onetruefairytale

Jag älskar att se på stjärnorna. De är så vackra. Jag skulle kunna ligga och se på stjärnorna hela natten.
Så stilla, en sån utstrålning.. Så otroligt vackra..

I dag begravdes Milawa. Det gick bra.
Hon var så vacker och hade en sån fin personlighet. Men nu är hon hemma igen..

Jag har förberett inför resan i dag. Jag har börjat packa mitt handbagage lite smått. Alla papper och sånt är nerpackat där, och mitt pass. Viktigt.

Jag har pratat med min änglafarmor i dag. Vi kom fram till en del jag och hon, jag ventilerade en hel del. Dels så har jag börjat "hitta hem" nu och sen har jag kommit ifrån en del också. Det känns både bra och dåligt, eller hur jag ska uttrycka det. Det känns bra med tanke på att det är ett tecken på att jag utvecklats, men jag kan ibland känna en viss saknad samtidigt som jag inte gör det. Men jag tror att det handlar om att mycket är en omställning för mig och jag behöver ta in den. Jag vet vad jag vill, jag vet vad och vilka jag vill ha i mitt liv och inte. Jag bär på det som är viktigt när det gäller min omställning; självinsikt och vilja. Jag vet vad jag vill ha.
Jag har börjat fundera på hur människor påverkar mig. Vilka påverkar mig positivt och vilka påverkar mig inte alls lika positivt. Det är en intressant tanke, bara man funderar riktigt noga. Här hemma mår jag i princip alltid bra, det finns hur som helst ingen annanstans som jag mår lika bra som jag mår här. Här är alla fyllda av positiv energi och här är alla så glada och kärleksfulla. Så lättsamma människor att ha att göra med. Det här är himmelen på jorden.

Det känns tråkigt att det finns dem som blivit sårade över mitt beslut att åka iväg. Jag brukar tänka på det och undra hur de har det. Jag ville hjälpa, men jag kan inte förändra så som jag vill, det måste komma från personen i fråga. Hur mycket jag än vill förändra så går det inte, jag har gjort allt jag kan men utan resultat.
Att lämna människor kan vara så svårt. Vissa är svårare än andra, men det är aldrig kul.

Hur mycket kärlek man än känner så är det inte alltid det räcker.. Hur mycket man än önskar och älskar..
Det är inte alltid nog..

Mina bröder kommer att vara svåra att lämna här hemma. Jag skulle vilja ta med mig alla till U.S. Alla jag älskar och inte vill vara utan. Jag ta med dem. Mina Kära.

I dag så har jag varit barnvakt några timmar. Det var kul! De satt och kollade på film och åt godis och jag städade undan lite. Så det gick jättebra. Men bröderna där skruvar upp varandra så, så emellanåt fick jag säga till dem att lugna ner sig. Men det gick superbra och de är supermysiga killar! :)

Resan närmar sig så snabbt. Allt går så fort och jag hänger knappt med. Jag kommer att sakna alla så. De är så underbara och jag har kommit att älska dem ALLA så mycket. De har ställt upp och försökt att stötta så gott det går. Hur ska jag kunna vara ifrån dem under hela tre månader? Jag kommer att gråta på planet bara för att jag kommer att sakna dem så, samtidigt som jag vill och ska åka. Jag vill vara här och i U.S. samtidigt känns det som, men det är en omöjlighet så jag får ta igen förlorad tid då jag kommer hem igen! :)
De är så fina här hemma, jag känner mig hemma här. Jag har aldrig känt mig så hemma så som jag gör nu (förutom mina bröder, de har alltid varit en del av mig). Jag älskar min familj och min släkt, men det är här jag vill bo. Men det har sina orsaker det med..
Det är en sån här familj som jag alltid drömt om, det är en sån här familj som jag velat växa upp i och formas av. Men jag har fått den nu, och jag är så tacksam för det.

Man måste se utanför sig själv och se efter vad det är man behöver. Vilka personer är det som betyder något och verkligen finns där för en? Vad är det som är viktigt för en och vad är det man behöver? Jag älskar att tänka på såna saker, det är utvecklande. Det är det som har gynnat mig den senaste tiden.
Jag älskar att måla, vara med barnen, familjen här, skriva, läsa, meditera, hjälpa andra människor (bl.a dem här hemma). Ja, jag älskar allt som är uppbyggligt! Och nu ska jag hälsa på min älskade syster, och det är verkligen uppbyggande. Hon betyder massor MASSOR för mig och henne finns jag för när hon än behöver mig, aldrig att jag lämnar hennes sida. Hon är min andra hälft! <3
Vi har samma mål i livet, samma värderingar och normer. Vi har kyrkan gemensamt. Vi har det mesta gemensamt och det är en sån stor del till våran relation till varandra.

Härom dagen då jag åkte bussen hem så tappade busschauffören sin plånbok när han hade gått ut för att stänga en lucka på bussens utsida. När han klev in och skulle åka så ropade en tjej till honom att han tappat son plånbok, men han hörde det inte och jag flög upp från sätet då jag märkte att han tänkte åka. Jag ropade mer eller mindre till honom att han inte skulle åka och då vände han sig om för att se vad jag ville. Jag sa till honom att han tappat den och han blev lite paff, dörren framme vid honom var fortfarande öppen så jag gick ut och hämtade den åt han. Han blev jätteglad och tackade mig och sa med ett leénde på läpparna att jag får åka gratis nästa gång. Sen gick jag och satte mig igen och när vi närmade oss hållplatsen där jag skulle kliva av så plingade jag, och när jag stod vid dörren och skulle gå ut så vände han sig om och log stort mot mig och vinkade.
Någon dag senare då jag tog bussen in till stan och jag klev på så såg jag att det var han som körde, han tittade på mig och frågade om det var jag som hittat hans plånbok härom dagen och jag instämde. Då log han sådär stort igen och klappade mig på axeln och sa att jag bara kunde gå och sätta mig.
Jag älskar att göra människor sådär glada. Jag blir varm inombords än idag då jag tänker på den där dagen. Han blev så glad, och då blir jag också jätteglad. Hade han bara tagit förgivet att någon sagt till honom så hade jag inte ens blivit hälften så glad. Andras lycka gör mig glad, helt enkelt.
Jag älskar det.

Men nu ska jag gå in och lägga mig!!

Peace and Love,
Isse

Micha.. Snart är jag hemma hos dig och din man!! :)

Det har varit en bättre dag i dag. Tack.
Jag har kommit igång med målandet igen! Det är kul! Cassie ville ha en av det målningar jag åstadkommit och hon blev så glad. Sen ville Linnéa ha en också, men jag har inte någon klar, för jag har inte hunnit måla så mycket än, så jag ska måla något till henne med.
Jag är egentligen inte direkt bra på att måla, jag sitter mest och kladdar ner något som jag känner för för stunden. Men det är ju kul att de uppskattar vad jag kommit mig för att slutföra! :)

I morgon så ska Milawa begravas.. Må hon få vila i frid.. <3

Jag skulle också ha hjälpt min moster att få in ved, men det går ju inte.. Jag har ju en BRUTEN HANDLED. Det är SÅ roligt att ha det. Men men.. Jag ska vara tacksam för att benet låg så som det skulle, så att läkaren slapp bryta tillbaka det. FY vad ont!! Och USCH vad opraktiskt då man ska ut och resa!!

