliga och det äter upp en.
Men jag får fortfarande höra saker och om någon vill prata om saker med mig är väl okej. Beroende på vad det är. Men jag försöker att få dem att förstå att jag inte kan lösa deras problem så länge det inte är mig själv det handlar om. Jag är heller ingen psykolog, jag kan bara försöka få dem att förstå att så länge man inte tar tag i saker så kommer problemen att ligga kvar och skava.
Jag kan lyssa, men jag försöker att hålla mina åsikter för mig själv. Och jag förstår problemen, från allas sida.
Men jag kan inget göra åt det, för den enda man kan försändra är sigsjälv.
Men det är tråkigt att somliga saker är som de är. Men jag tänker inte döma någon. Jag arbetar på att inte döma andra människor för alla har sin orsak till sina handlingar och ordval.
Det enda jag kan tycka är jobbigt är gnäll. Men det är också allt. Jag var gnällig jag med och det var inte länge sen och jag hade min anledning till att vara det och detsmma gäller också andra.
Vi har alla våra orsaker, men det är inte alltid allmänhheten kan se dem.
Men det som inte dödar det härdar. Det är lite så jag försöker att tänka. Jag lever än och det kommer jag förhoppningsvis att göra ett tag till.
Men något jag inte försår är att somliga blir så känsliga när man börjar att prata om psykvården. Visst är det hemskt att vissa sitter där, men de som verkligen gör det är inte alls lika känsliga när de pratar om det. Jag är det definitvit inte och inte de andra jag var där med heller. Vi kunde t.o.m. skämta om det och vi deskuterade våra diagnoser mm.
Mina släktingar tycker att sånt där är privat och att det inte är något man berättar för folk. Jag vet inte, men jag är inte alls lagd åt det hållet. Självklart finns det saker som jag inte vill berätta om min vistelse där, inte för någon alls. Men de sakerna låter jag bli att berätta helt enkelt. Men det finns också saker som jag glädjs över att tänka tillbaka på, och saker som gör en glad vill man prata och berätta om. Så varför inte?
Det finns så många som har eller kanske t.o.m. kommer att bli inlagd en dag, så det är inget som tillhör ovanligheten. Och varför skämmas över något sånt? Jag ser ingen anledning till det. Och hålla på och hymla med saker är inte av min natur. Jag är en väldigt öppen person och det har jag varit sen jag var liten.
Och att må dåligt är egentligen ett friskhetstecken, för det är när man slutar känna som det är värre. Det är en sak som jag fått lära mig där. Min kontaktperson berättade för mig, angående antidepressiva, att man efter några veckor först mår bättre av dem och då blir det en omställning. Och du funderar man över det och så mår kanske t.o.m. ännu sämre ett tag. Sen när det gått en tid så mår man bra igen. Det jag försöker att komma fram till är att för att kunna må bra igen så måste man först må dåligt och kanske ännu sämre för att sendan kunna må bra igen.
Det är så människan fungerar, och mediciner. Och att må dåligt är på ett sätt det första stadiet till att sedan kunna må bra igen. Och det går så fort. Så himla fort. För om jag ser tillbaka till hur jag var så mår jag grymt mycket bättre nu än vad jag gjorde för en månad sen. Och fyra veckor är ingen tid alls. Så det är en himla skillnad bara nu.
Nej jag funderar på om jag ska gå ner till jobbet och ta en rök med Lillan. Jag klev upp 21.33 idag så jag inte ett dugg trött. Jag är pigg. Och jag vet inte vad jag ska göra. Stan är ju inte dirket öppen om jag säger så. Och det är bara mina kollegor som jobbar natt som är vaken. Så det finns inte så mycket att välja på.
Så varför inte?
Peace and Love
This heart Of ice
To my God, that made me down
I see myself, in front of me
A man I never choose to be
I turn my face, against the sun
And I wish my heart could burn
I force my eyes, to open wide
God you make me cold inside
You make me, You make me
You make me cold inside
A stone of ice, it's what you gave
inside of me, inside of light
I can not cry, I've never done
And my question now is why?
I turn my face, against the sun
And I wish my heart could burn
I force my eyes, to open wide
God you make me cold inside
You make me, You make me
You make me cold inside
I turn my face, against the sun
And I wish my heart could burn
I force my eyes, to open wide
God you make me cold inside
Dag två på jobbet
Jag har märkt att jag inte längre känner agg mot saker och ting. T.o.m. driven går bra att stå i, jag får inga utbrott där heller längre. Och DÅ är allt BRA!
Saker jag tänkt på idag på jobbet är min egen attityd. Jag tror mig märka att den är bättre än vad den brukade vara.
