onetruefairytale

Jag har pratat med Jossan idag. Det var ett tag sen vi pratade. Det var helt underbart att få prata med henne igen, alla minnen och alla samtal vi fört. Hon har hängt med hon genom en hel del senarion.
Det mesta vi pratade om var sex. Faktiskt. På fyllan brukade vi sitta och sjunga "A long long time ago, I can still remember", det vi då tyckte var mest sorgligt var att vi faktiskt inte kunde minnas när vi hade haft sex senast.
Sen var det då fyllan vi hade på skolan, under en redovisning. Vi drack inte i klassrummet, det gjorde vi på skoltoaletten. Passoa och någon fransk sprit var det. Jag höll på att spy och Jossan var den som blev mest full.
Innan redovisningen så råkade hon slita bort hörnet på pappret som hon skulle läsa från. Hon tejpade fast den lilla biten som lossnat, men hon satte den åt fel håll så raderna stämde inte alls överens när hon sedan skulle läsa. En tjej i henne grupp (som var en sån där student som ständigt bär på en massa böcker och ständigt har en nyvässad penna) blev jätte sur för att Jossan förstörde för hela gruppen med sin fylla och sitt felaktiska fasttejpade hörn på pappret.
En annan rolig kväll vi hade var kvällen då jag spydde fluffiga korvar i ett badkar på Norrmalm. Jossan var den som fick spola bort dem trots att hon är jätte känslig och kväljdes av bara åsynen. Jag ringde en signal till Jompa och han ringde upp mig (på den tiden var man snål och ringde en signal, jag var en pank student och han hade ett jobb och därmed pengar). Jossan trodde däremot att jag höll på att leka med telefonen när den ringde och tyckte att jag skulle skärpa mig. Jag upprepade gång på gång "ringa Jooompa, riinga Jooompa". Han hämtade och körde oss hem. Sen minns jag inget mer.
Våra bakisdagar var oerhört roliga. Vi tyckte inte det då, men när jag ser tillbaka på dem så skrattar jag. De var roliga trots den ständiga misär vi levde i. Vi söp ju jämt, sju dagar i veckan.
Ett av mina roligaste minnen är nog från tiden då jag hyrde ett rum av ett äldre par. De skulle resa bort under en vecka och då passade vi på att sitta hos mig och supa. Jag och Anna hade en period där vi kände ett starkt hat mot hennes alkoholiserade mamma och män. När vi druckit så vi blivit fulla så kände vi ett starkt behov av att få skrika ut en stund. Vi gick ut på gården och tillfredsställde våra behov. Vi skrek allt vad vi kunde. Men rätt som det var så öppnades en dörr på andra sidan gatan och en tant började ropa om det var någon som behövde hjälp. Jag och Anna tittade på varann och sprang sedan in. Dagen därpå så fick vi så dåligt samvete så vi gick över till grannen och bad om ursäkt och hon sa att hon trodde att det var någon som höll på att bli våldtagen.
Mycket har vi varit med om. När jag och Fredrik nyss gjort slut så eldade jag och Jossan upp alla saker jag fått av han. Det var en fantastisk känsla. Lite utav en kliché, men det funkade.

Det var tider det. Idag har man näst intill framtiden bakom sig, men jag fick leka av mig. Jag mådde inte bra på den tiden heller. Men vi var ett bra gäng. Vi brukade ha gruppkramar på fyllan. Alla stod och kramade om varann. Det var ungefär som gruppterapi!

Idag har jag städat. Nu är det rent och fint. Städade bakom spisen, där finns alltid en massa skit. Inte för att jag lagar så mycket mat. Men pannkakssmet går alltid att hitta där i alla fall. Om man inte städar där emellanåt så går det säkert att odla fram ett nytt ekosystem där bakom. Haha. Vad spännande! Fast jag är ju rädd för småkryp, men att prova hemma hos någon annan går ju alltid! :P

Att få höra orden "jag älskar dig" är helt underbart. Att få höra dem så fort är lite skrämmande, men det ger mig fjärillar i magen.. Det var så länge sen jag fick det. Fick känna den känslan.
Men nu kan jag känna den varje dag.
Att se in i någon annans ögon tycker jag heller inte alltid om, men när jag gör det för att jag vill och för att jag tycker om personen så kan jag inte vända bort blicken.
Att komma människor nära är jag också dålig på, jag tycker inte om att binda mig själv till en annan person på ett känslomäsigt plan. Men när man träffar någon och vet att jag kommer att släppa in den här personen oavsett så känns det på något sätt värt det. Då älskar jag den där närheten. Jag vill aldrig förlora den. Jag vill bara ha mer, och det känns bra. Det känns okej.
Men känslan när någon ser en rakt in i ögonen och säger "jag älskar dig" utan att tveka, det är en obeskrivbar känsla.. Den känslan går inte att mäta med någon annan känsla.. Det känns nästan som kärlek.. Som den borde kännas..

Idag kan jag nästan vakna med ett léende på läpparna. Jag är fortfarande svår att få upp ur sängen. Men jag är inte längre omöjlig. Jag mår bra nu. Jag känner att allt är okej. Jag kan acceptera att jag fortfarande mår dåligt, men jag kan idag leva med det. Förr vägrade jag att ta till mig verkligheten. Jag ville leva i min egen värld, men nu är jag fri. Jag kan acceptera att "så här är det, och det är helt okej".

Snart så ska jag tillbaka till jobbet. Men jag kommer att vara sjukskriven på halvtid så att det inte blir för mycket på en gång. Jag vet inte hur jag känner för att komma tillbaka igen. Jag mår ju bättre, men hur kommer jag att må sen? Jag vet inte hur pass jag kommer att klara av det. Jag har nya mediciner, men vad gör det? Egentligen? Det är piller, piller som bedövar mig. Min smärta kan inte trollas bort av mediciner. Även om jag önskar att det var så. Men jag får se, tiden utvisar.

Jag känner mig ganska nöjd nu. Ja, det gör jag. Jag har återfått min kontakt med min far. Jag har tagit bort en person i mitt liv som dödade mig inombords. Kan det bli bättre? Nej! Det är fantastiskt!
Jag har egentligen inget problem med ex. Om allt varit bra under tiden vi varit tillsammans och avslutet blev bra så är det helt okej för mig. Då finns det inget att vara "arg" över. Men nu var allt faktiskt skit, och vi nådde botten. JAG nådde botten. När jag ser honom nu så känner jag bara förakt.
Men att han sätter oro i min mamma helt utan anledning kändes bara onödigt. Hon var helt gråtfärdig när hon ringde mig. Min mamma är överdrivet beskyddande när det gäller mig och mina bröder. Jag VET hur orolig hon är över oss. Det är hon hela tiden. Och när han sedan kommer och ger henne ytterligare anledningar att vara orolig gör mig bara förbannad. Min mamma må vara jobbigt ängslig, men jag vill fan inte att hon ska behöva vara mer ängslig än hon redan är. Jag älskar henne, hon är min mamma.
Jag vill inte att hon ska behöva må dåligt och ligga sömnlös om nätterna.
Hur som helst, det var där min förakt trädde in.

Nej nu ska jag gå in. Jag har en säng som jag hör ropa på mig nu.
Och så ska jag lägga mig och läsa. Jag äääälskar att läsa. Böcker har räddat mig från mig många ångestfyllda stunder i mina dagar.

Om du ger min mamma en sån där ångest en gång till.. Gud nåde dig då..
Då blir det ord och inga visor, herrn!

Peace and Love,

Isse

Jag bloggar ju hela tiden. Jag har inte mycket bättre för mig att göra.
Jag har städat, diskat, tvättat.. Jag har gjort en del ändå. Nog för att det gick fort men ändå..
Jag ligger inte bara på latsidan!

Vad ska man skriva?

Det blir sena kvällar typ hela tiden. Jag kommer i säng tidigt på morgonen. Jag måste se över min dygnsrytm.
Det här är inte bra för mig! Jag har tagit min propavan och den lär börja verka snart. Den ska jag ta typ en eller två timmar innan jag lägger mig, det är så skönt att ha en sån att sova på. Jag kan sova, den är inte beroendeframkallande. Det är ju helt fantistiskt!