Snart blir det kalas här. Det kommer att bli SÅ mycket människor här! Jag börjar nästan gruva mig för all uppmärksamhet och allt folk. Nog för att jag älskar dem alla, men jag kan faktiskt känna mig lite folkskygg ibland. Jag tycker inte om att bli "kretsad runt". Ett kalas där det är någon annan som firas känns lite bättre på något sätt, tycker inte om att få alltför mycket uppmärksamhet.
Men det kommer att bli roligt! Att få ha hela familjen samlad känns underbart!!

Jag är så tacksam för den familj jag har. Jag är tacksam för all den kärlek jag känner. Det är helt underbart fantastiskt!!! <3

Men nu har jag inte så mycket mer att skriva om så jag lägger ner för idag!! :)

Peace and Love,
Isse

Jag älskar min tvillingsyster. Hon är den bästa. Den bästa någonsin!!
En massa kärlek till dig, min Micha!! <3

Jag har redan sagt det flera gånger.. Men jag säger det igen: Vart har tiden tagit vägen??
Det är två veckor kvar i morgon. TVÅ VECKOR!!! Jag är så sjukt nervös för bytet i London. London av alla ställen på den här jorden!! Gaaah!! Men det ska gå bra. Det kommer att gå bra, det kommer att bli bra..
Jag måste bara låta lugnet infinna sig. Men hur lätt är det då? Nåja, det finns inga problem, bara lösningar! :)

Och sen så ska jag och Jompa hitta på något också innan jag drar. Min älskade ÄLSKADE VÄN!! Jag måste få en dos av honom innan jag åker. En dos av hans spontanitet och positiva energi! Min bästa vän som hängt med sedan ungdomen! Måste bara kolla schemat och se när det finns tid för att hitta på något.

Två veckor..
TVÅ VECKOR.. !!

Resfeber? Näe. Men det känns nervöst och totalt overkligt!! Men fy vad underbart kul vi kommer att ha! Jag kommer att ha så kul så att jag inte kommer att hinna tänka på annat! Ja, kanske på kvällarna, men förhoppningsvis så kommer jag att vara så trött och slut så att jag kommer att däcka! :P

I dag så var min älskade bror och mamma med till kyrkan. Det var så roligt. Dock så var jag så trött efter att ha sovit sjukt dåligt i natt. Det var mindre roligt. Men det var så kul att ha dem där. Min bror satt och lutade sig mot mig under sakeramentsmötet. Myspojken min!! <3

Jag kommer att sakna gården här hemma. Jag kommer att sakna den svenska sommaren som varit (men tack och lov så hann jag uppleva det här årets sommar och får komma till en ny, fast i U.S.). Sen kommer jag att komma tillbaka till kylan och det ruggiga här. Jag antar att det kommer att kännas skumt att jag åker nu i slutet på augusti, och sen när jag kommer tillbaka så är det helt plötsligt vinter!! Hur stört är inte det?? Visserligen logiskt, men jag kommer inte hinna med övergången för då är ju jag borta. Men det blir någonting nytt det här med!

Tiden går så fort!! Vart har den tagit vägen?? Jag har inte ens hunnit med hälften av allt jag tänkt göra nu innan alla förberedelser ska genomföras!

Det är mycket som jag har bearbetat, och fortfarande håller på att bearbeta. Ibland så drömmer jag om saker som jag upplevt eller gjort. Ibland så åker jag förbi ställen där jag har ett långt förflutet bakom mig. Andra gånger så blir jag bara påmind om saker. Vissa saker saknar jag, jag kan fortfarande känna en kärlek och sammankoppling medans jag känner något helt annat för andra saker.

Vissa saker känner jag en sån sorg kring. Det är en sorg som är så jobbig, och den tär på mig. Men jag vet att det är det enda rätta att göra. Det finns ingen annan väg att gå, än just framåt. Jag kan bara förändra min egen livssituation och ingen annan. Men jag önskar så innerligt att jag kunde förändra allt annat till det bättre, för alla.

Men trots allt så är jag så tacksam. Jag är så lycklig, och så fylld av saknad redan. Allt känns så bra, så saknat.
Jag är så ledsen för saknad av acceptans, men jag kan inget göra åt det. Jag är ledsen.
Men nu ska jag följa mitt hjärta, min innre vilja och styrka och se vart det leder. Kanske leder det mig tillbaka hit, kanske inte. Men vilket som spelar ingen roll, jag vill bara veta så att jag sedan kan gå vidare.

Livet har sin gång. Det är bara att tillåta det. Vänta ut och se.

Peace and Love,
Isse

Det har gått så fint i dag!! Jag har varit och hälsat på mamma, Kent och lillJohan. Och Roffe såklart!! :)
Min älskade lilla familj!! <3
Det var så trevligt att vara där hos dem. Omväxling förgyller tillvaron, man måste ju hälsa på ALLA sina familjer! :)
I morgon så ska jag ut och äta med dem, så det ska bli trevligt! Sen så ska jag försöka att ta mig in till sjukhuset.
Men det lär ju gå bra!

Allt är så mycket enklare såhär. Det känns svårt, och det känns tufft. Men jag har klarat det hittills och jag ska klara av det för resten av mitt liv. Jag har bestämt mig.
Och i dag så har jag känt mig mycket lugnare, det har varit så skönt.

Haha kom att tänka på hur hemmakär jag är. Jag lider inte av hemlängtan, utan jag saknar bara att kunna pyssla med mitt och ha mina egna saker omkring mig. Det ska bli spännande att se hur det kommer att kännas att vara hemifrån under tre månaders tid! Haha! :P
Jag är den som ogärna sover borta. Jag kan vara hemifrån och sova borta om jag "tvingas" till det eller bara väljer att sova hos min mamma, t.ex, en natt då och då. Men utöver det så sover jag allra helst hemma i min egen säng, i mitt eget rum. Men sen så hatar jag också att behöva packa ner och packa upp. Att ha en blöt tandborste liggandes i en plastpåse (eller vad man nu har den i). Jag är så enkel och hemmakär helt enkelt!

Det blir mörkt så snabbt numera. Det blir bara mörkare och mörkare för varje kväll som passerar. Det är både skönt och inte skönt. Det är skönt på så sätt att såna som jag kan varva ner och komma i säng i tid. Men det är oskönt för att det blir så tråkigt och dystert. Mörker är på ett sätt så depprimerande. Och man kan inte ta sena kvällspromenader. Det är en sak som jag älskar med sommaren, att man kan ta en promenad sent på kvällen och fortfarande kunna se vart man sätter fötterna. Och utan att vara rädd för att det ska stå en våldtäcksman någonstans i skogen som man passerar. Här ute är det skog runt hela gården, så denna gård lämnar jag inte såvida inte monstret står inne i mitt rum.
Men det är skönt med mycket natur runtomkring en. Jag älskar det. Skulle aldrig byta ut den här gården mot att få bo i stan igen. Aldrig. Jag trivs alldeles utmärkt här!! :)

Nej nu ska jag gå in och se om det finns något att göra där!
Något att städa eller diska kanske? :)

Peace and Love,
Isse

Jag har varit oerhört trött i dag. Vissa dagar är jag så ljudkänslig, jag vill ogärna bli tilltalad dessa dagar. Inte mer än nödvändigt i alla fall.
Jag har inte fått ett dugg gjort i dag. Jo, jag har plockat undan disk och såna småsaker. Men ingenting av något större värde har blivit utfört. Om jag kommer att vara såhär utmattad när jag ska ha kalas så vet jag inte vart jag tar vägen. Helst av allt skulle jag vara ute på en promenad med Nahla då, haha. Ungefär så känns det. Det kommer att komma drygt tjugo personer, och känner man sig socialt handikappad en sån dag så skulle man hellre skjuta sig själv. Jag har såna toppar och dalar, det är oerhört irriterande. Men dalarna är betydligt färre numera. Jag har inte haft någon på länge så det är skönt det i alla fall.
Men att hålla humöret uppe dagar som dessa tar på krafterna, det går inte ens att beskriva. Det tar ALL energi och lite därtill.