Jag har tänkt på saker som jag sagt och gjort och situationer som jag hanterade på ett visst sätt förr. Förr hanterade jag sällan saker bra. Jag blev hysterisk över så små saker. Det var inga små saker för mig då, men nu är de väldigt små. Och framför allt onödiga. Jag var så trött och less. Ibland så grät jag och gjorde jag inte det så var jag väldigt nära att brista ut i gråt. Jag "hatade" aldrig andra, egentligen. Utan det jag hatade var att jag inte orkade, att jag inte hade tålamodet. Jag var så länge på bristningsgränsen, men jag kämpade sannerligen in i det sista. I ett halvår mådde jag verkligen skit. Jag kämpade och kämpade och dövade min smärta och sorg över allt med att jobba. Att jobba var mitt liv. Det var det som fick mig att tänka på annat. Men när jag inte längre kunde hantera jobbet så gav jag upp. Då var jag färdig. Jag kunde inte äta riktigt på över ett halvår och jag orkade inte umgås med människor. När jag inte jobbade så sov jag och sov jag inte så grät jag för att jag var så hungrig. Jag blev som ett barn på nytt, jag satt på golvet ihopkurad och grät av hunger och frustration. J hade ett himla jobb med mig, ibland så fick han skjutsa iväg mig mitt i natten för att jag bara låg och grät för att jag var så hungrig. Och fick jag inte äta det jag själv ville så fick jag ett utbrott. Mitt humör var inte det bästa. Jag kan inte ens känna igen migsjälv nu i efterhand.
Hur orkade jag? Det undrar jag. Och hur orkade J?
Till slut så blev allt en stor fixering. En fixering krig allt. Allt det dåliga, när det gällde allt, tog jag till mig.
Jag förnekade så länge att jag hade problem med maten. Blev jag hungig så behövde jag bara tänka att jag inte var det så var jag det inte längre. Minsta lilla hekto jag gick upp gav mig ångest och minsta lilla jag åt gav mig ännu mera ångest.
I början när jag var på sjukhuset så åt jag ingenting. Jag bara satt där och stirrade ner i tallriken och såg en massa fett. Fett höll på att ta över mig kändes det som. Jag var livrädd. Men när jag fick ångestdämpande så gick det lite lättare, då var det bara mina sjuka tankar som satte giller i mitt huvud.
Men att jobba känns ganska bra nu ändå. Jag är bara lite rädd för att det ska bli samma sak igen. Jag löper stor risk att falla dit igen känner jag. För regelbunden kost har aldrig varit min starka sida. På morgonen kan jag äta, men det gör även anorektiker för då har man varit fastande under hela natten. Även när jag hade prblem med maten så åt jag något om morgonen. Det var det lättaste målet att få i sig. Ångesten är inte alls lika ihållande då som den är om man äter under dagen.
Men jag har bearbetat lite saker när det gäller mitt arbete. Jag har bett somliga om ursäkt, för vissa förtjänar verkligen en ursäkt från mig. Och det kändes så skönt att få det sagt. Det var aldrig mina kollegor det handlade om, utan det var mitt psyke det handlade om. Att jag var skör och utarbetad. Och det var aldrig deras fel. För jag har bra kollegor och jag tycker verkligen om dem alla på ett eller annat sätt. Jag kan säga något bra om dem alla om jag ska vara helt ärlig. Mitt mål är att älska alla och nu är jag en bra bit påväg. Nu kan jag se allt det underbara i alla igen. Jag är inte helt återställd än, men min tid på avdelningen har givit mig så mycket. Och jag är så tacksam. Jag är tacksam för den hjälp jag fått och för de underbara människor jag fått träffa där. Jag ångrar ingenting och allt har varit helt värt det.
Kunde jag gå tillbaka i tiden så skulle jag ha gjort precis så som jag redan gjort.
Men jag ska jobba imorgon natt igen och det ska bli kul. Nu när jag pratat med vissa så känns allt mycket bättre. Och det var roligt att hon blev glad över min ursäkt, för jag förstår verkligen att hon blev arg på mig. Det skulle jag också ha blivit. Men jag tänkte inte så då. Allt gick överstyr och jag tänkte mig inte ens för. Och ärligt talat så vet jag inte hur jag tänkte. Jag blev bara så förbannad på allt och det gick ut över dem. Det var inte rättvist mot något. De rådde inte för att jag mådde dåligt och jag hade själv inte valt att må så dåligt som jag gjorde. Allt blev fel bara.
Men jag ville aldrig vara dum och orättvis mot de i min omgivning. Arbetsmässigt som privat.