Jag undrar vad jag ska göra imorgon. Jag har ingen aning.. !
Städa? Jag tycker om att städa. Det är roligt. Jag ser fram emot min karriär som hemmafru. Jag kommer att vara grym som hemmafru!

Jag ser bebisar överallt. Jag blir så sugen på en. JAG VILL HA BARN! MIN KROPP VILL HA BARN!
Åh. Vad mysigt.

En bebis.
Mys.

Nu ska jag sova. Ska inte vara vaken mer nu. Vill läsa innan jag somnar också.
Mys mys!!

Peace and Love,

Isse

Dagen har varit ganska bra. Jag gungade aldrig så länge, men det var roligt så länge det varade!
Det blev en grymt sen sängläggning. Vid sju imorse? Ja, jag tror det. Jag provade min nya "sömntablett", det är egentligen ingen sömntablett så. Den är inte beroendeframkallande. Det känns skönt. Har haft både Stilnoct (som till slut inte ens tog på mig, och den är rätt stark ändå) sen fick jag Imovane som inte är en snabbverkande sömntablett. Stilnoct är det. Imovane verkar inte lika snabbt och håller sin effekt längre istället. Tror att det är något sånt i alla fall. Men jag kan inte sova utan dem så därför tog jag och Göran bort dem senast jag var hos honom. Jag valde en "sömntabeltt" som inte är beroendeframkallande. Den är bara lugnande och jag blir yr på den med. Helt underbart. Jag kan sova nu!
Jag vägrar bli en pillerknaprare!!

Jag måste säga att jag mår bra nu. Känslomässigt så mår jag på ett sätt bättre och bättre. Det enda som känns tungt nu är att jag inte kan komma till ro. Jag vet inte.. Det är lite konstigt det dära..
Men det går åt rätt håll i alla fall. Det är bara lite upp och ner för mig. Jag har personer i mitt liv som kan få mig att må bra. Örnie och farmor framför allt. De är helt underbara. Jag älskar dem så mycket.
Mina svackor är inte mycket att göra åt. Jag får helt enkelt kämpa för att ta mig ur dem.
Det som känns bäst just nu är att jag slipper den/det som ger mig den värsta ångesten. Det är jag oerhört tacksam för, livet känns mycket lättare nu. Men visst är det tråkigt att det blev som det blev, det tycker jag, samtidigt som jag känner ett stort hat mot allt det han gjorde mot mig. Allt var alltid mitt fel. Men nu när jag ser att jag faktiskt kan fungera med andra människor så undrar jag vems fel allt egentligen var..
Örnie orkar med mig, honom får jag inga utbrott på.. Jag känner mig aldrig misslyckad och ensam när jag är med honom.. Vad kan det bero på? Hur kan han orka? Jag har precis samma diagnos nu som jag hade för ett år sen.
Det är lite lustigt det där..


Allt jag ville ha var kärlek
Men jag fick den aldrig
Allt var alltid mitt fel, allt vändes alltid emot mig
Jag är alltid den svaga länken
Det är jag som ska rycka upp mig, bli positiv, ta tag i mina problem
Du lyssnade aldrig på mig, men samtidigt så du klagade alltid på att jag aldrig sa något
Jag var så rädd för att bli lämnad ensam
När jag väl sa något så vändes mina ord emot mig
Du vände dem emot mig
Till slut så började jag hata mig själv
Allt jag kände var hat, jag fick aldrig lyssna på mina känslor
Det var bara du hela tiden
Du såg mig aldrig, du hörde aldrig vad jag ville säga
Allt handlade om dig, när du väl såg hur jag mådde så skulle allt göras på ditt vis
Senare kom mina destruktiva betéenden, det var då jag gick in i väggen
Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, min tro på migsjälv var förlorad

Men jag gav aldrig upp, jag trodde att jag hade gjort det
Det hade jag inte, någonstans inom mig så fanns styrkan
Jag tog mig upp
Jag kunde se igen, jag kunde känna bra känslor
Hatet fanns där, men nu var den inte lika påtaglig
Allt kändes plötsligt inte lika hopplöst, jag hade en tro
Den har jag aldrig tappat, aldrig någonsin, hur dåligt jag än mått
Någon vakade över mig, Någon fanns alltid där, Han hjälpte mig upp

Någon annan kom in i mitt liv
Jag kunde aldrig gissa mig till hur bra allt skulle bli
Varför vet jag inte, men han visade sig vara den bästa på länge
Mina destruktiva betéenden försvann helt plötsligt, jag hann inte ens reagera själv
Plötsligt hade jag den där kärleken jag saknat
Jag fick tillbaka min tro på migsjälv,
jag känner mig trygg
Nu är jag glad, jag kan känna lycka
Och framför allt, jag kan känna kärlek igen
Jag har någon som jag tycker om, någon som kan lyssna och se mig för den jag är
Nu har jag allt jag så länge drömt om

Bara man tar en person som mår dåligt på rätt sätt så behöver det nödvändigtvis inte handla om att den andre ska orka med en. Men kan man inte lyssna och kan man inte förstå så blir det fel. Då förvandlas allt till en kamp. En kamp om att orka med och för den som mår dåligt så blir det en kamp om att överleva. Det var den kampen jag fick känna på. Allt jag ville var att han skulle lyssna, att han skulle trösta mig när jag var ledsen. Men han kunde inte, han visste inte hur eller knappt varför. Och då slår allt fel. Och framför allt, den som redan mår dåligt mår bara ännu sämre. Och självklart blir det genast jobbigare för den som ska finnas där och ta hand om personen. Båda kommer att stupa i slutendan.

Idag kan jag säga att jag mår mycket bättre. Jag tänker sällan tillbaka. Jag vill inte tänka på det som var för en månad sen eller två. Ärligt talat så kan jag säga att jag gått vidare. Det enda jag behöver idag är att få ett perspektiv på det som var. Var det mig det var fel på? Vad kunde jag ha gjort för migsjälv? Jag vill helt enkelt ta lärdom av min dumhet och min naivitet. Lära mig att se till mitt eget bästa istället för att gräva ner migsjälv i skiten.
Nu har jag någon som kan lyssna utan att döma ut mig. Jag har någon som kan trösta mig och ta hand om mig.
Jag har lärt mig att tycka om människor igen. Och de känslor jag känner för denna person har jag aldrig upplevt förr. Jag mår bra av de känslorna. Jag kan säga att jag är kär. Jag börjar läka ihop inombords.
Det jag känner idag gör mig hel.
Nu är allt bra igen och jag är så glad över det.

Att ha en famn att krypa upp i när man är ledsen gör så mycket. Bättre tröst kan man inte få.
Och att slippa frågor och någon som stirrar på en när man gråter är helt underbart. Bara att ha någon där känns bra, ord behövs inte. Det räcker med att någon om håller om en.

Jag är lycklig. Jag är glad.
Jag kan känna kärlek.
Vad mer kan man begära?

Peace and Love,

Isse

Jag fick äntligen en förklaring på mammas hysteri. Min mamma har faktiskt inte gett mig någon ångest på ett tag, det är bara en enda person som gett mig det de senaste månaderna. En sån där panikångest alltså, annan ångest kan jag få av betydligt mindre saker. Men just den här ångesten.. Den kan bara EN PERSON i denna värld ge mig.
Hur som helst, detta var den kvällen då jag stoppade i mig en massa lugnande. Jag gör ALDRIG det annars. Det är bara när jag får denna typ av ångest. Lindrigare ångest kan jag leva med, ibland är det precis som att jag föddes med den. Jag är så van. Den finns där men jag tänker aldrig på den. Man kan då kanske undra hur den kan vara ett problem, men det är den faktiskt. Så fort jag inte har något att göra så känner jag av den.
Men hur som helst.. Jag borde faktiskt ha förstått VEM den där attacken egentligen kom från. Jag menar, när man känner en viss känsla så kan man koppla den till något. Den här känslan (eller plågan kanske man ska säga) är så bekant. Den har träffat mig så många många gånger förr.