Varför ska psyket vara så svårt att förstå sig på?

Dagen närmar sig med stormsteg. Det känns helst fantastiskt, och förvirrande. Jag vet inte om jag har hunnit fixa med allt än. Husfolket har varit borta och jag och Peter (plus de som varit och hjälpt oss) har tagit hand om alla djuren. Jag har hunnit fixa en del och jag vet inte om det räcker. Och sen för att inte glömma alla barnen som varit här, de har också stulit en hel del tid av mig! :)
Men den tid som gått till gården och allt som hör den till har varit så värt det! Jag bara inte om jag hunnit fixa allt som jag tänkt fixa, med resan och med mig själv. Jag är så uppskruvad, jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Gaah!! Jag ska ringa till ambassaden och höra med dem.

Dax för att slå igen pärskalen nu!!
Sova sova. Välbehövda sömn!! :)

Jag är så lycklig. Men ack så slutkörd!! :)

Peace and Love,
Isse

Jag har aldrig varit med om denna typ av förändring i livet. Jag går igenom den dagligen, undrar över hur allt kommer att kännas. Jag tror inte att det kommer att kännas hemskt på något sätt, men jag vet att det (precis som allt annat) kommer att vara en process. Känslan varierar. Den känns annorlunda varje dag. Ibland så tänker jag så intensivt på hur det kommer att kännas när planet landar, hur jag kommer att trivas, om jag kommer att vilja stanna eller om jag bara vill ha det som en lång semester. Jag vet inte hur något kommer att se ut! Ovissheten är inte obehaglig på något sätt, den är snarare spännande. Men jag har tusen tankar och funderingar kring precis allt.

Det känns så konstigt att lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag tyckte aldrig illa om det, men som sagt så är det heller inget som jag vill stanna kvar i. Det har givit mig en stor erfarenhet och inget är bortkastat. Men det var heller inget liv som fick mig att må speciellt bra. Det fanns bra stunder men desto fler dåliga.
Jag var in på jobbet idag och lämnade tillbaka nyckeln och lämnade sjukintyg. Allt var sig likt och tankarna flöt bakåt i tiden. Alla stunder som var roliga och faktiskt fick mig att känna mig lycklig emellanåt. Alla glada ansikten jag mötte de dagar då jag jobbade, och sen givetvis bittra ansikten. Men vi hade alla våra grimarser vissa dagar. Men oavsett våra humör så har den arbetsplatsen givit mig så mycket. Jag känner en stor tacksamhet mot ALLA som jag spenderat de senaste tre åren med. Alla har givit mig något som betyder för mig. Mer eller mindre. Jag är så tacksam för att jag har fått spendera tid med, och lära känna, er alla. Jag vet att jag har varit bitter stundvis, och inte alltid varit exemplarisk och rättvis. Men jag har alltid tyckt om precis alla mina kollegor på ett eller annat sätt. Mitt humör har en tendens att ta över mig när det blir för mycket, men vad jag känner och tycker och tänker just den stunden har ingen betydelse. Det är inte jag, om jag säger så.
Men jag hoppas att jag också har kunnat ge dem alla något, för dessa personer har givit mig väldigt mycket.

Det är en tid jag aldrig kommer att glömma. Jag har gått igenom många lyckliga och miserabla faser där. Jag har nog känt precis alla känslor som en människa kan känna, det är så det känns i alla fall. Jag har mött så många människor. Jag har lärt känna och vissa har kommit för att stanna, andra tagit en annan väg. Det är så mycket.


Vissa personer kan beröra mig så djupt. Jag vet inte varför eller hur, men de fastnar bara hos mig. Men jag blir bara så ledsen då olyckor drabbar dem. Det gör så ont i mig. Varför ska man behöva stå där helt handfallen? Varför kan man inget göra? Varför kan man inte bara få hjälpa dem? Jag önskar verkligen att jag hade orken och energin att kunna stanna kvar och finnas där. Jag önskar att jag hade den uppgiften i mitt liv (vilket jag egentligen inte vet, men jag tror att man känner och bara vet om det så skulle vara) och att jag lugnt och tryggt kan stanna kvar och bara finnas där. Jag önskar att jag kunde hjälpa ALLA behövande, att jag kunde finnas hos dem alla på en och samma gång. Det spelar ingen roll om det var stora eller små problem. Jag vill hjälpa i vilket fall.

När jag ser dig så faller jag isär inombords. Det krossar verkligen mitt hjärta. Jag vill inte ta farväl, men vad har jag för val? Jag har försökt allt. En del av mig vill aldrig lämna din sida, och en del av mig vill tro. Den delen av mig hoppas varje dag. Men jag måste hålla fast vid mig själv, och minnas vem jag är och vad jag vill. Gud vet hur hårt jag kämpar varje dag, och det är inte lätt. Jag tänker på dig varje dag, precis som att jag ber för dig varje dag. I mitt sinne så finns jag där för dig varje minut och varje sekund. Du finns i mitt hjärta, i min kärlek.
Jag lämnar aldrig din sida. Jag tror på dig, det har jag alltid gjort.

Jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra. Men jag kan inte ge upp mig själv för att någon annan ska få må lite mindre dåligt. Vad händer med mig då? Då mår ju jag bara dåligt istället för bättre. Jag motarbetar bara mig själv då.

Livet är inte lätt. Men det är klart värt det.
Problem är inga problem, de är bara en missförstådd möjlighet.

Nu behöver jag sova. Jag är så trött och jag ska kliva upp sju imorgon då jag ska åka till sjukhuset och undersöka min handles så att det inte är några sprickor i den.
Usch. Jag tycker inte om att behöva åka in till stan. Men men.. ! :)

Peace and Love,
Isse

Jag tänker på dig.. Du finns i mitt sinne, varje dag & varje minut.
Jag älskar dig.

En dag mindre till min avresa nu!! Tjo-hej!!

Vilket dåligt väder det har varit i dag! Det har inte ens varit roligt att vara ute, det enda positiva är att det i alla fall har varit varmt i dag.
I morgon så ska jag till vårdcentralen, undrar om jag har någon spricka eller om det bara är en stukning..
Med störta sannorlikhet så är det bara en stukning, men när jag vinklar handleden i vissa lägen så känns det väldigt konstigt. Jag vet inte om det är så det kan kännas om man har en spricka någonstans eller så. Jag vet inte, har aldrig varit med om sånt här förr.
Jaja, det visar sig förhoppningsvis i morgon!