Det finns saker som jag ångrar och kommer att få ångra. Men det får jag leva med. Men vissa saker var aldrig min mening. Men jag mår bättre nu och jag kan endast göra mitt bästa härifrån. Jag kan inte få saker ogjorda och jag kan inte påverka allt. Kunde jag det så skulle det aldrig ha blivit som det blev.
Nu tänker jag bara ta en dag i taget, fånga ögonblicket och njuta av livet. För jag är en livnjutare och jag vill andra väl, och kan jag hjälpa någon så gör jag mer än gärna det. Vem det än kan vara. Om det så vore min fiende så skulle jag göra det.
Det finns något gott i alla, ser man till det så slipper man väldigt många problem.
Jag tycker inte om precis ALLA människor, men jag tror på det goda. Man måste bara ta fram dessa sidor hos människor på rätt sätt. Så länge man vill människor väl och visar att man bryr sig och lyssnar och respekterar så kan man inte misslyckas. Men många är tyvärr ouppmärksamma. De är inte närvarande i nuet. Och då blir det lätt fel.
Men jag ska ge allt ett nytt försök. Jag ska bli mer uppmärksam och jag ska anstränga mig.
Jag vill inte falla tillbaka. Jag hade mina tankar och mina känslor, de fanns där hela tiden. Oavsett var jag befann mig. Och det var de som gjorde mig hysterisk. Skulle jag kunna kalla det röster, så hörde jag faktiskt röster. Men jag var aldrig psykotisk. För hade jag varit det så hade jag hamnat väldigt fel på avdelning.
Be strong, Be beautiful
Ett litet kort..
Det är du Isabelle
glad, trevlig och så snäll
Den här ängeln ska
påminna dig
om att du är värd den
bästa lycka
jag Ronny önskar
dig genom livet"
Jag fick det kortet och en ängel av honom. Det var så fint. Och jag blev så glad.
Visst är väl livet och dess gång underbart?
Och när jag tänker efter så har jag skrivit små brev med fler också.
Allt har varit så gulligt där mellan oss alla! :D
Tack för min tid med er..
Min tid där var helt fantastisk,
och jag kommer aldrig att glömma er
Ni gjorde min pestfyllda tillvaro helt underbar
Och ni hjälpte mig att bearbeta så mycket bara genom att finnas där
Att kunna prata med vem som helst, om vad som helst har jag alltid upplevt förut
Med er så kände jag mig trygg
Jag kände mig nästan hemma
Jag saknar all den positiva egergi som fanns bland er
Om jag kunde så skulle jag ta allt det där tillbaka,
men nu så kan jag enbast bevara den tiden i mitt minne
Jag har fått lära mig vad sann vänskap är,
och att man inte alltid kan räkna med dem man tror sig stå en närmast
Jag har skrattat och gråtit under min tid där,
jag har känt lycka och besvikelse, hat och kärlek,
sinnesro och ångestfylldhet..
Jag har känt på de flesta känslor under min tid där
Men ni har alltid funnit där för mig,
jag vet inte hur många gånger jag hört de orden
Att ni stöttar mig genom allt,
och att ni alltid finns där för mig
Jag har kanske tappat några fina vänner,
såna som jag verkligen trodde skulle finnas där vid min sida
Men å andra sidan så har jag fått några nya pärlor i mitt liv
Jag känner en del saknad, det gör jag,
men det är inget som plågar mig längre
Det fanns en person som gjorde mig djupt besviken,
jag grät helt hysteriskt bara jag tänkte på det
Jag greps av ångest och jag såg ingen utväg,
det fanns ingen mening med något längre
Vem som helst kunde få ha vänt mig ryggen,
men inte den personen
Men nu så ränkar jag inte med denne längre
Jag håller kontaken och allt är som vanligt,
men jag tänker inte ge min tillit igen
Jag är inte bitter,
jag har bara förändrats
Nu ska jag se till att göra saker och ting bättre
För min och andras skull
Jag ska hålla fast vid dem jag funnit
De är det bästa som hänt mig
Jag ångrar ingenting
All smärta och lidande jag plågats av har fått en mening
Och det var värt varenda sekund
De jag välkomnat i mitt liv är de bästa man kan tänka sig
Och ni vet vilka ni är,
jag älskar er
Ni gjorde all min smärta värt det
Om jag vetat vad som väntat mig så hade jag varit glad
Hold you're head Up high
But your laughter is way too loud
You filled the darkest room with light
Your life has complicated you
But you know just what to do
The light you give is not in you
Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears
But hold your head up high
Can you tell me that I'm wrong?