Men som alltid, jag ville inte tro det. Tanken slog mig aldrig.
Jag vet inte ens vad jag ska tro. Uppenbarligen så finns där ett problem. Jag har två teorier om vad problemet kan vara, jag vet inte vilket av dem jag ska tro på riktigt. Så.. Jag tror att det är en kombination av dem båda.
Vilka teorier jag har eller vad som "inträffat" ska jag ha osagt.
Men jag tror mig kunna förstå i alla fall..

Jag blir så trött på det här. Jag har redan sagt vad jag vill. Varför inte bara ta åt sig av det? Jag kan kanske, KANSKE, tro att du bryr dig. Ja, jättefint. Men bry dig då på ett sätt som jag slipper se. Jag vill bara bli lämnad ifred, jag vill inte ha din "hjälp". Din hjälp hjälper inte mig. Så låt mig slippa. Det är allt jag vill.
Jag orkar inte. Jag har gett allt chans på chans. Det har aldrig någonsin varit till min fördel och jag har bara mått sämre. Jag mår redan dåligt. Jag vill inte må sämre än vad jag redan gör. Och att dra in min mamma i allt och berätta saker som jag inte vill att hon ska veta (och då menar jag inte vem jag träffar för det spelar mig ingen roll, hon visste redan) kändes enbart förjävligt. Jag saknar ord. Jag kände mig ärligt talat naken, hon fick en insyn i mitt liv som jag absolut inte vill att hon ska ha. Mitt sätt att hantera min smärta på är min.

Men men.. Vad ska jag göra åt det? Ska jag skratta eller gråta? Ja, jag mår bättre nu så jag får väl skratta åt det. Jag tycker inte alls att det är kul, men jag har kommit över min värsta "fas" nu så det är inte lika känsligt längre. Jag får helt enkelt säga att jag på många sätt inte bryr mig. Faktiskt.
Men det hela var bara aningen oväntat. Jag är i ett chocktillstånd nu kan man säga.

Dagen har varit bra. Örnie har legat och sovit hos mig större delen av dagen för att han är sjuk.
Jag var hos överläkaren idag och följde upp mina mediciner. Det gick väl bra. Jag har tagit bort mina sömntabletter för jag sover inte alls när jag inte tar dem. Jag ligger och vrider och vänder på mig konstant. Örnie får inte sova och jag störs av att han inte får sova för att jag inte kan och så blir det bara.. Aa. Dåligt.
Sen gick jag på stan en sväng med Magda. Det var jättetrevligt! Vi kikade runt lite och gick in på Venuella och skrattade åt alla penisar. Magda skrattade mest. Haha. Det var kul!
Sen gick jag hem och tyckte synd om Örnie. Det finns ju inget ynkligare än män som är sjuka. Vi kvinnor mår ju bra under en förlossning jämfört med dem när de är sjuka. Senare på kvällen efter att vi sovit någon timme så gick vi på bio. Det var mysigt! Efter det så gick vi hem, jag kollade lite på tv och han spelade en stund. Jag övervägde att gå ner till krogen en sväng men jag hade ingen större lust plus att jag behövde städa åt lillen som bor i buren. När jag sedan gick jag ut och rökte och fick en enorm lust att gunga. Klockan var väl halv ett så jag ville inte gå ensam. Jag gick in och hämtade Örnie. Han hade inget val. Det var en gunga jag ville ha! :D
Så vi gick en sväng, filosoferade och pratade på en massa. Jag gungade.
Jag älskar att gunga! :D

Men nu ska jag gå in och vara social. Att krypa ner i sängen vore inte helt fel.
Känner mig helt slut.. !

Men jag är så glad nu. Jag vet vem som får mig att må bra. Jag litar på den känslan just nu.
Om jag träffat någon som får mig att må bra, varför skulle jag välja bort det?
Jag ser ingen anledning till att göra det.


Peace and Love,

Isse

Idag så mår jag lite bättre. Jag har dock varit trött hela dagen. Men det är så det blir när man stoppar i sig för mycket lugnande. Det är inte mycket att göra åt.

Jag har pratat med Ronny idag! Det var så roligt! Han har varit på sjukhus igen under en veckas tid, det är väl därför som jag inte fått tag på han. Men det är bra att han är hemma igen. Ska kanske hälsa på han i helgen!
Åh så jag saknat honom! Han är en av mina allra bästa vänner! <3

Hela min släkt är orolig för mig verkar det som. Jag förstår inte. De ska ALLTID ta ut saker i förväg.
Snacka om att vara paranoid. Skulle jag gå runt och oroa mig hela dagarna så skulle jag bli psykotisk. Ärligt talat, jag skulle bokstavligen bli galen.

Egentligen så kan jag inte förstå hur jag kunde bli född i denna familj. Jag är inte lik någon överhuvudtaget. Det enda jag kan säga på rak arm är att jag är lika dålig på att passa tider som min mamma. Men det är många som är dålig på det så jag skulle inte kalla det att "vara lik" eller att det "ärvde" jag från henne. Jag skulle säga att det snarare har med ens person att göra. Men i det stora hela så är jag min familjs motsats. Jag har inte NÅGONTING från dem. De säger att jag är lite lik min mamma till utséendet, men jag är mist lika lik min far. Jag har mer från honom än från någon annan. Jag är mer lik min far till sättet och så. Vi är lika tjuriga, vi resonerar många gånger på samma sätt och jag har mitt "känslomässiga" från honom. Så vad jag fått från mamma och mina mor- och -farföräldrar vet jag inte. Jag känner mig helt avskuren från dem, jag vill inte ha dem inpå mig för de vill komma alldeles förnära. De frågar saker som inte har med dem att göra hela tiden och jag vill bara ha bort dem från mig. De lägger näsan i blöt titt som tätt. Jag hatar sånt.
Jag är jätteglad för att de bryr sig, det handlar inte om otacksamhet. Men jag tycker inte om när folk tvingar sin in på mitt liv. De jag vill ha mig nära släpper jag in, men de andra får snällt stå kvar där de är.

Sjukhuset imorgon. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte ens vad jag vill riktigt.
Bli frisk? Oja. Mer än allt annat.
Jag vet hur jag vill leva mitt liv, men jag vet ännu inte hur jag ska överleva vägen dit.

Jag har börjat läsa andra boken nu. Det är helt sjukt hur jag kan känna med henne. Jag kan förstå varje tanke och varje fundering. Det psykotiska hon har kan jag dock bara föreställa mig. Men resten vet jag hur det känns. Men jag har också mycket att lära av henne. Hon har tagit sig igenom så mycket mer än mig, om man ser till sjukdomen i alla fall. Vad mer vet jag inte, har liksom aldrig levt hennes liv. Men att döma av vad jag läst så har hon det. Men min tanke är att om hon klarat allt det där, då kan jag ta mig ur mina problem. Hon har lärt sig och varit med om så mycket mer än vad jag har, och att läsa om hennes tankar och "lösningar" hjälper mig. Hon vet vad det handlar om, hon pratar inte om mer än vad hon vet. Somliga gör faktiskt det..
Sånt gör mig bara arg. Men å andra sidan, låt folk prata. Det är ju det de gör bäst.

Nej nu ska jag gå in och lägga mig. Har en sjukhusvistelse att se fram emot imorgon.
Undra om jag kommer att få några nya mediciner? Det är alltid en fråga jag har i mitt huvud innan jag ska dit..
Det är nästan så att den frågan börjar trötta ut mig.. Den gör mig UTTRÅKAD.
Faktiskt. Jag är leds på det här. Det är lite sorgligt när man behöver mediciner för att orka leva.
Nåja. De funkar i alla fall. Mestadels åtminstone.