Nu ska jag gå ut och gå med lilltjejen snart. Ska ta en tur med henne nu till kvällen.
Det ska bli mysigt!!

Peace and Love,
Isse

Det är tydligen en hel del funderingar kring det där, att dömma av vad jag hört. Jag vet inte om jag kan förklara på ett sätt som inte kan missuppfattas. Det är egentligen ingenting personligt mot någon. Vad det handlar om är att jag vill andra saker i livet. Livet går vidare, människor utvecklas och söker sig vidare. Och det sista jag vill är att andra spekulerar kring mig och varför jag gör si och så. Sånt stänger jag ute, helt enkelt. Det handlar inte om personen i fråga, utan vad denne gör.
Det är därför.

Det blev inte mycket till städning i stallet i dag. Det var så mycket annat som dök upp. Men jag hann städa inne hos mig och Peter, och det är jag tacksam för. Det såg ut som ett bombnedslag. Hur mycket lär jag behöva städa den dagen då jag får egna barn? Wowh. Barn stökar ner, det är deras uppgift som små! :)
Alex kom hit i dag. Det var superkul att få träffa henne igen! Vi tog en ridtur tillsammans och pratade om allt som hänt i våra liv på senare. Men hästarna blev rädd för en katt som låg och tryckte i en buske, man såg den inte först men det gjorde tydligen våra hästar. De vägrade att gå förbi och vi ville inte driva på dem för mycket då man inte vet hur de reagerar. Till slut så hoppade vi av dem och ledde dem förbi buskaget istället. Det gick betydligt smidigare. Sen red vi lite i padocken. Ja, det har varit en superbra dag! :)

I slutet på veckan så ska jag till vårdcentralen med min handled. Dels så vill jag ha ett läkarintyg som jag kan skicka till försäkringskassan och dels så vill jag att de kollar på den. Det är minst två veckor sen jag stukade den och så fort jag anstränger den minsta lilla så får jag genast ondare i den. Så det är nog bäst att den kollas upp innan jag åker. Jag vill ogärna behöva söka läkarvård i USA. Vem vet vad det kan kosta, visserligen så är jag försäkrad då jag åker dit, men ändå.. Det känns bara onödigt att krångla till det då jag kan lösa det betydligt smidigare här hemma.

Jag har blivit så fäst vid våra lilla hund här hemma. Hon har kommit att bli min bästa vän. Jag kommer att sakna henne så otroligt mycket då jag åker. Jag tror att jag packar ner henne i min resväska så får hon följa med! :D
Älskade Nala.. Jag får trösta mig med vetskapen av att hon har det bästa hem en hund kan önska sig! Är hon lycklig så är jag lycklig med henne! :)

Ja.. Vad mer har jag att berätta?

Jag ska ha kalas är hemma innan jag åker. Mamma ville fira mig då jag är i USA då jag fyller år. Så det blir här hemma i Hemmanet. Jag vill att famijen här också ska få vara med, och jag bor ju här så det är ju helt perfekt!
Vi kommer att vara jätte många här hemma så jag vet inte hur vi alla ska få plats! :P
Men det löser sig, och husfolket är inte speciellt folkskygga. Snarare tvärt om, så det kan inte bli bättre! :)
De är så underbara, och så lättsamma. För några veckor sen då Håkan och Inga-Lena satt vi matbordet så sa de, då jag gick förbi dem och var på väg in till köket, att jag är så lättsam att ha att göra med. Jag log mot dem och svarade "man blir ju som man umgås". De är så söta, och det var jätte kul att få höra.

I dag så åkte de i väg till Stockholm och jag och pojkarna tar hand om gården. Det är rätt kul faktiskt att ha så mycket att sköta om. Men fy vad jobbigt att ta hand om allt här på vintern! Då är det ju hur kallt som helst och så tvingas man ut och ska hålla på och skotta överallt och vattna hästarna osv. Under sommaren så kan jag mer än gärna sköta om djur som går ute, men under vintern så går jag hellre i ide. Jag går helst inte ut mer än när jag verkligen måste. Jag avskyr kyla. Och att hålla på med vatten och allt annat som är blött är bland det värsta jag vet under vintern, eller när det är minusgrader i övrigt. Hösten kan jag stå ut med, men allt som är kallare än den vill jag inte veta av. Jag minns när jag var liten då min mamma eller min moster tvingade ut mig på skidturer. Skidturerna var inte det värsta, dem kunde jag stå ut med, men när vi stannade på någon ö ute på sjön och skulle fika och bl.a skala apelsiner (att skala och äta dem var frivilligt dock. Men jag ville ju inte sitta där och vänta på dem hungrig). Först blev man blöt om fingrarna, sen kall och efter det kladdig. Och inte bara det, sen skulle man stoppa dem där kalla och kladdiga fingrarna i vantarna. USCH!!
Nu vet jag inte hur jag kom in på allt det där. Men jag älskar att pyssla på gårdar om somrarna, och jag önskar att jag kunde vara en person som uppskattade kyla lite bättre än vad jag gör nu.

I morgon så kommer Alex it igen och då ska vi ta ännu en ridtur tillsammans! Kul kul!! :D

Men nu ska jag sova.
God natt alla ni!!

Peace and Love,
Isse

I kväll så har jag ridit en ny häst. Hon var bra hon med, nästan lite bättre faktiskt. Det här var en tjurskalle det med, men jag är tjurigare! :D
Är alla hästar snubbliga av sig? Den här var det hon med. Jag blir lite njoig på det, när vi red på lägdan så snubblade hon till i en nedförsbacke så att det kändes som att hon gled en liten bit. Jag vill helst inte fara av och stuka eller bryta fler kroppsdelar. Inte för att det kommer att hindra mig från att åka i väg, men det försvårar min möjlighet att kunna bära min resväska på egen hand. Och sen hindrar det mig från att kunna utföra vissa sysslor här hemma.
Efter vår ridtur så tänkte jag fortsätta träna med henne i padocken, men det kändes inte som att det skulle bli så bra i kväll så det blev inte så länge som jag önskat. Jag plågade henne bara en stund, och lite svettig blev hon! :)
Ja, det blev jag med. Haha.

I morgon så ska jag se till att städa en hel del. Det är folk här hela tiden känns det som. Jag klagar inte, men jag har inte möjlighet att städa och hålla efter så som jag skulle önska att jag kunde. Men i morgon så åker alla i väg (även husmor och husfar, men de har ett eget hus också) så då blir det damsuga och torka golv osv. Det ska bli skönt att få städa riktigt! Ojoj. Jag och Johnny Cash ska röja undan tillsammans!! :)
Jag älskar ensamma dagar (nog för att jag inte är ensam, men Peter lär parkera inne i baracken så på sätt och vis så är jag ensam :P )
Och sen så funderar jag på att städa lite inne i stallet. Damma och torka osv. Sen hoppas jag på att det blir bra väder så att jag kan fixa med hästarna och i deras hagar, mocka och så. Det blir en massa städning och pyssel i morgon så det känns helt fantastiskt!! :D
Jag undrar om det är något mer jag kan göra.. ? Det är det säkert. Här finns alltid saker att göra! Och det är en av tusen saker som jag älskar med att bo här! :)

Ja.. Tänk också att någon har målat av mig. Det var så gulligt. Jag kom att tänka på det förut i dag, och jag har inte riktigt vågat ta det till mig. Jag har inte kunnat smälta det fören nu, om jag ens gjort det nu. Målningen var riktigt bra även, han kan verkligen måla/rita. Det är så fint, så vackert gjort.
Jag saknar ord.. Det är nog den bästa komplimang jag någonsin fått.