Don't keep your broken heart too long
Deep inside you growing strong
Look beyond your life today
Can you see yourself this way
When the wintercold is gone
Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears
But hold your head up high
Åter hemma, jobba imorgon
Det var så praktiskt att inte själv behöva komma ihåg medicinering. Glömmer den nu när jag är hemma.
Pierre har sovit här nu i två nätter. Det har varit jätte trevligt. Var inte beredd på det i natt. Jag låg i soffan och kollade på tv när det plötsligt knackade på dörren, klockan var då halv ett. Det är en halvskum tid när man inte har en aning om vem det kan vara. Jag smög fram till köksfönstret och kikade ut efter en bekant bil, då såg jag hans. Så då öppnade jag försiktigt dörren och där stod han (POOH!). Hade det varit en främande människa så hade jag smällt igen dörren i ansiktet på han! Men det känns så skönt att ha kvar dem man håller av. Pierre, Ronny och Huyen kommer jag aldrig att släppa mot deras vilja. Aldrig. Det är mina tre sjärnor. De vackraste av dem alla! <3
Jag ska ringa tjejen som känner lilltjejen. Ska se om det är något som jag kan hjälpa till med. Vill mer än allt annat att hon ska få stanna. Världens finaste tjej är det.
Och imorgon så ska jag jobba. Jag vet inte hur jag känner för det riktigt. Det känns roligt samtidigt som det känns så tungt. Stängning första dagen som jag jobbar på över en månad. Där var det ingen mjukstart.. Men jag ska inte klaga, för jag hade kunnat byta. Men jag vill inte hålla på och strula på heller. Jag tar de pass jag har. Det blir nog bra så det med.
Jag ska hälsa på mamma och dem imorgon med. Min älskade lilla lillebror. Jag har haft så dåligt samvete över att jag inte hälsat på honom oftare. Men jag har inte haft någon ork. Jag orkar inte träffa släktingar eller något. Jag vill inte se dem, de enda jag vill se är mina bröder. Mina släktingar frågar FÖR mycket. Och jag vill inte ha frågor. Det jag vill berätta berättar jag för det är sån jag är. Hela sanningen om varför jag var där jag varit kommer aldrig att helt framkomma. För vissa saker vill jag inte prata om. Jag väljer dem jag berättar det för om jag säger så.
Jag är en öppen person på många många sätt. Jag kan berätta det mesta för de flesta. Men sanningen att säga är att det inte är många som känner mig helt och håller. Alla vet att jag gillar rosa, och vissa av mina betéenden är så typiska. Så min personlighet i sig är inte svår att förstå, men vad som finns inom mig är en helt annan sak. Och det är dessa saker som inte många nått fram till. Det kommer aldrig till känna för någon.
Aldrig.. Aldrig.
Det är få som sett hur jag verkligen mår. Det är få som jag kunnat prata med det om. Men under de här veckorna så har jag kunnat prata om saker som jag aldrig skulle säga till någon annan. Ronny har jag känt i en månad typ, han känner mig bättre än de som känt mig under flera år. Vi fick kontakt på en gång, det tog inte många minuter. Och vi har båda sagt att det är känns som att vi känt varann hela livet. Vi kan prata om precis allt, bra som dåliga känslor. Jag har aldrig pratat så pass öppet med en man i hans ålder. Och vi skämtar väldigt friskt med varann, jag vet inte hur många gånger han tittat på mig, skrattat och sagt att jag aldrig kommer att komma därifrån!
Nej jag undrar om jag ska ta och gå in nu. Har börjat röka så mycket efter att jag varit där så jag måste ta och dra ner på min belastning nu!
Peace and Love
Dag 34, utskrivning
De är hemsk att sova på, speciellt om sommaren..
Nu är jag ute i verkligheten igen. Nu har jag återfått mitt anvsvar för saker och ting, men jag vet inte om jag är så bra på att hantera saker som dessa. Jag har varit så skör, och det sitter i lite än faktiskt. Men det är något som kommer att gå över. Jag ska försöka att lägga min konsentration på det som betyder något här i livet. Innan jag kom till avdelningen så var jag så bitter. Jag var en sån gnällfitta, jag tyckte att allt var skit. Typ. Om det inte gällde en sak så var det alltid någonting annat. Så var det hela hela tiden. Visst blir jag bitter över saker än idag, men det går över betydligt fortare. Jag har hittat saker som får mig att må bra idag. Och det är tackvare dem jag träffat när jag varit borta. Jag behöver bara tänka på dem så blir jag varm inombords. Nu känner jag en viss saknad av att vara där, men den plågar mig inte för jag vet att somliga kommer att finnas kvar i mitt liv. Och de är mitt största stöd. För de vet hur jag känner och vad jag pratar om. Och det är så skönt för jag behöver inte ens förklara mig.