Peace and Love,

Isse

Jag har flytt från dig så många gånger
Det var något som höll mig tillbaka
Men denna gång så vill jag verkligen
Jag vill säga de ord som jag så länge hållt på
Jag har aldrig givit upp dig
Du har alltid funnit där djupt inne i mitt hjärta,
där ingen annan kan nå dig
Tillsammans med dig så är jag alltid stark,
ingenting kan knäcka mig,
även om allting går fel
Jag mår som bäst då jag är med dig
För du finns alltid där,
du finns där och vakar över mig
Jag behöver aldrig vara rädd

Du är den som aldrig sårat mig
Du har alltid tagit hand om mig,
sett till så att jag har det bra
Du tänker på sånt som ingen annan tänker på
Du lyssnar och förstår,
du tröstar
Du är kärleken
Och skulle jag lägga mitt liv i någons händer..
Jag skulle aldrig behöva fundera
Det är bara du
Och det är tillsammans med dig som
jag vill förverkliga mina drömmar

Med dig så känner jag mig alltid trygg,
jag behöver aldrig vara rädd
Med dig kan jag alltid vara migsjälv,
jag kan både skratta och gråta
Jag behöver aldrig skämmas
För du ser mig verkligen för den jag är

Du är det bästa som någonsin hänt mig
Utan dig så skulle jag inte orka
Och utan dig så skulle jag inte kunna känna,
utan dig skulle jag inte kunna älska
När alla andra sviker,
så sviker inte du
Du finns alltid där,
även om jag inte alltid kan se och känna dig
Jag önskar att ord kunde beskriva min kärlek,
men de är inte av denna värld
Men utan dig så skulle jag inte veta vad kärlek är,
för när jag träffade dig..
Det var då jag visste

Jag tror någonstans att alla har en sann kärlek

Jag önskar att jag sagt det oftare,
vad du betyder för mig
Men min rädsla har hållt mig tillbaka
Men nu så ska jag vara sann mot dig,
och migsjälv
Och denna gång så ska jag inte ge upp,
jag ska följa min dröm och fånga den
För det är där du finns

Jag älskar dig mer än ord kan säga
Det har alltid varit du
När jag fann dig så fann jag en del av migsjälv
Du gör mig hel,
du är min bättre hälft
Du är min Stora Kärlek

Imorgon så ska jag till sjukhuset igen. Jag vet aldrig vad jag ska säga när jag är där. Det går bra att sitta och skriva såhär (även om jag inte skriver ner mina djupaste känslor precis här) men att uttala dem högt låter bara dumt. Vissa saker kan jag givetvis säga, men att prata om min ångest och mina känslor låter, och känns, konstigt och dumt. Mina upplevelser låter ännu dummare. Det finns inte. Det borde inte kunna vara så.

Inatt sov och otroligt dåligt. Jag kom inte ihåg om jag duschat eller inte när jag skulle gå och lägga mig. Jag kände på handduken och den var blöt. Okej, jag har duschat. Har jag tagit min medicin? Ja, kanske. Men jag tar den inte igen ifall att jag har tagit den. Det är en massa saker som jag glömmer, ska jag "minnas" allt så får jag nog skriva ner allt jag sagt och gjort under dagen. Men då lär jag väl glömma var jag lagt blocket som jag skrivit ner allting i istället. Det känns måttligt hopplöst.
Jag klev upp klockan tre eller fyra idag. Jag vaknade och kroppen dunkade. Jag låg och funderade på varför jag sovit så länge och varför jag kände mig så tärd i kroppen. Jag kom då att tänka på gårdagens ångest och att jag stoppat i mig en massa lugnande för att kunna få sova. Jag hade tagit alldeles för mycket lugnande. Men jag fick sova i alla fall. Sömn är det bästa som finns när man mår så där dåligt. Jag fick lägga band på mig för att inte göra dumma saker, för att inte falla tillbaka i det alltför destruktiva.

Jag vet inte om jag mår bättre idag. Jag vill heller inte känna efter. Jag trodde att mina nya mediciner fick mig att må lite bättre, men just nu känns det precis som förut. Allt har återgått till det gamla vanliga.
Men jag tänker inte ta det. Jag vägrar att gräva ner mig igen. Jag måste se till att fånga livet. Livet är nu, nu och inte i framtiden. Jag kommer att gå runt ångestfylld, gråta, vilja skrika.. Och på det så missar jag mitt liv.
Jag har redan accepterat, nu återstår bara att ta tag i och fånga min acceptans. Det kommer att ta tid, men den tiden får jag ta mig.

Vad blir bättre av att gå runt och älta saker? Vad blir bättre av att jag gråter floder? Det känns i och för sig bättre efteråt, gråta må väl vara. Men att älta saker är aldrig bra.

Jag måste göra något åt det. Jag är sjukskriven. Jag har all tid i världen just nu.

Nej nu ska jag gå in. Det är kallt ute!


Peace and Love,
Isse

Jag trodde att slutet var här. Men dörren är inte helt stängd (vilket jag hoppats på), den står på glänt.
Nu väntar jag bara på att bli lämnad ifred. Jag är klar. Jag har t.o.m. skrivit ett "avskedsinlägg". Ja, inte för att det är avgörande. Här kan jag hitta på historier om jag så vill. Beslutet ligger hos mig, men beslutet har jag på min sida. Jag har bestämt mig. Jag försöker att avsluta det hela så "trevligt" som möjligt, men snart kommer jag att bli riktigt förbannad. Jag har inget att förlora på det heller, förutom mina pengar. Men som sagt; pengarna bryr jag mig inte om. Det enda jag bryr mig om nu är att få må bra igen.

Min halsduk luktar curry. Jag tycker inte alls om det. Den ska tvättas!

För första gången på några dagar nu har jag fått ångest igen. Jag vill bara krypa ur skinnet, den är så stark och den vägrar ge med sig. Det är ganska läskigt att reflektera över att ångesten är ens enda sanna och trogna vän: den sviker aldrig. Den finns alltid där. Ångesten är det enda som aldrig lämnar min sida, den finns där, oavsett.
Mamma ringde mig och hon "känner på sig" en massa saker. Ber mig att se upp med mediciner osv. Hon bara maler på hela hela tiden. Jag blir knäpp.

- Vart är du nu då? Är du hemma eller?!?!
Jag: Ja, förmodligen. Du ringde ju HEM till mig. Sa ja, jag skulle tro det för jag svarade ju..

Sån blir hon då. Det är inte första gången, och tråkigt nog inte den sista. Jag vet. Mammor är såna och många kan kanske finna sig i det och ha överseende. Men en gång i tiden, i min ungdom, så orkade jag ALDRIG svara bara för att hon var orolig HELA TIDEN. Alla samtal gick ut på frågor frågor frågor. Oro och ännu mera oro. Lite till frågor. Ångest. Många må tycka att jag är elak och dum som inte svarade och spädde på hennes oro. Men jag klarar inte av den. Jag är vuxen nu, jag är inte perfekt och jag tar inte alltid rätt beslut. Men låt mig då begå mina egna misstag. Hur ska jag annars kunna lära mig? Och jag vill inte ta emot skärrande samtal dagligen. Att det är min mamma spelar ingen roll. Jag mår fortfarande dåligt över det. Jag vill inte höra. Hon kan få fråga mig hur jag mår varje gång hon ringer, det är helt okej. Men jag vill inte bli smittad av hennes ofrid varje dag per telefon.
Jag mår dåligt. Jag kämpar med min ångest varenda sekund. Jag behöver inte mer. Jag har så det räcker redan, och bara det ger mig sammanbrott emellanåt.
Ska jag behöva ta mer?

Min mammas energi är fylld av oro och ångest. Hjälplöshet. Jag har två syskon och vi alla har varsin pappa.
Jag har vuxit upp med hennes sköra och oroliga psyke. Det är ju inte så konstigt att jag blivit som jag blivit. Jag tycker fan inte det. När jag var femton så fick jag nog och flyttade till min farmor. Min älskade farmor..
Det gick hur bra som helst. Vi bodde på 26 kvadrat och hos mamma stod jag inte ut en sekund och där hade jag eget rum. Hos farmor hade jag en egen loftsäng.
Hon är bra min farmor.. Hon är den bästa.