Jag har så underbara människor i min omgivning. Jag blir vill bara gråta av lycka. Det är en sån välsignelse, en av de absolut bästa. Jag är så tacksam för min älskade syster, min tvillingsyster. Vi är så lika, du och jag. Det känns nästan som att vi inombords är en och samma person.
Jag är så tacksam för kyrkan och alla de som finns där. Utåtsett så känner jag ingen där väl, men om man ser efter lite till så känner vi alla varandra mer än väl.
Jag är så tacksam för min familj. De finns verkligen där för mig och det har de alltid gjort. De har ställt upp så för mig.
Jag är oerhört tacksam för mina bröder. De är de bästa och det finns ingen i hela världen som jag älskar så mycket så som jag älskar dem. Jag skulle göra vad som helst för dem. De är mina ögonstenar.
Jag är tacksam för familjen här hemma. De är de mest osjälviska människor som jag mött i hela mitt liv. De finns där för mig och stöttar mig så mycket som de bara kan. De sätter verkligen andra människor för dem själva, och jag är en av dem. Finns det något som jag behöver så kan jag alltid gå till dem, kan de hjälpa mig så gör de det. För dem finns inga problem, bara lösningar på allt. De är helt underbara. Jag önskar att jag kunde göra dem så lyckliga som de gör mig. De är så älskvärda, de är helt fantastiska.
Jag är tacksam för min änglafarmor. Hon är underbar och den bästa människan man kan tänka sig. Det finns verkligen ingenting som jag inte kan prata med henne om. Hon lyssnar och hon förstår. Hon är så opartisk och uppriktig. Hon menar verkligen allt hon säger och det är så skönt. Ibland så undrar jag vad jag skulle ta mig till utan henne. Jag kommer att sakna henne så de tre månader som jag inte är i Sverige.
Jag är tacksam för Jompa. Min älskade gamla vän. Han har funnits där i hela mitt liv känns det som. Better for worse, han har alltid funnits där. Han är en vän att lita på.
Jag är tacksam för Lillan. En sann och trogen vän. Hon är ärlig och uppriktig och hon förstår människor. Hon är den som alltid stått mig nära, ja, faktiskt närmast. Hon kom att bli den som troget stod vid min sida, oavsett vad. Det är en av många många anledningar till att jag älskar och uppskattar henne så. Hon är en person som jag verkligen litar på. Du är underbar, Lillan!
Jag är tacksam för Nala och lill Bollen som också finns i mitt liv. De är så underbara, så älskvärda små djur. Bollen för att han är så otroligt charmig och söt, och Nala för att hon är en sån fin och mysig personlighet. Jag och hon har tagit många promenader och springturer tillsammans och jag älskar det verkligen. Man kan slappna av på ett helt annat sätt med djur, bland annat hundar som hon. De två är mina bästa vänner. Jag älskar dem.

Det finns så mycket mer som jag också är tacksam för. Men jag orkar inte dra allt i ett svep.
Nu ska jag gå in och lägga mig och läsa, meditera och njuta av mitt öppna fönster som ljuder av tystnad. Det kan tänkas att jag hör fåglar eller liknande, men det är helt okej. Det är faktiskt mycket fint att få lyssna på! :)

Peace and Love,
Isse

Ja, jag tror att det är 25 dagar kvar nu. Vad tiden har runnit i väg!! Jag tyckte att jag nyss flyttade hit, men det är snart en hel månad sen nu!! Och det känns som att jag har MASSOR kvar att göra. Hur ska jag hinna med mig??

Jag håller på och läser en bok som bl.a. handlar om rädsla. Och förut då jag var ute och gick med Nala så tänkte jag vidare på det där med rädsla. Hur mycket sätter rädslan stopp för oss i våra liv? Är det så att vi många gånger låter den styra oss i våra val och chanser här i livet? Har rädslan så pass mycket makt över oss?
Och när tänker vi övervinna den?

Jag vet att jag har många drömmar i mitt liv. Jag har såna visioner och planer för framtiden. Jag har egentligen inga krav om att det måste bli just så som jag tänkt mig, det är bara vissa saker som jag håller ett fast grepp om. En sak som inte tillhör ett av kraven är ett liv i lyx, om jag säger så, för just den biten betyder ingenting för mig personligen. Men jag har länge gått runt och funderat över hur jag ska kunna uppnå mina mål osv. I det skede jag förr befann mig i mitt liv såg jag ingen utväg. Jag var fast där. Det kändes som att jag också skulle ta mitt sista andetag där, det kunde vidliknas vid en känsla av att vara dödsdömd. Men vad gör man? Man måste ju överleva också (ironiskt nog, varför fortsätta leva i en misär?).
Men jag satt fast av en ren rädsla. Och i den rädslan försöker man ändå att göra bra saker, man försöker att tjäna andra samtidigt som man kanske borde tjäna sig själv lite mer för att kunna leva i framtiden också. Men saken tillhör att man inte kan hjälpa andra så mycket som man skulle önska då man befinner sig i en avgrund. Lever man i rädsla för framtiden så mår man inte helt och hållet bra. Då har man en hel del att arbeta på själv.
Jag fick tvinga mig själv att söka lyckan. Och det var då min kära syster dök upp, Micha. Precis då jag kommit tillbaka till kyrkan så kom hon till Sverige. Det var ett sånt underbart sammanträffande. Och sen gick allt så fort. Allt föll på plats i mitt liv. Det var oerhört många människor som kom in i mitt liv på en och samma gång och de har hjälpt mig så otroligt mycket allihopa. Långa telefonsamtal, alla i kyrkan har stöttat mig (personer som jag egenligen inte alls känner så väl), familjen Stegeby, Ea (Michas syster) och sen Ulrika (också Michas syster) och sen har det varit personer utöver det. Allt kom så spontant.
Till en början så visste jag inte om jag egentligen vågade. Det tog en natt för mig att bestämma mig för att jag skulle åka i väg och sen tog det mig en vecka för att bestämma mig för att säga upp jobb och lägenhet.
Jag fixade pass efter den där natten, då jag åtminstone sovit på saken. Sen fick jag hjälp med att planera resten. Jag var helt extas, jag pratade om precis allt på samma gång och den jag pratade med hade mer koll än vad jag själv hade. Men mitt i allt kaos så kändes allt så rätt och riktigt. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så lugn i ett sånt här läge, då jag måste ordna med en massa saker på en relativt kort tid (med tanke på hur mycket papper och intyg osv man måste ha för att kunna åka till U.S.)