Jag har lärt mig så mycket om migsjälv och människor. Psykiatrin är inte den bästa, men alla de som finns där är bland de finaste människor jag någonsin träffat. Innan jag träffade dem visste jag inte mycket om sann vänskap. Och då menar jag inte bara dem jag träffat, utan rent allmänt. Jag har nu insett vilka jag kan leva med och vilka jag ka leva utan. Och det handlar inte om att jag är bitter utan det är bara ett beslut jag valt att ta. Jag tänker inte "göra något åt det", utan jag ska ta dagen som den kommer och se till det som får mig att må bra. Relationer som är sann, god och uppbylliga tänker jag ta vara på. Jag ska göra mitt yttersta för att behålla dem, för det har jag varit dålig på de senaste åren med tanke på att jag själv inte mått så bra eller ens kunnat tänka klart. Att fatta beslut har för mig varit oerhört jobbigt. Men nu så tänker jag ge allt för att göra saker bättre, och inte bara för mig utan även för dem i min omgivning.
Jag har än en gång lärt mig att vi alla fungerar så otroligt olika ibland. Jag har nu sett en massa männsikor som bär på olika psykiska sjukdomar, men t.o.m. vi kan leva under ett och samma tak utan konflikter. Jag har lärt mig att känna igen människor. Personer som jag känt i många år har jag lärt känna på ett nytt sätt. Nu kan jag se varför de betér sig på vissa sätt, eller olika sätt. Så nu kan jag ta det på ett bättre sätt själv. För nu vet jag varför, och det är helt okej. För vi är alla unika, som det heter! Och det är helt underbart! Vi är alla vackra på många olika sätt. Och det ska accepteras och respekteras för annars missar man det bästa av allt, just det att vi är så unika.
Jag ska även försöka att komma fram till vad jag vill göra av mitt arbetsliv. Jag tänker inte byta jobb eller något, inte än. Men jag ska fundera på vad jag vill få ut av mitt liv. Vad vill jag ge andra människor? Vad är jag villig att uppoffra?
Jag vet att jag vill arbeta med människor, jag vill hjälpa andra människor. Det är det jag vill göra med mitt liv och det är det jag alltid velat göra. Ända sedan jag var liten. Jag tror att det kan ha med min barndom att göra.. Jag såg en förbannad misär och jag vill hjälpa människor från att påverkas så som jag har gjort. Nu när jag varit borta så behövde jag inte berätta om migsjälv än fram tills att jag var tolv år gammal, för då förstod han precis. Det räckte.
Och utsatta människor vill jag hjälpa, för i många fall så vet jag precis vad det är de går igenom. I alla fall när det gäller våld och alkohol, då vet jag precis. Jag lär ha förträngt en hel del, för jag minns inte mycket från min barndom. Men jag kan känna att mycket sitter i än idag. Jag kan inte säga hur, bara varför. Men ibland så känner jag av det, när det gäller tillit till andra människor osv. Men jag kan inte säga vilka specifika händelser det kommer ifrån, bara att det kommer ifrån oroliga förhållanden.
Det är därför jag vill arbeta med att hjälpa människor. För jag vet av egen erfarenhet vad det handlar om, jag vet hur det påverkar en och jag vet hur jobbigt det blir sedan när man blir äldre.
Det är därför.
Mina saker i Uppsala ska jag skita i. Och min far tänker jag inte ens försöka att återfå kontakten med. Jag tänker inte ta mer skit nu. Jag skiter i människor som betér sig efter sina patetiska känlsor, nog för att det är jobbigt. Men sunt bondförnyft borde alla ha lite av tycker jag. Passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete. Jag har min digitalkamera där nere, böcker, dagböcker. Men det är värt det om jag slipper honom.
Var stark. Var vacker. Var dig själv och ta för dig av livet.
Häng inte upp dig på onödiga saker, för då missar du ditt eget liv.
Ta hand om dig och ta hand om dem som finns i din omgivning.
Lär känna digsjälv och alla dina sinnen, det är så du får ut det allra bästa av livet.
Slösa inte ditt hat på saker du inte finner bra, för det kommer alltid ut någonting gott ur allt.
Man lär sig saker hela tiden, oavsett ålder, så ta lärdom av dina misstag.
Saker kan bara bli bättre, så ha tålamod, min vän.
Fånga ögonblicket.
Like Jesus said: I never said it would be easy, I only said it would be worth it.
Peace and Love