Mitt liv har varit en katastrof. Jag vet att jag måste göra något åt det. Bygga upp mitt eget liv och införskaffa lite rutiner. Men det är inte så lätt när allt runtomkring en faller sönder och samman. Men jag ska ge det ett tappert försök. Jag är härdad, jag är uppvuxen med svin till karlar. Jag kan känna människors energier så väl. Jag kan inte alltid sätta fingret på vad, men jag känner.. Även om folk kanske inte kan tro det. Jag känner igen en trygg person när jag ser en, så mycket kan jag säga.

Att ens egen mamma kan ge en en sån ångest ville jag inte tro. Men nu när jag mått så bra i några dagar så är det så tydligt. Så övervälldigande. Det är inget jag vill, jag vill inte tro det. Det borde inte vara så. Men i mitt fall så är det så. Jag kunde höra gråten i halsen på henne, och jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir bara så arg för att hon förstör för mig, men samtidigt så tycker jag synd om henne. För jag vet hur hon känner. Jag har känt det själv, dock inte av samma orsak. Nästa helg så ska vi hälsa på min bror som gör lumpen, jag vet inte om jag klarar av det. Två DYGN med min mamma. Jag mår dåligt bara efter ett telefonsamtal med henne. Jag vet inte om mitt psyke ens kommer att existera efter den där helgen. De kommer att få lobotimtera mig.
Men min ångest kommer inte att bli bättre av att jag skiter i det heller, då kommer jag att känna det som att jag svikit min bror istället. Båda mina bröder dessutom. LillJohan kommer att bli ledsen om inte storasyster förljer med. Hur jag än gör så skiter det sig.

Jag vill bara dö.

Jag må vara en gnällspik. Men är man glad och trevlig (iaf försöker att vara det) så orkar man inte vara så jävla positiv efteråt. Så ärligt talat: jag skiter i vilket.
Passar det sig inte så är det bara att fara åt helvete.. Så är det. Faktsikt.

Nej nu orkar jag inte mer. Jag ska gräva ner mig i sängen och läsa nu. Borsta tänderna först.

Tack till mina vänner iaf.. Jag älskar er. Utan er skulle jag inte orka. Mina kära kollegor, ni är underbara.
Min chef, du är bäst. Du ställer upp så gott du kan och frågar hur det är. Jag uppslattar det. Det gör mig glad.
Tack farmor för att du finns. Jag älskar dig oändligt mycket. Jag glömmer aldrig kramen du gav mig och pappa när jag bodde där nere, då du sa att du älskar oss så mycket. Det ögonblicket fångade jag verkligen. De säger att livet inte är de dagar som gått, utan de dagar man minns. Den dagen kommer jag aldrig att glömma.
Den dagen för mig är kärlek. En farmors kärlek.

Jag ska skriva ett brev till min farmor. Hon lyssnar alltid på mig och mina problem. Idag pratade vi om henne och hennes "problem". Det var ett problem iaf. Vad ska jag inte gå in på. Men hur ofta händer det att ens farmor vänder sig till om henne bekymmer? För mig betyder det bara en sak, det är kärlek och tillit. Vi kom fram till en förklaring i alla fall. Hon lyssnade på mig. Jag blev så glad. Att hon kan vända sig till mig om funderingar krig saker. Jag älskar henne så mycket. Min farmor är en ängel. Hon har tålamod och vishet som inte är av denna värld. Hon tillhör inte mänskligheten, hon är så mycket vackrare än så.
Ord kan inte beskriva. Hon är för bra för att vara sann. Jag är så tacksam för att jag har henne. Ingen kan gå upp emot min farmor. Ingen.
Jag gråter bara jag tänker på det. Och det är tårar av lycka. Hon är en gåva från ovan för mig.
She is heaven on earth.

Men nu ska jag gå in. Jag vill inte få röda och svullna ögon. Sånt svider.

Peace and Love,
Isse

Jag har tappat energin och kommit över min ilska. När jag fick ett sms om jag ville ha en fördelsedagspresent så kunde jag inte låta bli att känna något. Tanken var ju fin. Inte för att jag blev förälskad på nytt eller något, absolut inte. Jag kunde bara känna lite medmänsklighet. Det var det som hände, det var det jag kände.
Men först blev jag förbannad. Vi säger upp kontakten, och nästa dag så frågar han om jag vill ha en fördelsedagspresent? Vad var det om då? Visst, han fick en av mig. Men det betyder inte att jag vill ha en tillbaka. Jag tycker om att köpa saker åt andra. Jag är sån. Och jag ville att han skulle ha det där halsbandet, för han ha velat ha ett sånt jättelänge. Men jag behöver inte ha något tillbaka. Det fanns ingen baktanke alls.

Vi har delat många minnen tillsammans. Vi har lagt i lappar i varandras kassor där det står "jag älskar dig".
Han kom med rosa rosor till mig på julafton hemma hos mamma. Jag minns vår första kyss. Och när hans batteri i bilen tog slut utanför mammas hus när jag bodde där och han skjutsat hem mig efter att vi jobbat natt och stängt tillsammans. Vi var båda blyga om att fråga om den andre ville sova tillsammans. Därav batteristopp.
Vi fick putta bort bilen så att mammas kille skulle kunna köra ut när han skulle iväg till jobbet.
Jag kan även minnas en av hans första blickar han gav mig när vi satt i soffan hemma hos honom, det var kanske första eller andra gången jag var hemma hos honom. Han hade en speciell blick. Precis som att jag var det vackraste han sett. Han var faktiskt ganska romantisk på den tiden.
Hans föräldrar. De är bland de trevligaste jag träffat. Så glada och trevliga. Jag tyckte om dem.
När han var utomlands och kom hem så hade han köpt en massa presenter till mig, det var typ fyra eller fem. Han hade handlat mer saker till mig än till sigsjälv.
Eller de första gångerna han blev arg på mig, när han fick se min min (jag blev ju ledsen, fast jag inte grät) så började han gråta och sa förlåt gång på gång. Han kramade mig.
Det finns en massa minnen att se tillbaka på. Egentligen.

En del av dem är fina, det är de. Men allt blev annorlunda sen. Han förvandlades till en känslokall person. Han blev som ombytt. Jag kunde inte känna igen honom längre, han var inte den jag en gång blev förälskad i. Anledningen till att jag bröt ihop så som jag gjorde var för att jag kände mig så ensam. Jag saknade den jag en gång träffat. Jag ville bara ha tillbaka honom, den han en gång visat sig vara.
Tids nog gav vi upp. Vad hade vi att kämpa för? Allt blev bara fel, vi förstod aldrig varann. Inget blev så som vi ville. Det var tråkigt. Men nu har jag äntligen lämnat det där bakom mig. Jag vill inte träffa honom mer och det av den anledningen att vänskap inte heller funkar. Uppenbarligen. Jag har givit det försök på försök, men jag vill inte ha någon i mitt liv som bara får mig att må dåligt. När jag har fått nog så har jag fått nog. Jag vill vara snäll, jag vill vara tillmötesgående, med alla. Men jag måste se till mig själv ibland också. Vad behöver jag? Vad får mig att må bra? Vad får mig att må dåligt? Det dåliga måste bort, ingen vill ha dåliga saker i sitt liv.
Ibland är han bra, självklart. Nu har han visat en bra sida. Men sen då? Ger jag det ännu en chans så kommer jag bara att gå och vänta på att han ska bli sur eller grinig över något jag gör eller säger och sen är min ångest där igen. Jag vill inte ha det så, och det vill nog inte han heller.

Jag säger inte att han är dålig. Han är bara inte bra för mig. Men träffar han den rätta så kommer han nog att bli en av de bästa. Men det kommer aldrig att vara jag. Det är heller inget jag önskar. Det är som det är, och det är okej. Faktiskt. Jag blir bara glad för hans skull om han får träffa någon och bli lycklig med henne. Det han gjort mot mig har inget med framtiden att göra, eller hans blivande att göra. Han kommer att kunna börja om på nytt och det är bara något positivt.