Ibland så måste man våga släppa taget om saker för att kunna komma någonstans här i livet. Och framför allt för att kunna utvecklas och bli (i bästa fall, beroende på vad det är man ska göra) en bättre person. Man måste våga se alla möjligheter. Vad har man att vinna och vad har man att förlora. Jag säger inte att det är lätt alla gånger, men det kan definitivt vara värt det också. I mitt fall så har jag "lämnat" vissa personer som en gång verkligen fanns där, men jag har också släppt in så otroligt många fler, nya, personer i mitt liv. Jag vågar säga att det har varit värt det i mitt fall. Jag ångrar ingenting, och jag saknar (inte än i alla fall) ingenting. Relationer ska vara sanna, goda och uppbyggliga. Och kan ens nära och kära inte acceptera att man vill utvecklas och våga förändra ens tillvaro så anser jag inte att den relationen uppfyllt vad jag nyss nämnde. Och är det så så är det heller ingenting att klamra sig fast vid och sörja. Det får helt enkelt vara då. Kan man kalla det för en förlust? Knappast.

Och vad det gäller kärleksrelationer så är det egentligen samma där. Jag har varit i relationer då jag inte vågat bryta upp. Tänk om det är den bästa relation som man kommer att uppleva? Och om man känner så starkt som man gör, då borde det ju funka? Då borde det ju vara rätt? Bara man älskar varandra så kan man få det att fungera. Det är ju trots allt bara kärlek som behövs.
Men jag tror inte att det är så. Jag känner ingen tankegången så väl, för det vara så i alla fall jag tänkte och kände. Men i efterhand så kan jag se att det, i mina fall, aldrig hade fungerat. Och kärlek är absolut inte allt som behövs. Många gånger så har jag nog bara varit "kär i kärleken" också. Det är nog bara en gång i mitt liv som jag varit kär på riktigt (ungdomskärlekar finns alltid, men man är inte vuxen nog för att förstå vad kärlek är då. Tror jag själv personligen). Det är inte lätt att bryta. Jag hatar att såra andra människor. Men i vissa lägen så har man inget val, för sin egen skull. Och tiden läker alla sår, bara man tillåter det.


Det poppar upp nya tankar i mitt huvud hela tiden. Jag vet inte vart jag ska göra av alla dem!

I kväll så tog jag en promenad med Nala. Det är alltid lika mysigt! Hon är en supermysig hund! Så vacker hon är!
När hon verkligen vill någonting så är det så svårt att säga emot henne. Den där blicken..
Hon har kommit att bli min bästa vän!! <3
Min kära vännina med fästingar i pälsen, emellanåt! :P

Här finns gott om skog, lägdor, stigar, skogar som känns trollska, berg, små bäckar..
Här finns allt man kan behöva inom räckhåll. det kan inte bli bättre enligt mig. Det är så underbart och rofyllt.
Och det viktigaste av allt, i detta hem kan man känna så otroligt mycket kärlek. När Micha ringde förut så var det Inga-Lena som svarade, och när de pratat klart så ville Micha prata med mig. När då hon räckte över luren till mig så sa hon "det är din syster som vill prata med dig". Jag är en del av den här familjen och jag kan känna det.
Här sägs ingenting bara för att vara snäll. Här är alla raka och ärliga och jag älskar det. En stor del av mig mår så bra just nu. Min omgivning kan omöjligt bli bättre än så här. Jag har de allra bästa människorna i mitt liv, här och nu. Jag är så lyckligt lottad. Det här var något som jag bara kunde drömma om då jag var barn. En hel och lycklig och kärleksfull familj.

Min handled mår dock fortfarande inte bra. Jag känner mig handikappad. Jag får gå med den där dumma stödstrumpan med jämna mellanrum. Men jag vägrar ha den på då jag inte behöver den bara "därför att". Det vore kanske bra om jag hade den på om dagarna för läkningsprocessen, men den är bara i vägen för mig. De dagar då det är varmt ute så är det en ren pina att ha den. Man blir varm och svettig av den (där in under den alltså) och rätt som det är så klias det. Det värsta av allt är att en stukning kan sitta i i över ett år. För Micha så gjorde det det, och hon kan ha ont i sin axel än idag. Jag kan bara hoppas att det ska gå över inom en snar framtid.. I bästa fall..
När jag hade som ondast (när jag nyss stukat handleden) så hatade jag att behöva be om hjälp med vissa saker. Jag vet inte.. Men jag tyckte inte om det.

Nåja. Nu får det räcka för i dag. Har så sällan tid till att blogga nu för tiden känns det som.
Vart tar tiden vägen?

Jag längtar!! Kära syster.. Vi ses snart!!! <3
Jag älskar dig!!! <3 <3

Peace and Love,
Isse

Något många glömmer är att vi ständigt är förebilder för dem som är unga (ungdomar som småttingar). Lever vi verkligen upp till den rollen? För någonstans så bär vi alla på det ansvaret. Det är ju de unga/de små som sedan kommer att ta över efter oss. Jag vet att världen blir allt sämre och att man kan tänka "den här världen är ändå redan förlorad.." och det kan jag hålla med om. Men världen excisterar fortfarande och man bör göra vad man kan för att förbättra den, tillsammans. Jag är inte alltid den bästa förebilden, men jag anstränger mig för att vara så bra jag bara kan. Jag har länge jobbat på mig själv och jag är ännu inte klar. Men ärligt talat så kan man aldrig bli klar med det, för man kan aldrig bli perfekt. Ordet perfekt borde inte ens finnas i den här världen, för inget här är perfekt.

Jag tror inte att folk tänker på såna saker så mycket numera. Vad folk tänker på är sig själva och vad de vill och behöver. Att människan blir mer och mer egoistisk är inte en gissning, utan det är snarare ett faktum. Och att vara egoistisk är att inte slösa tankarna på andra (nu säger jag inte att ALLA är så, men majoriteten är nog det).
När jag möter människor som inte är det så blir jag rörd. För mig framstår de som änglar nästintill.

Dagen har varit bra. Bara bra. Jag var ute och sprang med Nala förut och nu till kvällen så gick jag en skogspromenad med henne. Hon är så mysig att spendera "ensam" tid med, tid av avkoppling och tystnad. Hon är så fin, och så klok <3

Snart åker jag i väg till min älskade och underbara vän. Min bästa Micha <3
Det ska bli så roligt. Jag längtar!!

Men nu ska jag gå och göra mig klar. Sängen kallar och i morgon så bär vi alla i väg till kyrkan.
Jag bara älskar söndagar. Den bästa dagen på hela veckan!! <3

Peace and Love,
Isse

Det har varit ett skumt väder i dag. Jag har mått konstigt av det.
Under eftermiddagen i dag så har jag fått några ensamma timmar, och det har varit skönt. Barn suger verkligen energi ur en. De är underbara, men de tar energi. Så då kollade jag lite på tv efter att jag städat och mockat i en av hagarna. Det är så skönt att ha en massa att göra här ute. Jag kommer ju inte att ha något att göra under en obestämd tid nu så då känns det skönt att ha jobb att göra på hemmaplan.

Saker och ting börjar sakta men säkert att bli bättre. Jag vet inte vad folk har fått för uppfattning, men att bearbeta saker tar tid. Det handlar inte om veckor eller miljöombyte, utan det handlar om månader, kanske år.
Att jag säger att jag är lycklig betyder inte att jag plötsligt trätt in i himmelriket, utan det betyder att jag börjat bearbeta saker på rätt sätt. Jag har utökat min familj och jag älskar dem lika mycket som min egen. De stöttar mig och de finns där för mig. Och det gör mig lycklig. Men har man en gång varit olycklig så vill man ogärna gå tillbaka till det som en gång fick en att må dåligt. Jag vet inte hur många gånger läkare och personer i min omgivning uppmanat mig till att söka mig till något nytt, något bättre. Men jag har aldrig lyssnat. Nu när jag funnit något bättre så satte min läkare stopp. Han tog saken i egna händer, på ett sätt. Jag fick givetvis bestämma, men denna gång så valde jag att lyssna. Jag måste inse mitt eget bästa, innan jag går för hårt in i väggen.