Jag önskar att vi kunde vara vänner. Han har ändå ställt upp en hel del för mig med, som när han tog mig till läkaren. Hade han inte tvingat iväg mig så vet jag inte vad som hade hänt med mig. Jag hade aldrig tagit tag i det själv i alla fall. Ingen annan visste heller hur jag hade det. Det var bara han som fick se mina allra sämsta sidor och humör. Det är jag honom evigt tacksam för.
Men allt det dåliga väger sorgligt nog tyngst, även om jag kan bortse från det numera. Och det är jag glad för att jag kan. Nu slipper jag gå runt och vara arg och förbannad.

Jag har kommit över det här. Jag är fri från ännu en demon.
Ord kan inte beskriva hur skönt det känns.
Jag är jag igen.

Ännu en dag är avverkad. Nu så ska jag städa tror jag. Har nu hunnit plocka ihop lite saker och det ska väl bara dammsugas nu. Lägga till filtarna i soffan typ. Stäcka ut lakanen i sängen. Hatar skrynkliga filtar och lakan. Jag mår psykiskt dåligt av att behöva se sånt!

Jag och Örnie har varit på stan idag. Fikat och kollat runt på saker. Han var säkert jätteroad av att springa runt på affärer. Haha. Jimmy var inte det när han gick en stund med mig och Malin på IKEA. Haha. Bara sånt kan roa mig!
Sen gick vi bort till jobbet och sa hej till Kim. Har saknat honom! Min pärla!
Ja, jag har haft det trevligt på sistone. Jag mår inte lika piss på mina mediciner längre och det känns skönt. Det var inte härligt att gå runt och känna sig full. Jag kunde inte börja mig ner, och absolut inte blunda. Då kändes det som en riktig fylla. Det enda som var bra med det var att jag aldrig var ensam. Jag behövde inte oroa mig för att jag skulle ramla och så sönder skallen och sen ligga där utan att någon vet om det. Jag kände mig trygg trots omständigheterna. Det var evigheter sen jag kände den sortens trygghet.

Att varje dag få höra de där orden betyder så mycket..
Att varje dag få känna den där närheten betyder ännu mer..
Och att aldrig behöva känna den där pressen, och kraven på en.. Det betyder nog mest av allt.
Vi är. Vi bara är..

Jag känner att jag nått en ny fas i mitt liv. Jag har gjort mig av med all skit som var förr. Men om han bara kunde låta mig vara skulle vara det allra bästa. Jag vill inte mer. Jag orkar inte. Du betyder inget. Det enda jag inte ångrar är att jag fick vara på psyk under en månad. Resten hade jag klarat mig utan, jag har förlorat mer än vad jag fått. Det är så jag känner, det är så jag ser på det hela.
Så låt mig bara vara. Jag är inte arg, jag är inte ledsen, jag är inte sur. Jag känner ingenting när det gäller dig, det enda jag känner och undrar.. Det är hur du ens orkar? Hur orkar du?
Äh. För mig är det saksamma. Jag struntar i vilket. Bara jag slipper. Det är det enda jag bryr mig om just nu.

Nu ska jag dammsuga, kolla på tv, äta pannkaka. Jjjjjjejj!!!


Peace and Love,

Be strong, Be Beautiful,

Isse

Varför sa jag ens något till min moster? Jag borde ha vetat bättre. Det ställs alldeles för många frågor och då slutar jag (som vanligt) att lyssna. Det finns inget värre än när folk ställer en massa frågor. Det slår runt i huvudet på mig och jag blir alldesel matt.

Allt jag vill är att bara få vara. Få vara glad om jag är glad, ledsen om jag är ledsen. Jag vill inte sättas i korsförhör bara för att jag gråter. Låt mig gråta. Det är okej. Det behövs inga ord. Tystnaden räcker.är
Det är det som är så skönt med Örnie, han sägin.er inget. Han håller bara om mig. Han låter mig gråta ifred, samtidigt som han finns där. Jag har så länge längtat efter någon som är så, det är i såna stunder som jag känner att det är okej att gråta. Det är okej att må dåligt, det accepteras.

Nu när jag är sjukskriven så kan jag ta dagarna som de kommer. Så jag har längtat efter det, nog för att jag normalt sätt tycker om att jobba. Men när jag mår som jag gör så är det inte så roligt. Dessa dagar får jag bara vara, inga krav och inget tjat (förutom från mina släktingar, men då låter man bli att svara om man inte orkar).

Jag är så tacksam över mina vänner. Min farmor.
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dem. De är mina änglar.

Malin.. Du är min bästa vän. Vi är så lika du och jag. Vi har samma tankesätt, vi ter oss många gånger på samma sätt. Vi söker efter samma saker. Vi är skrämmande lika ibland. När jag ser dig så ser jag migsjälv.
Många kanske tycker att allt vi glädjer oss åt är barnsligt. Som att köpa halsband åt varann, jag det enda jag kan se är kärlek. Två sanna vänner. Alla de där små sakerna.. Det är omtanke och vänskap.
När vi mår dåligt så agerar vi på samma sätt många gånger. Vi behöver ensamhet och vi drar oss undan. Vi kan
förstå varann. Vi kan se vad vi behöver och hur vi kan hjälpa varann på bästa sätt.
Jag är så glad över att jag har dig. Jag älskar dig så mycket. Du är det bästa som hänt mig. Jobbet må ha dragit en hel del skit över mig, men att jag fick träffa dig gör allt smärta värt det. Jag kan ta att jag mår dåligt nu, jag fick träffa dig och kunde jag göra om det så skulle jag göra det.
Du kom att betyda så mycket för mig. Du är den bästa. Min ängel. Min stjärna.
Du är som en syster för mig. Jag älskar dig, glöm aldrig det. Jag finns här, när du än behöver mig.. <3

Nu sitter jag ute och röker. Det snurrar mer och mer i mitt huvud. Min medicin gör mig allergisk mot cigaretter. Förstå hur jobbigt det är. Det är jättejobbigt. Dags att sluta eller? Vore kanske inte helt fel.. !
Men som om att jag orkar det nu.. Jag får väl vara yr då och sluta gnälla. Jag orkar knappt ta mig upp ur sängen på morgonen. Hur ska jag då ha orken att sluta röka OCKSÅ?
Förr kunde jag kedjeröka fyra eller fem cigg på en kväll när jag sitter ute och röker. Efter en eller två nu så håller jag på att ramla omkull.
Lyxproblem? Ja, jag skulle kalla det för det.

Nej sängen nu!
Mys mys!

Peace and Love,
Isse

Att folk är, eller kan, vara nyfikna ibland. Det kan jag ta. Jag kan vara nyfiken jag med ibland, men jag kan också känna det att "det här kan vara känsligt, jag bör inte fråga utan låter personen i fråga berätta själv ist".
Varför går man runt och frågar andra saker som gäller ännu en annan person? Varför engagerar man sig så i andras liv? Om man ger dem ett svar, kan de då inte nöja sig med det?
Mitt liv är min ensak precis som att andras liv är deras ensak.

Jag blir bara så illa berörd när människor ska stå och döma ut andra. "Där gör du fel", "det där är inte bra", "du har ingen koll på något alls". Har folk problem med andras livsval, eller vad handlar det om?
Varför ens bry sig? Vad ska det vara bra för?

Mina val i mitt liv, det är mina val. Det rör inte ens någon annan. Men saken är den att vad man än gör så retar det alltid någon jävel. Så är det. Och det måste väl vara jätteroligt för dem, antar jag..
Det är inte jag som lider över det, det enda jag gör är att jag reflekterar över det. Sen låter jag det vara.
Problemet är inte mitt, så varför skulle jag bry mig?

Psykisk ohälsa skrämmer mig inte längre. Förr kunde jag kolla konstigt på dem på stan, de som pratade för sig själv. Jag visste inte bättre. Jag visste inte ens vad det handlade om (förutom att de var sjuka och pratade för sig själv), men idag så är det helt naturligt för mig. Allt är normalt och jag vet hur det ska hanteras. Sjuka personer behöver lugn och ro. De behöver bara få vara. Utan en massa prat, utan en massa frågor och utan alla dessa krav. Jag är likadan själv. När jag utsätts för för hög press, då bryter jag ihop. Alla har sina unika sätt att reagera på. Jag är en av dem som bara kryper ihop och gråter. Det är mitt sätt att ta det på. Men alla gör inte det..

Vad ska man säga? Låt bli att fråga och sluta läsa bloggar. Det är det bästa råd jag kan ge.
Allt jag kan göra är att skratta. "Alltid retar det någon jävel".
Jag är inte en av dem. Jag behåller de flesta av mina åsikter för mig själv. Då hinner de aldrig bli ett problem.
Enkelt.


Peace and Love,
Isse

Jag var hos läkaren idag. Det gick väl bra. Antar jag. Jag tog bort två mediciner och la till två nya. Den ena medicinen användes från början mot epelepci (och den används för det än), men de använder den även mot ångest dessa dagar. Den tar jag inte bara vid behov, den ska jag ta två ggr dagligen.
Jag hoppas att den hjälper.
Stilnoct tar inte på mig längre, så jag fick en annan som är i princip likadan. Den har i vilket fall samma effekt. Men den kanske tar bättre? Jag hoppas det..
Överläkaren sa att det bara är för mig att säga till om jag vill bli sjukskriven. Från början så ville jag inte. Men under min resa hem så hann jag tänka en del. Jag håller på att gå in i väggen igen. Jag vill inte göra det. Inte en gång till. Nog för att jag trivdes på psyk, men jag vill inte bosätta mig där. Det vill ingen.
Jag tror nog att jag behöver tid till att få gå ner i varv. Känna efter på medicinerna. Jag har ätit en del och de hjälper aldrig så som de ska. Pillrena byts ut titt som tätt känns det som. Och jag vill inte äta dem för resten av mitt liv. Jag vill bli frisk. Ska jag kunna bli frisk så behöver jag lugn och ro. Jag vill vara hemma ett tag.
Jag tror inte att jag kommer att tycka om det, att gå hemma dag ut och dag in. Men det kan vara nyttigt för mig. Jag måste ta till mig mina nya mediciner, känna efter om de hjälper. Gör de inte det så får jag byta ut dem igen. Jag måste lära mig att hantera den ångest som kanske inte mediciner kan ta bort. Piller lindrar när det gäller det mentala, de botar inte. Läkningsprocessen måste komma från mig, jag måste arbeta på den.
Det är därför som jag vill vara hemma ett tag. Men som sagt.. Det kommer inte att roa mig. Jag kommer att lida. Men för att bli frisk så måste man ta sig igenom den fasen. Sånt är livet.. Den bittra sanningen..

Jag har även skrivit med tjejen som skrivit Vingklippt Ängel. Jag har som sagt läst boken, jag har dock inte gått igenom samma saker som henne. Men att må psykiskt dåligt vet jag hur det är..
Jag ville visa mitt stöd. Min omtanke. En person som inte varit i våran situation kan omöjligt förstå hur det är, eller hur det känns. En deppig dag kan alla ha, men att vara deppig i flera år utan att veta varför är en helt annan sak.
Jag förväntade mig inget svar, hon känner inte ens mig. Men hon svarade. Det gladde mig!
Vi som mår dåligt måste hålla ihop, endast vi kan förstå innerbörden av psykisk ohälsa. Vi är de enda som har rätten att säga "ryck upp dig" till varandra.

Personer som är konstnärliga är i regel känsligare. När jag var hos överläkaren idag så sa han det, att jag kanske är en konstnärlig person och att jag därför är känslig. Om jag är konstnärlig så är det en egenskap jag har som jag inte vet om. Visst, kallar man skrivande konstnärlig så är jag det. Men att jag är en känslig person det har jag vetat länge.

Nej nu ska jag återgå till mitt sällskap. Klockan är mycket nu ju..
Sova sova.. !!


Peace and Love,
Isse

Så sant. Jag har gjort det. Vad förvånad jag är, eller så inte..
Jag visste att den dagen skulle komma. Förr eller snare. Jag väger inte lika lite som förr, men det känns även om det inte syns.
Vad less jag blir. Visst vill jag inte klaga så, men jag vet hur dåligt jag mår när jag är underviktig. Jag vet hur trött jag blir, vilka sorts raseriutbrott jag kan få. Det som varit är omöjligt att förtränga. Hur mycket jag än vill så går det inte..

Att jag har någon som kan få mig att må bättre betyder mycket för mig. Jag kommer aldrig att räkna med någon, det gör jag aldrig. Men att det finns någon där, om så bara för en stund gör mig lugn. Men jag är feg, oerhört feg. Jag vågar inte och jag vill aldrig bestämma mig. Att komma för nära, eller låta någon komma för nära, det gör mig rädd. Det som skrämmer mig mest är nog att personen inte ska orka. Ingen orkar. Inte ens jag orkar.

Men jag har som sagt varit gladare på sistone. Vissa är skeptiska. Jag är inte skeptiskt, inte mina vänner heller.
Alla gör misstag. Jag kanske gör ett misstag, men det går inte att säga nu. Tiden utvisar. Den utvisar allt.
Jag gillar inte att döma människor som inte gjort mig något (förutom pedofiler och dyligt). Jag tror mig veta vad det kan handla om, på sätt och vis har jag varit där själv och om inte annat så är jag uppvuxen med det.
Men jag var inte där, jag vet inte vad som hände och därför yttrar jag mig inte. Det angår inte mig, och det som inte angår mig låter jag vara. Jag är jag och ingen annan. Att tänka "tänk om.." har aldrig varit min egenskap. Jag tar dagen som den kommer. Det "värsta" behöver inte alltid hända.

Jag har i alla fall lämnat en annan person bakom mig. Det känns skönt, men det är väl lite tråkigt med. Vad hände? Vart tog våra minnen vägen? Precis allt var inte skit, men det mesta var väl det. Jag mådde oftast bara dåligt. Så jag dör inte direkt utan honom, det blir nog mer åt det andra hållet.. Jag kommer att kunna börja leva igen.

Jobba i natt.. Roligt. Jag är så trött. Jag vill sova. Imorgon får jag besök. Släkt. Jippi.......
Jag orkar inte. Jag vill bara vara för mig själv.. Suck. Åtminstone ha ett sällskap som jag kan vara migsjälv i.
Det är helt okej.

Nåja.
Det får väl funka.


Peace and Love,
Isse

Det där med rubriker är ganska svårt. Jag vet typ aldrig vad jag ska skriva, det slutar med att det att man mixar ihop hela alfabetet. Typ.

Vad har hänt sedan sist då? Det har inte hänt mycket alls faktiskt. För första gången på.. Flera år, måste det nog vara.. Så har jag fått fjärillar i magen (!). Det får jag ALDRIG. Nästan, det är tydligt det. Ja, det händer ytterst sällan. Det är en skön känsla.

Mitt humör är lite mer uppåt i alla fall. Jag har varit ganska glad de senaste timmarna. Det kommer några dalar där emellan men de kan åtgärdas. Så länge folk pratar och kan skämta med mig så kan mitt dåliga humör avledas. Att jag själv kan prata och skratta är ett plus. Jobbar man med Jimmy så är det omöjligt att vara arg. Det slutar alltid med att man skrattar åt att man själv är arg. Sen har jag jobbat med Kim också, han kan verkligen se mig. Han ser alltid när jag är arg eller ledsen, det är skönt. Med honom kan jag vara migsjälv, hur dåligt jag än mår. Han är världens gulligaste.