Var och en har sitt eget ansvar för sig själv. Jag kan inte stanna kvar i något som får mig att må dåligt bara för att vara andra till lags. Det är en omöjlighet. Hur ska jag då kunna hjälpa till sedan när jag blir inlagd igen?
Ska jag åka ut och in på sjukhuset bara för att "hjälpa" andra? Nej, jag har faktiskt ingen större lust med det.

Jag hoppas att alla finner sin lycka. Jag hoppas att alla finner kärleken, den rätta. Jag hoppas att alla finner livet.
Men jag kan inte hjälpa andra genom att stjälpa mig själv. Men jo, jag önskar att jag kunde tillfredsställa alla i min närvaro. Jag känner mig rätt hjälplös ibland.

Men allt känns fortfarande rätt. Det känns så bra. Det är bara en månad kvar tills jag åker. Tiden har gått så fort!!
Var har den tagit vägen?? Har massor att fixa innan jag drar! Måste ta tag i det i morgon!

Nåja. Det lär hinnas med det också.
En dag i taget. Så är det! :)

God natt gott folk.

Peace and Love,
Isse

Jag har fortfarande ont i min handled. Jag trodde att det skulle gå över på bara någon dag, men jag har fortfarande ont. Jag kan styra en häst numera i alla fall, men jag tar mig inte lätt upp i sadeln. Det går men det gör också ont. Jag kan inte överanstränga handleden för då blir det bara värre och jag kan inte vinkla den på fel sätt för då tar det emot. Jag hoppas att det bara är en stukning!

I morgon så ska jag försöka att kliva upp i tid. Jag sover på tok för länge. Åtta ska jag ta mig upp i morgon, att sova till tio är ren idioti.

Jag och husmor här hemma var ute och red till kvällen och efter det så pysslade jag om min prins. Jag rycktade honom, borstade man och svans, och skrapade ur fotsulorna på han och såna saker. Han var otålig men det är en helt annan sak, det är jag som är hans herre! :)
Men sen när han fick återgå till sitt bete så rullade han sig istället. Jag tror inte att han uppskattade all borstning, trots att jag plånade min stackars handled! :P
Men men..

Och sen.. Jag tror på att vara rak och tydlig. Jag är inte den bästa på det själv alla gånger.. Men bryr jag mig om någon så går jag dirket till den personen. Går man till alla utom personen i fråga så tror jag inte att det ligger omtanke bakom det, då tror jag hellre på att det är ett försök att lägga sig i saker som egentligen inte angår en.
Så nej, jag köper det inte. Inte för en sekund.

Vad det gäller människor som är nyfikna så kan jag säga att jag aldrig kommer att berätta något för en sån person. Även om jag skulle bli strandsatt med en hel hop nyfikna människor så skulle jag inte yttra ett ord om sånt som jag inte vill att alla ska veta. Och det beror inte nödvändigtvis på att de lägger näsan i blöt, utan det beror också på att man inte alltid kan föra ett vettig konversation med såna människor. De bryr sig inte alltid utan de vill bara veta saker, ha något att prata om. Och jag tänker inte stå och sälja mig själv på det viset, det är bara förnedrande och smaklöst. Jag tycker att sånt där är vidrigt. Men att folk undrar stör mig inte det minsta, människan ska lära sig att leva med ovissheten. Jag har lärt mig det, och det är det många fler som också behöver göra. Och bara så ni alla vet, jag hjälper gärna till! :)

Men men.. Nu ska jag gå och lägga mig! Sussa kudde!! :D
Sov så gott alla ni kära!!

Peace and Love,
Isse

Fick ett mejl av en person i dag. Först fick jag hjärtklappning, jag blev orolig. Men sen när jag vågade öppna det så blev jag varm inombords. Det var skönt. Jag blev riktigt glad!!
Jag känner stor tacksamhet!!!!

Dagen har varit bra. Jag har påbörjat något nytt och det känns bra. Jag ska dock inte skynda med det, det får ta den tid det tar. Jag åker ju snart och jag kommer inte hinna slutaföra vad jag nu påbörjat.

Igår när jag var ute och red så fick jag mig en riktig tur i alla fall! Vi var i padocken och jag höll (som vanligt) på att tjura med Aeitii. Han är så slö och om han finge ha det som han vill så skulle han gå och äta 24/7. Men hur som helst så drev jag på han så som jag alltid brukar göra då han är tvär och vrång och när vi kom i kurvan så snubblade han ner på knä. Jag fick mig en fall jag med kan jag säga! Vi klarade oss fint! Jag skulle ha kunnat hoppa upp igen och fortsatt men tyckte att det var bäst att ta in han och kolla så att han inte stukade något eller så. Vad som skrämde mig mest där var att han hade fått tyglarna under hans ena framben, hästan brukar få panik och bara dra tills de kommer lös. Varken Håkan eller Inga-Lena var hemma då så jag fick helt enkelt hålla tillbaka min oro och gå fram till han, och det gick fint det med.
Jag stukade min handled men det känns lite bättre i dag. Och lillgubben skrubbade sig lite på mulen och han hade sand enda upp i luggen. Hua, lilla hjärtat!

Men det är ändå lite kul att fara av hästar sådär. Det är lite som att skena på en häst, det går så fort och jag älskar det! Så länge man inte gör sig illa allvarligt så är det ju lugnt. En stukad handled är helt okej, det var nästan värt det! :D
Det är ju sånt som händer och man blir en erfarenhet rikare! Tror det sitter i sen jag var liten och då skenade jag på hästar lite då och då. Dock var det inte lika roligt då.. Men nu är det det, så länge man har läget under någorlunda kontroll! :)

Livet på landet är helt underbart!

I morgon så ska jag vara barnvakt igen, denna gång åt Linnéa och Ellie. Eventuellt så kommer mamma och lill Johan ut också, så det ska bli jätteroligt! :)

Men men..

Nu ska jag gå och lägga mig. Det är en dag i morgon med!!

Peace and Love,
Isse

Nu har jag varit ute och ridit med tjejerna och det var hur roligt som helst. Först så ledde jag en av tjejerna upp till dagiset och så vände vi där och red en stund i padocken. Väl i padocken så bråkade jag en stund med herr Häst då han inte alla gånger gjorde mig till viljes. Sen red vi barbacka innan vi tog honom till stallet och gjorde honom klar för att fortsätta sitt bete i hagen. Det kommer att bli så tomt här då ungarna åker hem igen! Jag kommer att sakna dem! Det är en sån full fart här hela dagarna så dagen bara rusar iväg. Vipps så är klockan elva!!