Det enda jag just nu är arg för är att "han" säger att depressioner inte är någon sjukdom. Det är en FOLKSJUKDOM. Det är bland det vanligaste som finns. Jag kan fortfarande inte förstå det. Och att det är just "han" som säger det spelar ingen roll, bara det att någon säger det alls gör mig arg. Jag blir fruktansvärt arg. Ord kan inte beskriva. Men på ett annat sätt så gör det mig ledsen. Att någon bara kan lämna en person för att denne lider av en depression och ångest. "Hör av dig när du mår bättre". Vänner finns där oavsett hur man mår, och speciellt när de inte mår bra. Han har sett allt, allt och lite till. Han har sett sidor hos min som ingen annan sett. Han har sett precis ALLA mina betéenden. Inkl hur jag är på fyllan och när jag är full så framkommer min verkliga instabilitet. Och det var väl där som min nya sida kom fram.. Antar jag..
Nej. Att människor bara kan vifta bort någons psykiska problem gör mig ledsen, och det är inte bara när det gäller migsjälv. Att förstå andra människor är en gåva. Det är långt ifrån alla som har den förmågan.
Depressioner kan i värsta fall leda till döden. Döden går aldrig att "ta tillbaka". Ingen verkar inse det verkliga allvaret. Det behöver inte vara så, men många inser det bara när det kanske är för sent. Personen kan verka må jättebra. Man behöver inte alltid kunna se på en person om just hon/han är deprimerad, likaväl som man inte alltid kan se på en alkoholist att hon/han har alkoholproblem.
Jag blir så arg. Varför kan folk inte bara lyssna och ta till sig saker? Vem har rätten att döma någon annans mående? Vem har rätt att döma mitt mående? Det är nog bara jag..
Ingen kan ta någon annans känslor ifrån dem. Även om jag dagligen önskar att någon kunde ta bort mina känslor. Det vore skönt. Hur känns det att må riktigt bra? Att känna att "den här dagen är helt unik i sig, den här dagen kommer jag alltid att minnas med ett leénde på läpparna". Jag minns inte senast jag kände så. Jag står ut, jag gör det än. Men jag vet inte hur länge till jag kommer att stå ut. Snart kommer jag att få nog. Jag blir less på att alltid behandlas precis som om jag klarar av vad som helst. Jag gör inte det.

Jag vill hem. Jag vill till den plats jag hör hemma.

Nu ska jag sova. Är trött.
När är jag inte trött? Hah.


Peace and Love,
Isse

En hemskt jobbig dag på jobbet idag. Tårarna var farligt nära. Men jag bet ihop, som den viking jag är.. Den vanemänniska jag är. Allt var kaos. Det är förmodligen bland de värsta dagar jag tvingats igenom, helt ärligt talat.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom den och sedan förbli jag. Mitt psyke höll på att få sig en rejäl törn där. Och ännu en ny ångest drabbade mig idag. Den här gången blev jag också svimfärdig, andningsbäsvär hade jag en liten stund. Men att fokusera på just andningen där hjälpte lite. Eller också blev det värre.. Det var olika. Det var samma symptom men de kändes helt annorlunda. Svårt att förklara. Men det var obehagligt. Fast å andra sidan så är jag van.


Jag har nått stadiet av kontrollförlust sa en av mina gamla psykpatienter. Det är inte helt omöjligt.
Jag väljer att tro honom. Och att just behöva dämpa ångesten på det sättet kan bara tyda på en sak: jag HAR tappat kontrollen.

Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska säga. Allt är upp-och-nedvänt.
Där står man, med personal som inte vet hur man tar betalt, eller att man faktiskt måste ta betalt för den mat man delar ut. Sen så förstår de inte att de måste TÖMMA påsen med pommes i pommeskvarnen, och inte bara lägga ner den obruten. Och på det så går de och gnäller och kliar sig i huvudet över att den inte fungerar. Till slut blev jag så less över att det inte sänktes något och då gick jag dit för att kolla om det kanske hade fastnat upp till för att det tinat. Men då när jag stod där och grävde så såg jag ju, en OBRUTEN PÅSE. Ska man skratta eller gråta? Jag valde inget utav det..
Förlåt. Men hur dum får man vara?! Sen när började vi fritera plast?

Gaah!

Jag tycker inte om att dumförklara folk, men ibland så kan jag inte låta bli.

Nej jag måste gå och lägga mig nu. Orkar inte vara vaken mer.
Usch. Gruvar mig för morgondagen. Men Kim kommer i alla fall och hjälper mig då. Men jag skulle ha behövt honom idag, han hade varit mer än guld värd då. Fy vad jag saknade honom.
Min ängel.

Nej. Nu sova.
Har en del krafter att ta igen.


Peace and Love,
Isse

Det har faktiskt gått bra att jobba idag. Men det var en del sura miner. Men är det någonsin bara glada miner?
Baah. Neej.
Han är så nedvärderande. Ena stunden så vill han hjälpa, och i andra stunden så låter det helt annorlunda.
Vänner som kommer och går, är till och fråan, av och på.. Jag orkar inte med sånt. Jag blir så trött. Det tar energi. Jag har betydligt värre saker att bekymra mig över. Passar det sig inte så är det bara att gå.
Ärligt talat så orkar jag inte ens bry mig. Ska det vara på det viset så är det bara lika bra att jag slipper.

Egentligen så har inte sjukdomen i sig någon större betydelse. Det som betyder är hur personen i fråga mår. Det finns dem som är mycket sjukare än t.ex mig, men som faktiskt mår bättre inombords. Allt handlar om psyket, vad man klarar av och inte. Jag har ett starkt psyke på så sätt att jag kan härda mig igenom många saker, saker som jag egentligen inte borde orka. Men från någonstans så får jag den energin att ta mig igenom. Men å andra sidan så är jag väldigt känslig. Jag blir lätt trött, irriterad, less.. Allmänt orkeslös.

Imorgon så blir det till att jobba K. Roligt. Nja. Kanske? Jag inbillar mig att det var ett tag sen jag jobbade natt. Eller det kanske inte var jättelänge sen, men jag har bara jobbat en natt på flera veckor.
Hur som helst, jag har en bra person som stänger. Någon som kan och som är snabb.
Life is sweet, sometimes.

Imorgon så ska jag till sjukhuset. Får se vad de säger.. Mm. Jag har en helt underbar kontaktperson där. Hon är helt fantastisk. Faktiskt. Något som är bra kan jag se. Hon har en ängels tålamod med mig. Jag glömmer tider hit och dit, men hon ringer alltid. Jag antar att hon kommer att bli förvånad när jag dyker upp i morgon. Har inte gjort det de senaste tre gångerna. Jobb, sömn.. Allt tar sin tid i mitt liv. Ärligt talat så är det ett under att jag ens kommer ihåg vilka tider och dagar jag jobbar. Och att jag tar mig upp på morgonen.

Tanken att förlora honom helt gör mig ändå ledsen. Jag vill inte det, samtidigt som jag inte orkar bry mig.
Men han har ju ändå funnits där ett tag. I något år. Så självklart kommer jag att sakna honom. Jag vill ju ha honom kvar i mitt liv. Och att han skulle få mig att må sämre är ren dumhet, på senare så är det snarare tvärt om. Han har fått mig att må bra, men jag antar att han inte kan se det..
Men men.. Vad ska jag göra åt saken?


Kärlek och vänner är inte alltid så lätt..
Relationer är krävande.. De behöver näring hela tiden..
Och när man inte längre har något att ge så är allting dött..
Finns det inget att ge så finns det inget att ta..

Förlåt..
Jag saknar dig redan innan det är över..
Men allting har sitt slut..
Förlåt för att all oro och allt besvär..
Förlåt för allt blod och alla tårar..
Förlåt för all smärta och orsakat dig..
Det var aldrig min mening..
Jag älskar dig, min vän..

Jag har en del bra minnen. De flesta är från den senaste tiden. Att släppa människor har jag i vissa fall svårt för. Det beror helt på vem det är, men det finns alltid något att sakna. Även om det kanske bara är en liten liten sak. Men vi alla bär på något bra, fast det kanske bara är det där lilla lilla. Det tror jag. Och det är det där lilla som jag har svårt att släppa ibland.
Men vad göra? Life goes on.


Peace and Love;
Isse