I morgon så hoppas jag att de har en massa saker åt mig att göra! Jag har haft lite att göra idag, men inte tillräckligt mycket ändå tycker jag. Visst jag passade barnen medans de åkte iväg, men jag vill ha lite andra uppgifter också! :)
Jag tror att jag ska ut och springa i morgon en sväng i alla fall. Jag har tänkt göra det jättelänge men jag har glömt bort det hela tiden. Jag skulle kunna göra det nu, men det är så sent plus att det är lite mörkare ute nu och här är bara skog så jag vill inte vara ute och springa då. Kom på att mina löparskor är nerpackade i baracken så jag måste plocka fram dem också. Nåja. Det löser sig.

Aldrig mer vill jag leva så som jag gjort de senaste åren.
Aldrig mer vill jag ha destruktiva livsförhållanden/personer i mitt liv.
Aldrig mer vill jag slita ut min kropp och mitt psyke för igenting, inte ens ett tack.
Aldrig mer ska jag konstant gå runt och vara sur och bitter, det är ett löfte.
Aldrig mer vill jag gå runt och oroa mig över percis allt och alla.
Aldrig mer vill jag ha med falska människor att göra.
Aldrig mer kommer jag att ge så mycket av mig själv till människor som jag vet inte ens uppskattar det, och även det är ett löfte.

Resten är bara hopp och önskan. Men jag har givit så mycket av mig själv till människor som bara går runt och mår dåligt och hoppas på att någon ska fixa det åt dem. Och just det kommer jag aldrig mer att göra. Att hjälpa och stötta är en sak, men jag kommer inte att ge mer än vad jag själv har råd med, mer än vad jag egentligen orkar psykiskt. Det är bara otacksamt och en besvikelse.

Och jag läser en jättebra bok! Den är helt underbar! Den är riktigt djup och uppbyggande. Heelt fantastiskt!
Det var Inga-Lena som kom med den till mig! :)

Nej nu ska jag skriva ett mejl och sen ska jag hoppa i säng!!
God natt!!

Peace and Love,
Isse

Just nu så passar jag småtjejerna. Vi har kollat på en film och nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra. Ska väl se om de vill ha kvällsfika och senare så ska de få hoppa i säng. Husparet är och besöker en vän som fyller år och pojkarna har farit i väg och badat. Så jag vet inte riktigt när alla dyker upp. Har lovat Linnéa att vi ska rida en sväng i kväll med så vi lär ju ta ut hästen snart innan det blir för sent.

I morse då jag vaknade så hörde jag att Håkan och Inga-Lena pratade med flickorna under frukosten, och se sa att de måste låta mig få vara lite i fred också emellanåt. Och då sa tjejerna att "vi älskar våran Issa". Det var så gulligt, det var en fin start på min dag! :)
I går så var vi ute och sprang i hästarnas hage i regnet, ena lilltussen halkade men vi hade så roligt ändå. Det var verkligen supermysigt. Jag har så roligt med dem trots att de är så små! :)

Jag älskar verkligen den här gården. Den är så fylld av kärlek och omtanke.
Det är himmelen på jorden! <3

Peace and Love,
isse

Något som slog mig härom dagen är hur många det är som har av-och-på förhållanden. Jag har själv har något sånt förhållande i mina dagar, men hur stabilt är det med såna förhållanden? Det känns som att var och varannan människa man möter håller på med sånt. Varför gör man det? Mår man bra av det? Är det värt all ångest och all oro över hur det kommer att te sig i framtiden? Att döma av mina erfarenheter så är det inte det. Allt är ett evigt sökande, en evig längtan efter något sant och äkta. Och egentligen så vet man att det inte är rätt, men man vill så gärna att det ska vara det och det är det som gör så att man inte ger upp hoppet. Jag vet, jag har varit där själv.
Jag ville så gärna ha kärleken, jag ville ha den man som jag skapat för mitt inre. Jag ville ha min framtid klar. Men sen så insåg jag att jag inte kan stressa fram den, den kommer när den kommer. Jag kan bara leva och göra vad som är rätt, sen kommer framtiden att visa sig för mig (och sen man jag kommer att leva med).
Det gör bara så ont i mig då mina nära och kära finner sig i vad som helst. Att de nöjer sig med vad de får. Det är så fel! Man ska inte nöja sig med mindre än vad man vill ha. En gång i tiden så försökte jag, men jag gav upp. Skulle jag nöja mig med en man som inte är medlem (som exempel) så kommer alltid någonting i mitt liv att saknas. Och det skulle jag bara gå runt och störa mig på. Hur kul kan det vara att gå runt och störa sig på samma sak hela livet?

Sen har vi också klassikern att kasta sig in i saker och ting. Man kastar sig in i förhållanden och sen får man skynda sig ur dem lika snabbt för det var ju inte alls som man tänkt sig, sen ska man skynda sig att skaffa barn och efter en tid så separerar man (helst innan barnet är fött), man köper första bästa hus osv osv. Många gör samma misstag gång på gång. Lär man sig aldrig? Ser man aldrig det där mönstret?

Här ute så får jag ett sånt perspektiv på allt. Jag är avskärmad från allt, allt dåligt jag levt i. Ingen och inget kommer riktigt åt mig här. Det är dålig mottagning på telefonen och ingen har numret hit ut. Jag ger det till dem som jag vill ska ha det, och det är riktigt skönt (visst kan man söka upp numret, men är det någon jag inte skulle vilja prata med så gör jag bara inte det).
Jag kan verkligen prata med dem, de ställer upp för mig precis som om jag vore deras egen dotter. De är den familj som jag alltid drömt om. Här finns inga problem utan det finns bara lösningar, och det är helt underbart.
Jag önskar att alla som behöver det kunde få ha det lika bra som jag har det här. Jag önskar att alla kunde få känna samma lugn och samma lycka. Jag älskar det och önskar att jag skulle ha flyttat ut hit tidigare, men jag antar att tiden inte var mogen då. Det var nu det skulle ske, och jag är så tacksam för det.
Jag är så tacksam för allt de gör för mig, jag vill ge dem lika mycket och lite till tillbaka. Jag hoppas att jag en dag ska kunna få göra det, för det vore en ära för mig. Det skulle göra mig ännu gladare än vad jag redan är.

Jag har pratat med min änglafarmor i dag. Det är alltid lika trevligt att få prata med henne. Jag älskar henne!!
Det verkar gå bra för min far. Önskar bara att han också kunde vara glad för min skull. Men han verkar inte förstå hur lycklig kyrkan och min andra familj gör mig. Val av kyrka spelar ingen större roll, det är personens lycka som spelar roll. Det är vad den ger människan som är det viktiga.

Jag och Inga-Lena har varit ute och ridit i dag. Det var superroligt!! Jag bara älskar livet på landet. Jag vill aldrig mer bo i stan. Och i morgon så kommer min älskade lillebror ut hit. Han ska sova här med mig, han kunde få ett eget rum att sova i, men han vill sova med storasyster! :)
Min säng är ganska bred så det ska nog gå bra. Både jag och Micha fick plats i den så då lär jag och min bror också få plats i den, så det är inga som helst problem! Jag har ännu inga planer för oss, vi lär ta dagen som den kommer. Men rida ska han få göra i alla fall! :)
Och sen kommer familjens barnbarn ut hit i morgon, så då har han några att få leka med! Får se om jag blir barnvakt för Inga-Lena ska i väg och städa en sväng! Men det visar sig!

Allt är fint. Allt är underbart.
Jag älskar det.

Peace and Love,
Isse